Jordens jobbigaste jobb.

För en vecka sen stod jag och samtalade med en vän, när en svensk skådespelare gled upp bredvid mig.  Vi utbytte lite artighetsfraser och sedan vände jag mig mot min vän igen. Skådespelaren stod kvar. Jag försökte få med honom i samtalet. Det gick sådär. Han stod bara och tittade på mig. Det var då det hände.

- Du kanske undrar varför jag är så fet? Sa han.

Tankarna började snurra i mitt huvud. Fet som i fetma kunde han väl inte mena? Han såg oförskämt fräsch ut. Han måste mena fet som i grym.

- Fet? sa jag och skrattade pressat.

Han klappade sig på magen. Han menade alltså fysiskt fet.  Men jag förstod fortfarande ingenting.

- Jag är tvungen att gå upp en jävla massa för en roll.

Vad skulle jag säga?

- Usch vad jobbigt, fick jag ur mig.

- Jag önskar inte min värsta fiende att må såhär.  Han skakade på huvudet. Jag skakade medlidande tillbaka.

- Men vafan. Är man skådespelare så är man, sa han och gick. Japp. Han gick. Kvar stod jag och min vän. Tysta. Vad lärde jag mig av detta? Jo, att skådespelare har jordens jobbigaste jobb.

Jag har det fan för bra. Jag skäms.

Skrivet av Christopher Panov

Romantiker med en softspot för människor på film som är pressade och Depeche Mode. Är Sveriges bäste berättare av Bulgariska vitsar. Gråter åt film när folk blir lyckliga - Aldrig tvärtom.

Fler inlägg av Christopher Panov Maila Christopher Panov