Skådespelare som skäms

Inlägg av Måns Lindén den 6 september i

Filmklipp Regissör Reklamfilm Skådespelare

In the land of the blind...

Att som skådespelare medverka i reklamfilmer anses fortfarande vara ganska skamligt. Att samma skådespelare sedan medverkar i filmer med mer produktplacering än sargerna runt en hockeyrink visar om inte hyckleri så i alla fall en brist på konsekvens. Eller är det koketta förhållningssättet gentemot reklam bara en europeisk företeelse? Amerikanska skådespelare verkar ju inte alls ha samma betänkligheter kring det här. Men det är klart; advokaten, managern, ex-frun och langaren, alla ska ju ha en rejäl slant och det kan ju fresta på även den fetaste av plånböcker. Då kanske man får lägga Stanislavski på hyllan för ett ögonblick?

Det inte sagt att man måste älska sitt jobb alla gånger. Snarare tvärtom. Den första filmen är ett bra exempel på en underhållare som vet att han egentligen står över den här typen av produktioner men gör det med en så utstuderad klackspark att det funkar ändå. ”Jag är en första klassens underhållare och min underhållning kan ta sig alla möjliga former. Vem bryr sig?” – tycks Sammy tänka.

Klipp nummer två är fiktion och hämtat ur den underbara ”Lost in Translation” där Bill Murray gör den desillusionerade Hollywoodstjärnan med total tonträff. Kolla bara in hans blick. Den säger allt.

Jag är rätt säker på att Sophia Coppola fick sin inspiration till den scenen från det sista klippet där även Orson Welles gör reklam för whiskey. Vid det här skedet i han liv orkar han inte ens låtsas bry sig längre. Vi ser ett geni som har blivit en yrkesman som helt har kapitulerat. Med alldeles för många projekt i stöpet och en brinnande aptit för det ljuva livet gjorde Orson Welles helt beroende av de inkomster om reklamfilmerna gav.

Sällan har man sett en tydligare bild av oförfalskat självförakt. Jämför med Bill Murray-klippet. Så ser det ut när dikt och verklighet är samma sak.

Sammy Davis  jr.- Suntory

Bill Murray – Suntory time

Orson Welles – G&G

Etiketter:, , , , ,

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Maila Måns Lindén
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • http://www.joelburman.com Joel Burman

    I sverige finns det framför allt två attityder hos skådespelare om reklam.

    1. Tycker det är ok (men lindar ofta in det av rädsla för vad åhöraren ska tycka om det).

    2. Är extremt emot det och säger gärna det i offentliga sammanhang.

    Kan nummer 2 bero på att de inte får några erbjudanden?

  • Pierre

    Det nog konstigt att jämföra en vanlig reklamfilm där skådespelaren påtagligt försöker sälja en produkt med en film där nån kör en Volvo eller ringer med en iphone. Anledningen till att många skådespelare inte vill göra reklam beror många gånger på att man är helt enkelt rädd att bli en allmän produkt. Man försöker så gott man kan att synas i bra sammanhang och göra det man tror på. Men sen kan verkligheten slå till: vissa produktioner som man trodde skulle bli bra blir skit eller att man är i akut behov av pengar. Då får var och en ta ställning.

  • http://onyanserat.se/om-oss-4/mans/ Måns Lind&eacu

    @Pierre. Jag förstår vad du säger men jag kan i sak inte se vad skillnaden är om lönechecken betalas helt(reklam) eller delvis (samtliga långfilmer) av ett företag som vill sälja nån produkt. Men det är främst huvudet-i-sanden-beteendet jag vänder mig emot, då man bara för att filmen är producerad för exempelvis den Japanska marknaden resonerar som att filmen egentligen aldrig har gjorts. Lite som att äta frukost med ett misslyckat one-night-stand. Det finns väl en gråskala innan man blir Paul Tilly?

  • Alexander Kantsj&oum

    Jag tror att många svenska skådespelare försöker vara "äkta" skådespelare dvs. att vara så kvasiintellektuella och "djupa" som möjligt, skådespel ska handla om "riktiga" känslor och ofta ångest. Reklamfilm anses nog inte tilräckligt mycket finkultur bland dom fisförnäma "tungskådisarna". Förvisso finns det säkert en oro hos vissa att för evigt bli förknippad med produkten som Paul Tilly har blivit, men det kan ju även hända i film. Kolla Peter Haber som nu och för alltid kommer att vara Martin Beck med svenska folket. Han precis som Paul Tilly tyckte väl kanske att det var viktigare att kunna betala sina räkningar än att behålla sin "konstnärliga integritet". (många citattecken i ett enda inlägg)

Fler onyanserade inlägg