När jag kommer ut ur biografen känner jag mig helt urblåst. Trots att jag verkligen älskar film så är det sällan jag känner en så fysisk påverkan av en film som av Melancholia. Men så handlar det ju om jordens undergång också. Ja, det är väl ingen spoiler direkt, för filmen inleds så att säga med sitt slut. Det vill säga undergången.

Men inte bara det, början på filmen är väldigt speciell. Lite som en ouvertyr till en opera, med ett mäktigt musikstycke av Wagner, ackompanjerat av stiliserade scener som ser ut som tavlor. Det är inte riktigt stillbilder, men nästan, det rör sig i ultrarapid och är otroligt vackert men samtidigt obehagligt.

En av de stiliserade scener som inleder filmen

Melancholia är namnet på en planet som gömt sig bakom solen, men som nu är på väg mot jorden. Det sägs att den ska passera på nära håll, men ändå inte krocka med vår planet. Men kan man verkligen vara säker på det?

Förutom prologen, som man kanske kan kalla de inledande tablåliknande scenerna, så inleds filmen snarare som ett slags familjedrama. Justine (Kirsten Dunst) har gift sig med Michael (Alexander Skarsgård), och Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hennes stenrike man John (Kiefer Sutherland) ordnar festen på sitt stora gods. Relationerna är lätt dysfunktionella, mamman (Charlotte Rampling) säger obekväma saker vid middagen, pappan (John Hurt) fånar sig med sina bordsdamer, festfixaren (Udo Kier) håller på att gå i bitar för att brudparet liksom bara sabbar all hans perfekta planering, bland annat genom att komma två timmar för sent till festen. Men det märks mer och mer att allt inte står rätt till. Justine avviker, vill hellre gå och natta sin systerson än dansa brudvals, tar en tur med golfbilen istället för att skära upp tårtan, och det blir allt tydligare att hon lider av en depression som tar över mer och mer.

Justine ler och ler, men allt står inte rätt till

Kirsten Dunst vann ju pris i Cannes för sin skådespelarinsats, och ja – hon är verkligen fantastisk. Hon varvar apati med frustration, och man har knappast sett henne göra något bättre än det här.

I filmens andra del står systern i centrum. Kirsten Dunsts roll är den mest uppmärksammade, men Charlotte Gainsbourgs gestaltning av den kontrollerande systern Claire, som mer och mer bryts ned av sin panikartade rädsla inför planeten som närmar sig, är minst lika viktig för filmen.

Det är svårt att beskriva Melancholia. Det är fruktansvärt vackert, på det där sättet som riktigt melankoliska saker kan vara. Det händer inte jättemycket, man vet i stort sett hur det ska sluta, men ändå är det oupphörligt spännande och fascinerande. Von Triers svarta humor finns faktiskt också där i små doser, och vissa scener är riktigt absurda.

Planeten Melancholia på väg mot jorden

Lars Von Trier har själv pratat om att han i Melancholia skildrar och bearbetar den depression han drabbades av efter inspelningen av Antichrist, och man kan nog se det här som en studie i sinnestillståndet melankoli, om än i dess mörkaste form. Det är svårt att skriva om den här filmen utan att det bara låter extremt tungt och mörkt och ångestladdat. Men på samma sätt som extremt deppig musik kan vara riktigt tillfredsställande att gotta sig i, på samma sätt känner jag inför Melancholia.

Känslorna rördes ju minst sagt upp när Lars von Trier var i Cannes och presenterade filmen häromveckan. Visst var det ganska puckade grejer han sa, men jag tycker ändå festivalledningen överreagerad rätt starkt när de portade honom från festivalen. Hur som helst var det tur att de inte stängde ute filmen från tävling, för det skulle vara riktigt idiotiskt att låta intrycket av den pinsamma presskonferensen påverka ens uppfattning av den här filmen. För Melancholia är en av de mäktigaste filmupplevelserna jag haft på länge.

Trailer till Melancholia från rstvideos trailerarkiv.

Straw Dogs från 1971 med Dustin Hoffman i huvudrollen var en rejält nervkittlande thriller, en av sin tids allra bästa faktiskt. Det var också den första ”hämnarfilmen” som sedan kom att ligga till grund för många kommande filmer i genren, de flesta med en stenhård Charles Bronson i huvudrollen. Straw Dogs ansågs väldigt länge vara extremt våldsam och den innehöll också en mycket omtalad våldtäktsscen av en natur som aldrig tidigare visats för den stora massan. Nu har man alltså i sann Hollywood-anda beslutat sig för att göra en remake av thrillerklassikern. Frågan är, lyckas man i modern tid att behålla nerven och hur överraskar man en publik som har sett det mesta av våld på vita duken?

Manusförfattaren David Sumner, här spelad av James Marsden flyttar tillsammans med sin fru, den bedårande Kate Bosworth, tillbaka till hennes hemtrakter i amerikanska södern och som alla vet så kryllar ju detta geografiska område av ondskefulla rednecks och andra oborstade typer som lever för att terrorisera och våldta folk. Ondast av de alla är Charlie som spelas av allas vår svenska superhunk Alexander Skarsgård. Vad är det med Skarsgård och takläggning förresten? Under sin relativt korta filmkarriär har han lagt tak i tre av sina filmer. Kanske något att falla tillbaka på när karriären dalar, spriten tar överhanden och magen börjar puta ut.

"Jag tänker gå längst fram och sura tills någon ger mig sletna camokläder och en truckerkeps, så det så!"

Betyget då? För det första visar trailern halva filmen. För det andra har jag svårt att se hur den här filmen skall hålla hela vägen igenom. Det var en sak på 70-talet när denna typ av film var ett helt nytt grepp inom filmbranschen men känslan efter att ha sett trailern är att det detta bara blir en skaplig dussinfilm och att det blir alldeles för mesigt! Dessutom undrar jag hur det relativt oprövade kortet Marsden skall kunna upprepa den otroliga skådespelarinsatsen som Hoffman levererade i rollen som David Sumner. Någonting säger mig dock att Skarsgård kommer att vara klockren i rollen som the royal douchebag!

Straw Dogs har svensk biopremiär 7:e oktober i år

Inte Alexander

Under den första kvarten sitter jag och tänker på två saker:

• Varför är den här filmen i 3D?
• Varför spelar inte Alexander Skarsgård huvudrollen?

Enligt säkra källor stod det till slut mellan vår egen Alex och den australiska hunken Chris Hemsworth om vem som skulle få svinga hammaren och kyssa Natalie Portman. Varför regissören Kenneth Branagh valde den senare är lite märkligt. Hemsworth är nämligen filmens svagaste kort. Detta till trots är inte ”Thor” en dålig film. Tvärtom. Det är ett stycke god serietidningsunderhållning som Kenneth ”Wallander” Branagh har svängt ihop. Det är underhållning från början till slut och med välbalanserad humor ror han det i land trots att han ibland går vilse bland en del ofrivilligt komiska specialeffekter. Det är rätt märkligt att sånt fortfarande slinker genom år 2011

Anthony har just fått reda på att det blir en Hannibal Lector-film till

Det är en klassisk hjältesaga vi bjuds på. Thor är arrogant och full av gudomligt testosteron. Han ser sig själv som den självklara arvtagaren till tronen nu när hans far Oden (Anthony Hopkins) börjar bli trött. Thor är så övertänd att han startar krig med en gammal arvsfiende på en annan planet för att visa sin far hur mäktig han är. Detta gör Oden rasande och han berövar prompt Thor hans gudomliga kraft samt hans mäktiga hammare. Till råga på allt blir han dessutom förvisad från Asgard och slungas ner på jorden där han ska lära sig veta hut. Oden kastar även ner hans hammare som fastnar i en sten. Den kan endast lyftas av någon som är värdig dess kraft…

Väl på jorden träffar han den unga rymdforskaren Jane (Natalie Portman) som tillsammans med Stellan Skarsgård satt upp en forskningsstation mitt i den öken där Thor kraschlandar. Kulturkrockar uppstår men efter ett tag lär sig Thor att vara mer mänsklig och på så vis blir han den hjälte hans arv kräver. Den karaktärsutveckligen är filmens stora behållning. Korsklippningen mellan det überkitschiga Asgard och den sömniga bonnhålan i USA funkar fint. Den parallella handlingen där Thors onde bror Loke konspirerar för att ta över tronen samt hålla Thor kvar på jorden håller upp tempot och det blir aldrig tråkigt.

Thor och Oden

”Thor” är absolut inget mästerverk, den är lite för lång och har alldeles för många onödiga karaktärer. De karaktärer som får lite spelrum är i de flesta fall rätt tvådimensionella och specialeffekterna är bitvis jättefåniga. Men det gör inget. Kenneth Branagh har hittat precis rätt ton och skådespelarna har exakt rätt mängd glimt i ögonen. Film av den här typen ska vara rolig och underhållande och det levererar ”Thor” med råge. Men ni kan absolut skippa 3D-versionen, den tredje dimensionen tillför inget extra, den är bara irriterande, särskilt i scenerna som utspelar sig på natten. Det blir bara mörkt och oskarpt.

”Thor” är en charmig klackspark och jag lämnar salongen med ett leende på läpparna. Det är inte varje dag.

Thor har biopremiär den 27:e april

Trailer till Thor [trailer 2] från rstvideos trailerarkiv.

SvD: 4 av 6 Expressen: 2 av 5 DN: 1 av 5 GP: 1 av 5

HBO har släppt en kort liten bakom kulisserna-film på säsong fyra av True Blood, där skådisarna och skaparen Allan Ball pratar om vad som kan väntas i den nya säsongen, som har premiär 26 juni i USA.

SPOILERVARNING:

I slutet av förra säsongen avslöjade Jesus (Kevin Alejandro) för Lafayette (Nelsan Ellis) att han är häxa, och det är något vi kommer få se mer av i den här säsongen. Till och med vampyrerna kan känna sig hotade av häxornas krafter, och speciellt Eric Northman (Alexander Skarsgård) blir drabbad av detta…

För övrigt kan kanske Ryan Kwantens (som spelar Jason Stackhouse) kommentar sammanfatta det hela: ”We’re going to get a host of new characters. More blood and more sex”.

Lars von Trier är lite som David Lynch. I teorin älskar jag det de gör, stämningen, estetiken, det absurda och surrealistiska,de galna idéerna och udda historierna, men det lyckas inte alltid hela vägen. Båda tenderar dessutom att skildra kvinnor på ett lätt tvivelaktigt sätt.

Nåväl, von Trier, såväl som Lynch, väcker i vilket fall som helst alltid mitt intresse, och det är väldigt intressant att se det här första smakprovet på von Triers film Melancholia som beräknas ha premiär i Cannes om någon månad.

Filmen har beskrivits som en psykologisk sci-fi-katastroffilm, och eftersom det är von Trier vi snackar om så kan man ju aldrig riktigt veta vad man ska förvänta sig.

Om man inte har någon förkunskap om vad Melancholia handlar om är det nog svårt att få en särskilt klar uppfattning genom den här trailern. Först verkar det upplagt som ett klassiskt familjedrama, á la Thomas Vinterbergs dogma-klassiker Festen, men sen blir stämningen mer och mer obehaglig och man förstår att det är en planet som har någonting med det hela att göra, men det är oklart vad.

Det är visserligen skönt med en trailer som inte ger bort hela handlingen i förväg… På Imdb beskrivs i alla fall handlingen som att två systrar finner sin relation utmanad när en närliggande planet hotar att kollidera med jorden.

Systrarna spelas av Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg, och trailern inleds med att Dunst gifter sig med en man spelad av Alexander Skarsgård. Gainsbourgs make spelas av Kiefer Sutherland och systrarnas far av John Hurt. Jag tror att Stellan Skarsgård spelar Alexanders far, men är inte riktigt säker.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om trailern. Den är väldigt vacker, och å ett sätt blir jag väldigt lockad just av den krypande, lätt obehagliga känslan och den, som det verkar, förbryllande handlingen. Men samtidigt känns trailern konstig på något sätt. Klipp kommer efter varandra, man får som smakprov på olika delar och stämningar i filmen, men det är inget riktigt bra flyt i det, de passar inte riktigt ihop. Två klipp som sticker ut extra mycket är en omotiverad nakenscen och en extrem slow motion-scen på Charlotte Gainsbourg med ett barn i famnen, som närmast ser ut som en stillbild.

Kirsten Dunst som Justine

Fast mest av allt tror jag att det är den extremt dramatiska och storslagna musiken i trailern som gör mig förvirrad. Den ligger verkligen som en matta över hela trailern och hindrar mig från att veta riktigt hur jag egentligen känner inför det jag ser.

Jag hoppas att det inte kommer vara på samma sätt i filmen, för jag ser hur som helst väldigt mycket fram emot att se den, hur trailern än är. Lars von Trier har själv kommenterat handlingen så här, i danska tidningen Politiken:

I ”Melancholia” börjar jag med slutet. För det som är intressant är inte vad som händer utan hur det händer! Så vi börjar med att se hur världen krossas, sen kan vi berätta historien efteråt… På det här sättet behöver du inte sitta och hitta på teorier om vad som ska hända, utan kan gräva ner dig i andra nivåer och bli intresserad av bilderna och universum – det är vad jag föreställer mig.

Det verkar onekligen vara en fascinerande historia…

Inspelningen av säsong fyra av True Blood är i full gång, och för oss som har läst böckerna som serien baseras på (Charlaine Harris ”Southern Vampire Mysteries”) är det ju obligatoriskt att spekulera över hur mycket säsongen kommmer följa motsvarande del i bokserien. Att döma av en de sneak peaks som HBO har släppt verkar det i alla fall som att vikingavampyren Erics (Alexander Skarsgård) öde följer bokens händelser, vilket kan bli mycket intressant att se…Vill inte ge några spoilers, men kolla klippet här för att få en liten aning.

Det har också presenterats en del nya namn i rollistan. Mest intressant i mitt tycke är Gary Cole, som tidigare bland annat setts som den enerverande chefen i Office Space, och som vice-president i West Wing. Men framför allt tänker jag på hans oerhört läskiga roll som sheriffen Lucas Buck i 90-talsserien American Gothic. Gary Cole har verkligen en förmåga att spela riktigt obehagliga typer. Det är fortfarande oklart vilken roll han ska spela i True Blood, och om den är stor eller inte, men jag håller tummarna för att det är en riktigt ond roll.

Gary Cole

Enligt True Bloods skapare Allan Ball ska vi tydligen också få se mer djur i säsong fyra. Han nämner specifikt hästar, en alligator, en skallerorm, en slags falk och en attackuggla – vad nu det kan vara?

Jag instämmer i HBO’s tagline inför säsong fyra: Waiting sucks.

Säsong 4 av True Blood har premiär 26 juni i USA.

Bästa Filmer 2010

1. I rymden finns inga känslor (Recension)
En film att älska och bli älskad av. Andreas Öhmans regidebut orsakade storm, både i media och innanför min hud. Scenografi, foto, ljudregi och skådespelarmagi i världsklass. Samt Sveriges charmigaste(och snyggaste) Cecilia(Forss).Denna kärlekshistoria tog filmen hela vägen till Oscars-draften.

2. Vill jag vissla så visslar jag (Recension)
En underbar film om värsta tänkbara situation. Smutsen i  själen  på ungdomsbrottslingarna äter sig hela vägen in. En film som mig veterligen inte lämnat någon oberörd. En av de mest äkta filmer jag någonsin sett.

3. Sound of Noise (Recension)
Filmen som mina kollegor älskar att hata. Det är förstås helt naturligt, vanliga dödliga har tydligen behov av saker så som kongruens och personregi, för att känna sig delaktiga i historien. Surt sa räven. Denna film som utmanar alla fördomar om hur musik egentligen blir till, ska raka vägen till screening för estetikprogrammet på Södertörns Högskola. Ja du hurrrrde.

4. The Social Network (Recension)
En historia så iskallt berättad att öronen hettar. Rakbladsvass dialog och snygg kamerahantering. Intriger. Sex. Humor. Retorik: Harvard baby.

Sämsta Film:

Sämsta Filmer 2010

1. Mademoiselle Chambon (Recension)
Vuvuzelafiolen still  haunts me. En fullständigt genomvidrig upplevelse.  BU med stora feta bokstäver.

2. Fish Tank
Skakig handkamera. Dålig musik. Tråkig regi. Listan kan göras lång.
I wont be hatin’ and such, but i don’t love it.

3. Exam
Ett råd: se den inte. Om möjligt ännu sämre regi och manus än Piranha 3D. Stort, visst?

4. I’m still here (Recension)
En fullständigt vulgär film. Men slutet är fint. Jag hade svårt att smälta den. Jag hatar den. Eller är det kanske Hollowoodeffekten jag hatar? Typ lite som övre medelklassen hatar på pundare. Det är för nära hem.

5. Grownups (Recension)
DN gav denna film en nolla. Det tycker jag att de gjorde helt rätt i.

Bästa TV:

Bästa TV 2010

1. Våra vänners liv (Recension)
Finaste svenska dramaserien på år och dar. Grymt manus, fin interaktion och sjukt mysig musik. Här är beviset för att män inte behöver vara attraktiva eller ens ödmjuka för att bli älskade. Bromance när det är som bäst. Heja!

2. Musik som gör ont (SVT dokumentär)
K-special levererar för det mesta, denna gång dock över förväntan. ”Musik som gör ont” handlar om hur musik på olika sätt har används i onda syften, i maktutövning, förnedring, tortyr etc.Dokumentären tar upp en rad exempel från ett tiotal olika länder, bland annat USA, Rwanda, och Chile. Finns inte längre på SVTplay till min stora besvikelse. Försöker i nuläget ta reda på vart jag kan få tag på en egen kopia. Maila mig om ni vill hjälpa mig i jakten!

3. True Blood S03
Minst sagt rörig säsong som spårade ut fullständigt mot slutet. En förmildrande omständighet fanns dock: Alexander Skarsgård. Nuff said.

Sämsta Tv:

Sämsta TV 2010

1. ”Nya” Lyxfällan
Vulgärt. Vidrigt. Intetsägande och rent allmänt skittaskig KPK (kultur per krona).

2 .Veckans brott
GW is GW; nu om möjligt ännu mättare.

3. Glee
När de tog in den vita valen var allt hopp förlorat.

4. Biggest loser Sverige
Även här är problemet en massa vita valar som fastnat på land. Skjut dem.
Jag skulle bli tacksam. Antagligen valarna med.

5. AnaGina Show
Det är inte humor. Det är ett jävla skämt.

Inför 2011…

Vässar jag knivarna med sällan skådad determination och hoppas därför på fler filmer med Andreas Öhman (även arga esteter behöver kärlek). Därför hoppas jag också  på att något skandinaviskt land ska köpa in Hello Lonesome. Vidare hoppas jag att ”The Black Swan” har Sverigepremiär snart så ni alla kan få skåda dramatik och foto i världsklass. Slutligen hoppas jag att vår läsarkrets växer ännu mer så vi kan bli Sveriges största kulturblogg.
Tillsammans är vi oslagbara!

Efter underbara castingförslag har vi korat en vinnare av Scarfaceboxen.

Vi gratulerar Hans Råman i Malmö till första priset.

Hans castingsheet ser ut så här:

”Jag lutar mig tillbaka i läderfåtöljen, snurrar ett halvt varv och låter den dallrande smogen över L.A. fylla mina lungor tillsammans med cigarröken när jag börjar fundera ut hur vi ska tjäna pengar.

Kärlekskranka Simon/Lovesick Simon skulle egentligen göras av nån up-and-coming snubbe, men ska vi dra in stålar så ska vi. Det får bli Shia LaBeouf. Han är rätt så okej och var ganska bra i A guide to recognizing your saints och även i Disturbia vill jag minnas. Även om den senare, som de flesta andra filmer i genren, såklart spårade ur rejält på slutet.

Robinson Micke/Survivor Mike kommer självklart att återigen göras odödlig av Alexander Skarsgård i vad som kommer bli hans definitiva genombrott i Hollywood. Efter detta blir han castad i stora komedier där jag tycker han passar utmärkt.

Drömtjejen Mia/Dreamgirl Mia måste bara spelas av Min personliga favorit Maggie Gyllenhaal. Ingen kan fyra av ett leende som henne!

Renlighetsfascisten Mario/Stain-hater Mario blir rollen som kommer att ge Giovanni Ribisi hans första Oscar-nominering för bästa manliga biroll.”

2:a pris ( signerad Hundtricket dvd och poster) går till ”Breakstone”

”Alexander hade ju, tack vare sin hollywood-karriär varit ett perfekt dragplåster. Men
eftersom han nu blåst sin ypperliga chans för denna roll, på att suga blodet ur emo-vampyrismen. Får vi motvilligt stoppa in den näst bäste i ordningen: Seann William Scott.

Vilket självklart -för er som redan listat ut hemligheten i mitt resonemang- leder oss till Jason Biggs, i rollen som Simon.

Nu får vi röra om lite i grytan och rollistan, för att skapa nya intriger samt upplägg för lite dramatik och sätta Mena Suvari som Mia.

Slutligen, vem återstår om inte Thomas Ian Nicholas som Mario.

För Er som ännu inte räknat ut konceptet, så är ju detta en oslagbar efterföljare i franchisen American Pie; ”American Pie-The Dogtrick”. Där både återkomsten av de ursprungliga skådespelarna och nya, spännande intriger gör det till en självklar blockbuster! Detta blir den ende värdige arvtagaren, till det Svenska originalet som i sig är det enda värdiga svaret på…just det; American Pie #1. Ni ser, cirkeln är sluten!”

På en hedrande tredjeplats kommer ”victoria86″ som ville göra musikal av filmen:

”Jag tänker mig en musikal-film (amerikanerna älskar musikaler!) och då det är många färgade musiker i USA så blir det en film med bara färgade artister/skådespelare. Det blir en monsterhit!

Mia:Jennifer Hudson
Micke:Will Smith
Simon:Chris Brown
Mario:Pharell Williams”

Priserna kommer med posten!

Tack alla som bidrog med fantastiska castingförslag!

/Christopher, Christian, Måns.

Robinson Micke

Från ett svinkallt Stockholm till ett stekhett Los Angeles. Onyanserat ger er en liten pratstund med Alexander Skarsgård.

Hur mår du?

-Fint tack.

Hur ser en typisk dag ut i ditt liv?

-Går upp, dricker te och läser DN på nätet, åker till jobbet, kommer hem, käkar middag och går igenom nästa dags scener.

Hur ser våren ut?

-Filmar säsong 3 av True Blood hela våren.

Jag sprang på en Amerikansk utbytesstudent för någon månad sen som berättade att han hade två önskningar i sitt liv. Den ena var att han skulle hitta drömtjejen och den andra var att Eric the Viking King skulle få en egen serie. Skulle du kunna tänka dig att göra en spin off om tillfälle gavs?

-Tror Eric the Viking King skulle kunna bli en lysande sitcom. Utspelar sig kanske i high school miljö. Lite av en uppdaterad Fresh Prince.

Vilken roll har betytt mest för dig, förutom Robinson Micke naturligtvis?

-Rollen som Brad Colbert i Generation Kill kommer nog på andra plats efter Robinson Micke.

Får du  mycket erbjudanden från Sverige?

-Inte särskilt.

Vad är den största skillnaden mellan svensk respektive amerikansk film?

-Hierarkin är tydligare i USA.

Ett gäng snabbfrågor:

Film: A Prophet

Skådespelare: Jeff Bridges vann välförtjänt en Oscar i år.

Regissör: Skulle garna jobba med the Coen brothers.

Replik: They pissed on my fuckin rug ( The Big Lebowski)

Tagline: When you deal a fast shuffle…  Love is in the cards. (The Lady Eve)

Tv: the Colbert Report

Programledare: Bill Moyers

Skulle för 10 miljoner  göra rollen som? Mig själv.

Tidernas mest underskattade skådespelare? Woody Harrelson.

Tack Alex att du tog dig tid.

-Det är klart!

Är det lugnt om jag mailar över lite crazy idéer till Hundtricket 2?

-DO IT!!!