Senaste Kommentarer

Top Commenters

Falling Skies – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 15 juli 2011 i

Recension Serier & TV

Halva första säsongen av den Spielbergproducerade serien Falling Skies har nu visats och jag vågar därför mig på en recension av spektaklet. Falling Skies handlar om vår planet efter en utomjordisk invasion. Historien tar vid sex månader efter att den intergalaktiska flottan har slagit ut alla stora städer, samtliga militära anläggningar med kärnvapen och hela köret. Kvar står nu ett par hundra överlevande civilister som har bestämt sig för att starta en motståndsrörelse, med ett enda mål, att kämpa tillbaka och försöka återfå Jorden som den en gång var. Det är väl också här grundproblemet ligger. De ligger under med 12-0 i halvtid. Om inte Jordens samlade militära styrkor hade skuggan av en chans, hur skall då ett gäng lärare, patrullpoliser, kockar och receptionister kunna slå tillbaka en hel flotta aliens som har både moderskepp, stridsflyg, robotar och insektsliknande slemhögar med telepatisk förmåga till sitt förfogande? Nu är det ju trots allt en amerikansk serie med Spielberg som producent så man fattar väl att de löser till slut men vad hade oddsen varit i verkligheten? Noll, nada, zero, zip, niente!

Ett par hundratusen rymdnissar är inga problem för en lärare i amerikansk historia.

I centrum står läraren i amerikansk historia Tom Mason, här spelad av Noah Wyle, mest känd som Dr. Carter i Cityaktuten. Han har inte bara sig själv att oroa sig för. Hans son Ben har nämligen blivit kidnappad och blivit ”harnessed”, d.v.s. fått en stor jävla manick intryckt i ryggraden som pumpar in droger intravenöst i hans kropp och därmed ger utomjordingarna möjlighet att kontrollera honom som en marionettdocka. Detta har för övrigt hänt de flesta barnen i den lilla byn utanför Boston.

Vi har alltså fadern som letar efter sin försvunna son. Vad har vi mer då? Jo, vi har såklart den stenhårda gruppledaren med kontrollbehov, vi har den blonda tjejen som hanterar automatvapen som om hon vore född med ett i handen. Den tuffa killen fredlös som vet mer om hur man dödar aliens än soldaterna själva och den alltigenom godhjärtade läkaren som är så pretto att man vill spy. Allt är alltså by the book, varenda kliché är där. Lägg därtill en överdos religöst mumbojumbo med både bordsböner och hålla handen i ring. ”It could have been worse”. ”Everything happens for a bigger purpose”. Yeah right, you can kiss my alien ass! Nu har jag ju ännu inte haft möjligheten att uppleva en utomjordisk invasion men jag vägrar att tro på den Spielbergska versionen där alla går omkring och är så vansinnigt optimistiska, klappar händerna i grupp, viftar med flaggan och lär barnen att det var bra att detta hände eftersom man nu fått möjligheten att studera utomjordingarna så att mänskligheten vet vad man skall göra nästa gång.

Gillar du sådana här mysiga scener? Lugn, i Falling Skies får du din beskärda del.

Det finns två typer av utomjordingar, Mechs och Skitters. Mechs är tvåfotade mekaniska robotar bestyckade med tungt laserartilleri. De har en svaghet, de siktar nämligen som alkoholiserade rednecks. Skitters är intelligenta sexfotade slemhögar i hårdplast som grymtar och skriker. Deras svaghet sitter i benen. Utan ben, inget klättrande. Effekterna är väl ok, inte mer. Det känns definitivt inte som en A-produktion år 2011 men det är heller inte skrattretande.

Är allt dåligt då? Nej, faktiskt inte. Det som är dåligt är också bra. Det kanske låter väldigt motsägelsefullt men visst är berättelsen om uthållighet, engagemang och mod lite gripande ändå. För i slutändan så handlar Falling Skies inte så mycket om utomjordingarna och deras superiotet. I centrum står vanliga människor som utför hjältedåd trots att allt annat ligger i spillror. Den beskriver hur svårigheter kan knyta människor närmare varandra, men också hur vi kan vända oss mot vår nästa när kampen för överlevnad övergår i desperation. Vi har dock sett konceptet tidigare i betydligt bättre produktioner med Jericho färskast i minnet. Falling Skies lever absolut inte upp till hypen men jag kommer ändå att fortsätta följa den lilla gruppen människor tills man beslutar att lägga ner serien, vilket förmodligen betyder att jag får se ytterligare fem avsnitt…

Falling Skies börjar sändas på Canal+ den 24:e augusti i år.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jag hade väntat mig en A-produktion när Spielberg sätter sitt namn på det hela, men herregud vad detta är taffligt gjort. Om norrmännen bakom Trolljägaren i jämförelse kan skapa ren magi i form av effekter så förvånar det mig ännu mer att denna serie ens passerade en första testvisning.
    Noah Wyle är som en amerikansk variant på Jakob Eklund och övriga personer i ensemblen (med ett undantag) är inget som får pulsen att slå, eller skapar någon form av närvaro.

    Det här var inte min kopp med te

Fler onyanserade inlägg