Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Strain – total vampyrpekoral

Inlägg av Adrianna Jalming den 1 september 2014 i

Serier & TV

the_strain

Det engelska ordet ”strain” kan bland annat betyda att man anstränger en kroppsdel eller sig själv lite extra, och den amerikanska skräckserien ”The Strain” tar därmed hem priset för mest rättvisande namn någonsin. Det är nämligen en enorm ansträngning att ens orka ta sig igenom det första avsnittet.

”The Strain” sänds på amerikanska tv-kanalen FX och följer Dr. Ephraim Goodweather (Corey Stoll), som förutom att ha århundradets mest krystade namn också innehar titlarna ”Boss på amerikanska Smittskyddsinstitutet” samt ”Frånvarande Farsa”. På fullaste allvar nu; om jag tvingas se EN ENDA manlig huvudkaraktär till vars hängivna dedikation till arbetet går ut över familjerelationerna, så ger jag fan upp och blir matskribent istället. Myten om det manliga geniet är inte bara den tröttsammaste klyschan there is, den är inte ens särskilt intressant till att börja med. Bla bla komplicerad man som är gift med sitt arbete bla bla förebrående exfru bla bla försummat barn med besvikna rådjursögon. Som omväxling skulle jag vilja se en manlig huvudkaraktär som har ett rakt igenom fungerande och odramatiskt hemmaliv, med harmoniska barn, en kärleksfull partner och familjefrukostar som skulle passa i en Cornflakes-reklam. Det vore spännande.

Här står både jag och mitt hårfäste och är frånvarande.

Här står både jag och mitt hårfäste och är frånvarande.

Chansen att Dr. Spexigt Spexnamn plötsligt ska axla rollen som närvarande familjefader är dock försvinnande liten, särskilt med tanke på att han precis fått en begynnande vampyrepidemi på halsen (haha). I vanlig ordning tar utbrottet sin början i New York, vilket antingen kan bero på att USA är universums mittpunkt och New York mittpunktens mittpunkt, eller att vampyrer också uppskattar att kunna köpa sushi mitt i natten. Ett plan kommer i vilket fall lastat med ett monster, monstret infekterar som den behagar och ett tu tre börjar folk bete sig mycket märkligt. Då och då dyker en dramatisk klocka upp på skärmen för att informera tittaren, dels om vad klockan är, får man anta, men också om att vi är mitt i ett VIKTIGT SKEENDE där VARJE SEKUND är VIKTIG. Gäsp.

I sin kamp mot ilskna vampyrer och oförstående myndigheter får Dr. Spexnamn sällskap av Sam från ”Sagan om Ringen” och vaktmästaren från Hogwarts, samt sin kollega Dr. Nora Martinez (Mia Maestro). Spoiler alert – de har legat. Inte alla fyra alltså, även om det vore ett mycket mer intressant upplägg, utan de två smittodoktorerna. Detta pga att det är omöjligt för kvinnor och män att vistas i närheten av varandra utan att vilja se varandras könsorgan. FACT.

the-strain-del-toro

Största möjliga tystnad när Geniet talar.

Utöver själva epidemin finns det självklart några huvudskurkar också, som här består av en Nazgul-liknande figur (den här serien har en allvarlig ”Sagan om Ringen”-hang up) och en asjobbig tysk. Det är naturligtvis meningen att tyskens lismande tonfall, noggranna frasering och elaka små leenden ska vara suuupercreepy, men det hela är så uppenbart forcerat att det känns ungefär lika hotfullt som en kattunge i en tekopp.

Nazgul-typen i sin tur beter sig helt irrationellt och använder opåkallat övervåld mot ett av sina offer redan i första avsnittet. Kanske beror det på jetlag efter den långa flygresan, kanske har hen precis fått veta att ”The Strain” förnyats för en andra säsong (jo, det är sant), men det är ett väletablerat faktum att skräckinjagande monster är som mest skräckinjagande när de beter sig lugnt och beräknande. Inte när de beter sig som att de hör hemma i ”Gökboet”.

dcgo0x72cnnbms0llhq5

”Jag ber om ursäkt om jag är på dåligt humör, men jag glömde stryka min hoodie i morse.”

Om jag inte redan uttryckt det tillräckligt tydligt så kan jag göra det nu; ”The Strain” är inte en bra serie. Trots att (stundtals extremt) kompetente Guillermo del Toro ligger bakom både romanförlagan och stora delar av serien blir det som bäst mediokert. Som sämst är det så dåligt att jag får lust att gnaga av mig min egen arm bara så att jag har något att kasta på skärmen. Dr. Spexnamns ständiga mjölkdrickande, utan tvekan menat som en ”excentrisk karaktärsdetalj”, är bara ett exempel på de skrattretande klyschor som tittaren utsätts för.

Att äckeleffekterna trots allt får det att vända sig i magen och det faktum att serien tycks ha fått upp lite fart efter halva säsongen, är helt enkelt inte tillräckligt för att rädda ”The Strain” från att implodera som en dåligt bakad vampyrsufflé. För att citera några klassiskt bevingade ord från första avsnittet: ”This is bad. Real bad.”

Skrivet av Adrianna Jalming

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Henrik Bennetter

    Klart roligaste recension jag läst på läääänge. Jag läser om den istället för att kolla på The Strain med andra ord. Tack Adrianna!

  • Tack så mycket, Henrik! Jag står bakom ditt val till hundra procent. 😉

  • Katarina

    Jag skrattade så högt på bussen att några vände sig om. Skulle hänvisat till din recension, så hade även de fått en desto roligare dag. Toppen!

  • Haha, tack Katarina! Jag har också fått en del märkliga blickar de gånger jag skrattat på bussen. Kanske finns det någon inofficiell regel mot busshumor vi inte känner till?

Fler onyanserade inlägg