Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Newsroom – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 12 september 2012 i

Recension Serier & TV

The Newsroom

I säsongsfinalen publicerar en tidskrift ett reportage om Newsroom-redaktionen. Reportern har under några veckor haft fri tillgång till mötesrum och följt arbetet runt nyhetsdesken. Domen är obarmhärtig. Nyhetsankaret Will McAvoy (Jeff Daniels) och hans kollegor sågas längs fotknölarna och framställs som elitistiskt enögda liberaler. Reportern skriver att de anser sig för fina för publikfriande rapportering om spektakulära rättegångar och att de hellre väljer att anta magisterrollen. I ett av många brandtal inför redaktionen proklamerar producenten Mackenzie McHale (Emily Mortimer) att ”en bildad befolkning är en förutsättning för en fungerande demokrati.” Reportaget skildrar redaktionens alla intriger, kärlekshistorier och narcissistiska vendettor. Will McAvoy blir helt knäckt när han läser det. Inte för att det är lögnaktigt utan för att det är på pricken sant:

McAvoy: ”Att läsa det här är som att titta sig själv i spegeln”

Att upphovsmannen Aaron Sorkin älskar neurotiska, idealistiska och intellektuella karaktärer är väl etablerat. Att han dessutom intresserar sig mer för vad som försiggår bakom kulisserna än framför är också tydligt. Tidigare har han dramatiserat sportredaktioner, nöjesredaktioner och lyckats med konststycket att få politiska tjänstemän att framstå som sexiga. Mycket av kritiken rörande The Newsroom verkar ha kretsat mer kring Aaron Sorkin som person än seriens faktiska innehåll. I intervjuer framstår han ofta som självgod, pompös och en smula sexistisk så den mediala back lashen var så klart oundviklig. När The Newsroom hade premiär tidigare i år fick den nämligen svidande kritik från många inflytelserika tidningar. Berodde det på att serien kom för nära sanningen? Att de såg sig själva i The Newsroom?

Chefen och Ankaret

The Newsroom är långt ifrån Aaron Sorkins bästa verk. Avsnitten är ojämna både gällande tempo och innehåll. Dessutom är Sorkin fortfarande helt tondöv när han försöker skriva trovärdiga kärlekshistorier. Hans vurmande för screw ball har spårat ur och inte sällan luktar det fars. I West Wing kändes det ok, då det ofta skedde på ett verbalt plan, men i The Newsroom springer folk in i dörrar på riktigt.

The Newsroom handlar som sagt om arbetet på ett nyhetsprogram. Serien inleds med att Will McAvoy (Jeff Daniels) genomgår en metamorfos under paneldebatt. En ung journaliststudent i publiken frågar:

”Why is America the greatest country in the world?”

McAvoy är känd som ”The Jay Leno of news” – alltså en helt integritetslös nickedocka som skrattar på rätt ställen och aldrig ställer en obekväm fråga. Men den naiva frågan triggar honom. Han imploderar och dammen spricker. Det mynnar ut i en lång harrang om varför Amerika inte är världens bästa land. Publiken är chockad och paneldeltagarna likaså. Även Will ser chockad ut. Vi bevittnar det som i manussammanhang kallas ”the point of no return”. Will bestämmer sig, tillsammans med kollegorna på kanalen ACN, för att omdefiniera hur man bör rapportera nyheter. Piloten heter ”We just decided to” och arbetet med det nya programmet inleds i avsnitt två som heter ”News 2.0”.

Att göra drama om en tv-redaktion är tacksamt. Det finns en naturlig dramatik i stressen inför dead line och jakten på nyheter av engagerade medarbetare borde vara spännande. Problemet är att Aaron Sorkin ägnar sig åt historierevisionism. Vi får alltså se ACN-redaktionen tackla verkliga nyheter så som BP-katastrofen, Fukushima-debaclet och avrättningen av Osama bin Laden. Som tittare sitter man alltså med facit i hand men Sorkin vill visa hur media egentligen borde ha rapporterat om dessa världshändelser. Redan i förtexterna slår han på stora trumman. Arkivbilder på Walter Kronkite och månlandningen flimrar förbi till tonerna av sentimentala stråkar så att vi verkligen ska förstå att det var bättre förr. Att seriös nyhetsrapportering under senare år fått stå tillbaka för grafiskt paketerad underhållning á la Fox News går såklart inte att förneka, men seriens pompösa tilltal och Will McAvoys ständiga tillrättavisningar av bångstyriga gäster i direktsändning blir i längden rätt tröttsamma. Jag förstår vad Sorkin vill säga och jag håller med, men det är för klumpigt gestaltat.

Vi vet bäst. Alltid.

När Sorkin skrev Sports Night, Studio 60 on Sunset Strip och West Wing fokuserade han på vad som hände bakom kulisserna. Då var han som bäst. Han är en mästare på att skildra arbetsplatsdynamik och relationer mellan högpresterande människor. Men i nämnda serier såg man väldigt lite av arbetets resultat. Studio 60 var som allra sämst när man tvingades se sketcherna. Det intressanta var atmosfären bakom kameran – att få en inblick i en värld dit få har tillträde. I The Newsroom brister magin när det är dags för sändning. Då hjälper det inte att Jeff Daniels är en utmärkt skådespelare utrustad med vassa repliker. Liksom det sällan var Jed Bartlett som gjorde West Wing fantastiskt. Det var Toby Ziegler, CJ Cregg och Josh Lyman.

I Sorkins manus är alla är övertygade om att just deras jobb är Världens Viktigaste. Ett kall men än ett jobb. I West Wing kändes det rimligt – deras handlingar påverkade ändå världsagendan. I den kontexten blir karaktärernas arrogans och cynism underhållande, men när det kommer till redaktionen på ACN känner jag inte likadant. Nyheter i all ära, men exakt hur viktig är linjär nyhetsrapportering år 2012? Karaktärerna hyser inga tvivel om den saken. De sitter på sina höga hästar, fyllda av rosenkindad hybris och strör citat från Don Quijote och Shakespeare omkring sig för att rädda den oupplysta pöbeln. Dialogerna känns mer som föreläsningar än autentiskt tal. Sorkins ointresse för ny teknik, och att allt var bättre förr, manifesteras i hånfulla stickrepliker om Twitter och att killen som sköter McAvoys blogg tror att Bigfoot existerar. Könsrollerna är hämtade från tiden då Walter Kronkite ännu sprang runt i äppelknyckarbyxor. Kvinnorna är vimsiga, tappar saker och är allmänt klumpiga medan männen är trygga, visa och känslomässigt avstängda. Den kvinnliga producenten Mackenzie kan inte ens skicka ett e-mail utan att det får katastrofala följder. Tur då att redaktionen kryllar av smarta män som kan utbilda henne.

När Sorkin är bra så är han bäst. Dessvärre ser man bara glimtar av hans briljans i den här tungfotade pamfletten. Det räcker en bit men inte hela vägen. Sorkins dilemma är hans eget geni. Allt han gör mäts mot vad han gjort tidigare. Och även fast The Newsroom brister på många plan går det inte att förneka att serien har sina kvalitéer. Det startar trögt och de fyra första avsnitten är ibland plågsamt dåliga. Andra hälften av säsongen är betydligt bättre och det sista avsnittet är faktiskt riktigt bra.

The Newsroom visas på C More Series

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg