Senaste Kommentarer

Top Commenters

X-Men: Apocalypse – Torftig domedagsaction

Inlägg av Emil Viksell den 18 maj 2016 i

Recensioner

XmenApocalypse_affischbild

I takt med att TV-serien blivit alltmer sofistikerad har biofilmen bara blivit dummare, och allt mer infantil. Riktigt så enkelt är det inte. Men det känns så. Det kryllar av högklassiga filmer, men mediebevakningen är ju sådan att det största och dyraste från Hollywood får mest utrymme. Ja, jag skriver ju om den här filmen, till exempel. Men det säger en hel del om underhållningsindustrin och en del om vår tid när TV-serier som Daredevil (2015–) och Jessica Jones (2015–) framstår som rena Kieślowski i jämförelse med majoriteten av de superhjältefilmer som pumpas ut. Det var väl bara en tidsfråga innan det skulle bli prutt också av X-Men-franchisen. En franchise som före X-Men: Apocalypse ändå omfattat filmer som varit fullt dugliga även när de varit ganska dåliga.

X-Men: Apocalypse är den tredje och sista delen i det som kallas First Class-trilogin. Alltså den tidslinje där i huvudsak James McAvoy och inte Patrick Stewart spelar Professor Charles Xavier. Denna gång har det gått ett årtionde sedan händelserna i X-Men: Days of Future Past (2014), som utspelade sig (i huvudsak) på 70-talet. Men, ingen superhjältestänkare utan att det ska flängas mellan olika tidsepoker, därför börjar vi på Indiana Jones-manér redan hos de gamla egyptierna.

X-Men

Arga leken.

Den onde mutanten Apocalypse (Oscar Isaac) styr över folket och den kända världen med hjärnhand. Under en ”överföring” – han tar krafter från andra mutanter – sker en revolt och den obehaglige despoten begravs under rasmassorna av en pyramid. Där slaggar han, till 1983. Eric Lensherr/Magneto (Michael Fassbender) har sedan händelserna i förra filmen bosatt sig på den polska landsbyggden, fixat fru och avlat barn. Och spenderar sina dagar knegandes på ett stålverk (!). Mystique (Jennifer Lawrence) erhöll något slags hjältestatus hos mutanterna efter förra varvet och fördriver sin tid med att försöka rädda sina likar undan människans godtycke. Charles Xavier (McAvoy) fortsätter driva sin skola för begåvade barn. Vi får också se flera sådana där klassiska karaktärsintroduktioner som är utmärkande för superhjältefilmen, varav många av karaktärerna redan figurerat flertalet gånger i franchisen. Bland annat får vi se hur den dötriste Scott Summers/Cyclops (Tye Sheridan) upptäcker sina krafter och hittar till Xaviers plugg. Ja, det händer massa saker utöver det, mer än det är värt att nämna här. Det är också ett av problemen med den här filmen, det är så mycket händelser, spår och karaktärer att det blir fullständigt plottrigt. Det räcker egentligen att ni vet att Apocalypse, som namnet anger, vill göra kaos med världen och att några av mutanterna lierar sig med honom, samt att Xavier och hans crew försöker stoppa honom.

X-Men 1

Nyanser av blått.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det är så mycket som är fel med denna film. Regissören Bryan Singer har till och med misslyckats med grundläggande komponenter som att logiken inte ska ha för stora luckor. Det är inte bara tidshopp och hopp mellan de olika berättarspåren utan vid några tillfällen missar han också att visa publiken hur karaktärerna har tagit sig från punkt A till punkt B.

Sedan är Apocalypse (Isaac) helt ointressant som skurk. Han är så där skurkaktigt skurkig som seriehjälteskurkar nästan alltid är, men även sådana behöver någon typ av bevekelsegrund för att det överhuvudtaget ska vara en karaktär värd att hata. Här kan man med fördel jämföra med exempelvis Wilson Fisk (Vincent D’Onfrio) i Daredevil. Ond som fasen, men vi förstår varför han blivit som han har blivit, vi anar hur hans drivkraft formats givet hans barndom och den maktkåte och misshandlande farsan. Även en sådan komplett dåre som Heath Ledgers Jokern, som bara vill se ”the world burn” och bokstavligt talat bränner cash, ges något slags botten; en undanglidande och opålitlig botten. Apocalypse (Isaac) är bara blå och ond. Precis som den lika färglöse och blåe Ronan (Lee Pace) i Guardians of the Galaxy (2014). Och han ser också för jävla tråkig ut, Apocalypse, en gråblå hybrid av hi-tech, mekanik och forntida symboler samt mönster. Och ett tröttsamt stoneface.

X-Men 5

Storm och Gennaro Savastano har tydligen samma frisör.

Förflyttningen av handlingen till 80-talet gör det möjligt för filmproduktionen att frossa i den 80-talsestetik som iscensattes i den tidens blockbusters. Ungefär som i Terminator: Genisys (2015). Men inte heller den möjligheten tas riktigt tillvara. Att Singer och arbetskamraterna sneglat på det decenniets sätt att komponera filmer är tveklöst, men det har inte gjort saken bättre. 80-talets storfilmer var lika överhopade med intensitet som den tidens musik var överlastad med reverb. Men den där uppskruvade svulstigheten funkade ändå ibland, i sitt sätt att navigera mellan förhöjd sentimentalitet, humor och oneliners. I mångt och mycket är X-Men: Apocalypse ett misslyckande av blockbusterns balansgång på höga höjder. Den saknar allt av fingerspitzengefühl. Humorn, när den så kommer, är extremt dåligt tajmad. Av opassande ”too soon”-karaktär. Och sentimentaliteten tar plats i banalt överspel, med en Eric Lensherr/Magneto (Fassbender) som skriker ut sin sorg på Gud (?).

Inte heller känns det som att något står på spel. Apocalypse börjar kaosa världen på ett sätt som rimligtvis borde orsaka civila förluster i miljontals. Men filmen glider bara liksom in i detta massmord, friktionsfritt. Det bara händer, utan att förödelsens konsekvenser skildras ordentligt. Först är det hyfsat välfungerande städer och direkt därpå är det bilder som liknar de ”efter bomberna”-scener som visas från Syrien.

X-Men 2

Se arg ut.

Sedan ska det sägas att CGI-effekterna är högklassiga. Men det är datorgenererade miljöer som inte tycks rymma någon befolkning förutom de huvudkaraktärer som bråkar loss med sina superkrafter. Och hur många gånger kan man ta spjärn i Magnetos (Fassbender) inre kamp mellan det ”onda” och det ”goda”? Den där kampen har vi redan sett och är karaktärerna inte mer mångbottnade än så, de bygger ju ändå på en serietidningsförlaga, så får man antingen utveckla dem eller helt enkelt kassera karaktären. Tidigare har också Magnetos vacklande varit förankrad i något slags verklig, evigt löpande ”debatt” om hur vi människor ska förhålla oss till varandra. Om hur minoritetsgrupper förhåller sig till majoriteten. Här blir ett (åter)besök till Auschwitz bara ett beklagligt försök att ge filmen tyngd.

X-Men: Apocalypse spinner vidare på händelser som löper hela vägen tillbaka till X-Men: First Class (2011). ”Hela vägen” skriver jag, för inte minns man särskilt mycket av vad som hände för ett halvt årtionde sedan IRL. Moira Mactaggert (Rose Byrne) dyker upp igen och vi får hjälp att minnas via flashbacks och inser att Xavier (McAvoy) är känslomässigt investerad – eftersom han stammar och sådana där övertydliga dumheter. Men det KÄNNS liksom aldrig, det blir bara ytterligare en berättartråd som plockas upp och trasslas in i det nystan som är denna rulle.

X-Men 6

Bryan Singer passar på att pika Brett Ratner för ”original”-trilogins tredje film, X-Men: The Last Stand (2006), som alltså regisserades av den senare nämnde och inte den tidigare. Ungdomarna i filmen, bland annat Cyklops (Sheridan) och Jean Grey (som här spelas av Sophie Turner, mer känd som Sansa Stark), går på bio, Jedins återkomst (1983), och diskuterar efteråt den ofta påvra kvaliteten på tredjefilmer. Ändå modigt av Singer att spela mallig när X-Men: Apocalypse till och med är sämre än X-Men: The Last Stand.

I övrigt är det återigen Quicksilvers (Evan Peters) närvaro som är mest underhållande, som i föregångaren. Men det är också mer eller mindre samma scen som i X-Men: Days of Future Past som spelas upp igen. Det blir uppenbart hur mycket filmen lider av Wolverines (Hugh Jackman) frånvaro. Han dyker upp till slut, men väldigt kort. Istället är det, utöver alla andra karaktärer, mutanter som Psylocke (Olivia Munn), Angel (Ben Hardy), Nightcrawler (Kodi-Smit-McPhee) och Storm (Alexandra Shipp) som ska fixa underhållningsbiffen. Samtliga jättetråkiga. Shipps Storm är långt ifrån lika intressant som Halle Berrys. Och don’t get me started gällande Xavier (McAvoy). Att tro gott om människor och mutanter är väl fint. Men ärligt talat, hur jäkla mycket skit kunde inte världen ha sluppit om Xavier taggat ned med Satyagraha-filosofin och varit lite mer hårdför.

X-Men: Apocalypse har biopremiär 18 maj. 

betyg1_5

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg