Senaste Kommentarer

Top Commenters

Den Långa Flykten – Klassiskt kanintrauma i ny fuskpäls

Inlägg av Måns Lindman den 19 januari 2019 i

Recension Serier & TV

I mörkret är alla kaniner bruna, kanske är någon ljust grå. Jag vet faktiskt inte och det stör mig något så grönjävulskt. Nej, det handlar inte om att den här filmfarbrorn har gått och blivit färgblind, det är helt enkelt så att det är fullständigt omöjligt att se vilken kaninjävel som är vilken i nyversionen av det klassiska kanintraumat, Den Långa Flykten, eller Watership Down som den ju heter i original. Det är dock bara ett av många monumentala problem i den här svajiga produktionen som har oerhört svårt att motivera sin existens under fyra rätt jobbiga timmar.

Visst, det var körigt även då, när det begav sig. Men då var det ju jobbigt på ett annat sätt, det sköna lidandet och mörkret. Det där ögonblicket då man som pojkspoling plötsligt insåg att kaniner inte var så små, gulliga och fluffiga trots allt. När allt förändrades och livet långsamt förvandlades till primal terror, och det var som att verkligheten helt plötsligt smälte runt mig då. Att sova var naturligtvis helt uteslutet på ett bra tag. Det var förmodligen inte den reaktionen Richard Adams hade i åtanke när han skrev romanen Watership Down 1972, och antagligen ville väl knappast Martin Rosen och John Hubley skrämma livet ur kids när de filmatiserade boken men det blev facit. Visst, det var tecknat och appellerade därmed unga men den apokalyptiska mardrömmen blev helt enkelt alldeles för magstark i rörliga bilder. Jag menar, vilket barn vill se psykotiska kaniner med trasiga ögon och sylvassa tänder dränkta i blod bita ihjäl varandra till hysterisk stråkmusik? Sen kan Adams säga vad han vill om att han skrev boken till sina barn och att det var viktigt att känna till döden. Nog för att det inte gick att googla på barnuppfostran då men någon rim och reson får det ändå vara.

Lycka till att hitta rätt kanin här

Men nu har alltså Netflix och BBC presenterat en nyutgåva av klassikern och det borde någon få på pälsen för, rejält. Det är nämligen ännu en remake som känns helt onödig.

Vi kan väl börja med det mest uppenbara. Animationerna. Egentligen räcker det med att slänga ett getöga på vovven nedan för att inse att det inte är tal om någon crème de la crème när det kommer till CG. Snacka om bad dog. Kaninerna är förvisso något vassare, paradoxalt nog är de som bäst i närbild, när man kan se fuskpälsen röra sig i vinden. Ju längre bort desto ”smetigare” grafik. I 1978 års upplaga var kaninerna handmålade och alla med olika små kännetecken så att det aldrig rådde någon som helst tvekan om vem som var Hazel och vem som var Holly, här är det bara en brun smetig röra och framför allt i andra halvan som till stor del utspelar sig i mörker. Det är som ett TV-spel på förrförra generationens konsoller. Förmodligen var det vid någon utförsäljning av gammal överbliven kod som man kom över de här modellerna billigt för man fattar ju var stålarna har tagit vägen.

Röstskådespelarna imponerar, på gott och ont och här har nog merparten av investeringarna landat. Det är nämligen en imponerande samling stjärnor från B-listan som radas upp under de fyra avsnitt som utgör Den Långa Flykten. James McAvoy, Ben Kingsley, Rosamund Pike, Gemma Arterton, Tom Wilkinson, Nicholas Hoult och Mackenzie Crook för att nämna några och det är så man får tänka, att man måste börja någonstans. Det är nämligen ett ohanterbart stort antal bruna kaniner man skall hålla reda på och som om det inte vore nog att de ser likadana ut, många låter likadant också. Här kunde man med fördel valt mer ”unika” röster som Mackenzie Crook, han kan bara låta som Gareth i The Office och sticker därmed ut men är ändå undantaget som bekräftar regeln.

Inte ens Kehaar undkommer förändringens vindar i Den Långa Flykten

Ni känner väl säkert till storyn vid det här laget annars. En flock vildkaniner bestämmer sig för att bryta upp från sina frodiga ängar, hotade av människornas framfart, för att söka sig en ny boplats. Det är en flykt som går genom den vackra engelska landsbygden på jakt efter paradiset och på vägen möter de katter, hundar, fåglar och farligast av dem alla, vildkaniner från andra kolonier. Nå, det stämmer även i 2018 års utgåva men, och detta är ett stort men. Det har gjorts så många ändringar i manus att all charm och ”bonding” har gått förlorad. Trots två timmar längre speltid har man på något outgrundligt sätt lyckats supa bort backstoryn hos de flesta huvudkaraktärer, (Silver är inte ens med) vilket gör att de känns som totala främlingar och som om inte det vore nog har man även tagit sig friheten att mysa till det så att all svärta är borta och därmed också känslan av omedelbar fara. Fiver’s blodiga syner, Holly’s mardrömslika hallucinationer, Black Rabbit som glider genom den tjocka dimman, smakfullt ackompanjerad av Art Garfunkel. Allt det där är ersatt av Pixargröna trädkronor, nosar som gnuggas mot varandra och trötta skämt. Det är fler kvinnliga karaktärer den här gången, vilket naturligtvis är glädjande men tyvärr är deras roller mest begränsade till att vara raggningsobjekt för kåta kaniner. De skall också tas tillfånga för att sedan behöva räddas av starka hanar.
När det väl blir fight påminner det mest om kattungars lek med garnnystan, vad hände med primal terror, klor och tänder? Nu låter det ju som att jag sitter här och förespråkar underhållningsvåld men förlagan var en studie i makt, rädsla och att naturen måste ha sin gång och det är också så storyn är uppbyggd, då funkar det inte att man ”Disneyfierar” bildspråket och landar någonstans mittemellan. Det är fortfarande ingen barnfilm men det är heller ingen vuxendystopi så vem skall egentligen se Den Långa Flykten anno 2018?

En annan storhet med originalet var det sociala. Yes, det är i grund och botten en berättelse om kaniner men de var så mycket mer än bara kaniner med en egen kultur, eget språk, mystik och sociala strukturer. Det har också tonats ner rejält och myten är därmed inte alls lika slagkraftig och påtaglig, vilket ytterligare bidrar till känslan av att jag inte känner för karaktärerna på samma sätt. Då har man ändå försökt skohorna in lite gulligull i form av malplacerad kaninromantik. Romantik hade ingen plats i Adams berättelse. Det bästa sättet att visa kärlek var att hjälpa varandra, inte att snacka kärleksproblem och försöka styra dejtingplaner i solnedgången. Skulle jag rabbla upp allt som skruvats på för att skapa en mer soft atmosfär hade jag förmodligen inte slutat förrän jag skrivit en roman själv.

Det är inte uselt men det är heller inte bra. Blekt, urvattnat, färglöst tidsfördriv som inte lämnar några djupare spår i själen. Se den om det råder total TV-torka.

Den Långa Flykten finns att streama på Netflix nu

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg