Alicia Vikander och en komiker

Kronjuvelerna utspelas i en sagovärld och det är underbart. Det är alldeles för sällan vi får uppleva en helt egen värld i svensk film. Detta gör att jag har väldigt höga förhoppningar när jag ser filmen och på en nivå lever Kronjuvelerna upp till mina förhoppningar. Det är en fint skapad värld, med kläder från olika tidsepoker och rekvisita som ibland hör hemma på sjuttiotalet och ibland idag. Tyvärr lever inte filmen som helhet upp till mina högt ställda förväntningar.

Vi kastas in i filmens slutskede och får se hur huvudkaraktären Fragancia (Alicia Vikander) skjuter Richard (Bill Skarsgård). När filmen sedan startar har Fragancia blivit gripen och sitter i förhör hos fabror polisen och det är genom dessa förhör vi får uppleva Fragancias liv.

Filmens framåtrörelse förlitar sig på att vi är sjukligt nyfikna på varför Fragancia skjuter Richard. För det första så avslöjas det varför redan i första scenen (mer eller mindre) och för det andra så är det inte en kriminalfilm och följer inte den dramaturgin (med alla rätt) så intresset för mordgåtan försvinner redan innan den börjat. Det är det absolut största problemet med filmen. Den är väldigt episodisk och griper inte tag i mig och eftersom det inte finns någon drivkraft för huvudkaraktären genom filmen (ingen som jag bryr mig om i alla fall) så faller det väldigt platt. En del episoder är väldigt bra men det håller inte som långfilm.

Det som ändå lyfter filmen är Alicia Vikander. Hon är fullkomligt fenomenal.  Alicia Vikander är redan en av de bästa filmskådespelarna vi har i Sverige och tyvärr kommer vi nog inte se henne i så många svenska filmer fram över med tanka på hur populära svenskar verkar vara i Hollywood just nu.

Jag har hört att Kronjuvelerna även kommer som tv-serie. Det kan kanske fungera bättre eller så blir det bara fler episoder staplade på varandra.

Biopremiär Onsdag 29 Juli

Andra betyg:

Exp: 3 av 5 GP: 3 av 5 DN: 2 av 5

Kronjuvelerna är Ella Lemhagens senaste alster. Ett triangeldrama, baserat på boken ”familjelyckan” som inleds med att den unga Fragancia, här spelad av Alicia Vikander, anhålls för mordförsök på direktörssonen Richard Persson. Hon plockas därmed in till ett polisförhör där vi får dela hela hennes bisarra livshistoria. Under filmen får vi sedan följa Fragancia genom en svår och fattig uppväxt, uppleva mötet med den stora kärleken. En märklig och fantastisk historia som slutligen tar oss till den där ödesdigra natten där denna mörka historia tar sin början.

Jag tycker att trailern ger mersmak men är samtidigt kluven. Det råder inget tvivel om att Bill Skarsgård, Alicia Vikander, Alexandra Rapaport och Von Brömssen alla är begåvade skådespelare med skapligt breda register men vad gör Björn Gustafsson här? Det känns kanske lite orättvist att döma någon på förhand men det känns verkligen som att hans karaktär, ishockeyspelaren Pettersson-Jonsson kommer att kännas väldigt malplacerad i den här filmen. Björn kan vara en briljant komiker i sina bästa stunder men någon skådespelare tycker jag verkligen inte att han är. Lägg sedan till den gamle pårökte hip-hopparen Timbuktu och vi har en milt sagt brokig skådespelarensemble. Jag kan givetvis ha helt fel och att detta inte alls är något negativt men känslan blir ändå att storyn kommer att hålla men att skådespeleriet inte når ända fram.

"Skäggstubb till trots, jag är skeptisk"

Återigen, det är med lika delar skeptisism som intresse jag tar emot Kronjuvelerna. Jag hoppas att det blir en ny fin svensk produktion med en fängslande story och intressanta karaktärer men är samtidigt förberedd på ett praktfiasko.

Kronjuvelerna har premiär den 29:e juni.

Andreas (längst till höger) och gänget på Naive.

Jag är en timme sen till vårt möte på grund av att jag till frukost intog tjugofem sidor om Weimarrepubliken (tack Södertörn), så när jag anländer till Rörstrandsgatan och lokaliserat regissören till ”i rymden finns inga känslor”,väntar jag mig en utskällning. Istället ger pojken i ”indie-brillor”, skjorta och turkosa jeans mig ett leende som gör mig helt lugn.

Hej Andreas, förlåt att jag är sen.
- Det gör inget. Hur är det?

Bra tack, hur är det själv såhär innan premiären av ”I rymden finns inga känslor”?
-Jag vet inte..det är väl…

Kaos?
- Nej inte alls, snarare tvärtom, jag har väl gått in mer och mer i en yrkesroll den senaste tiden så jag går omkring med någon slags känsla av overklighet hela tiden. Jag var ju på P1 i morse, det var..annorlunda. Vi var ju på p3 populär för nån dag sen och det var väl kanske lite mer avslappnat… Och sen skulle jag lämna bilen och..Ja. Men jag fick ett sms om att jag ”lät seriös” så det känns bra.

Det låter som om det är full rulle.
-Ja och det är ju kul att intresset är så stort, men man hinner ju liksom inte riktigt reflektera över det när man är på språng hela tiden.Sen är man ju alltid lite orolig för hur filmen kommer tas emot; men om även en av de gnälligaste kritikerna gillar den, så ökar ju chansen att resten ska gilla den avsevärt. Jag vet inte, jag vill ju bara att folk ska gilla filmen liksom.

Vad är det som gör att folk inte gillar den tror du?
Andreas blir helt ställd.
-Jag vet inte. De tycker väl att den är fånig eller, nej. Jag vet faktiskt inte. Det handlar väldigt mycket om samspelet mellan människor. Man får ta filmen för vad det är helt enkelt, men jag tror absolut det finns något för alla i den.

Har du någon favoritscen?
-Balkongscenen, det var också den jag skrev först.

Vad är det du gillar med den då?
-Jag bara gillar den,

Vår mat kommer och jag får problem med att skriva, intervjua och äta samtidigt men SuperLeiyah fixar allt, så efter lite meck så går det lysande. Gaffel vänster, penna höger.

Men fanns det en tanke från början att Bill Skarsgård skulle vara med eller bara blev det så?
-Nej.. Han övertygade oss på castingen. Vi fick tips om honom innan men det var först på castingen som vi bestämde oss. Men vi testade ganska många innan, det är ju en process.

(mellan tuggorna) Men hur lång tid tog det att göra filmen då?
-Från idé till slutprodukt? Två år ungefär, men sen är det ju massa dödtid emellan.

Men då gick det ju ändå rätt snabbt ju.
- Ja men vi har ju kört på, det är viktigt att behålla energin i det man gör tycker jag.

Vad var det som tog längst tid då?
-Klippningen. Jag klippte ihop med en annan kille och vi klippte ibland på plats för att säkerställa slutresultatet. När jag är med och klipper själv blir jag väl lite extra självkritisk så det är väl det som tog mest tid.

Hur är du att jobba med?
- Jag tror jag är rätt ödmjuk. För mig är kommunikationen jätteviktig. Jag har blivit beskriven som pedantisk, ”fast på ett bra sätt”

Är du petig?
- Ja, jo det är jag väl. Men det viktigaste för mig är inte att man följer grundmanus till punkt och pricka, utan att det ska vara trovärdigt. Nu har jag varit så involverad i allt, men nästa gång kanske jag vågar lita mer på folk.

Första gången är alltid den svåraste.
-Ja, så är det ju. Det viktigaste är ju att man har folk runt sig som man litar på. Sandra (scenografen) har ju till exempel varit jätteviktig för filmen. Hon har engagerat sig otroligt mycket, jobbat dygnet runt under nästan hela inspelningen och hade bara en assistent. Det är ambitiöst med tanke på att hon målade allt själv och så.

Fanns det några bakslag som störde inspelningen?
-Tja… Svininfluensan kom ju kanske inte sådär superlägligt…

Vi blir avbrutna av servitören med den osunt stora livslusten, som frågar om vi vill ha kaffe. Andreas beställer en espresso och jag ”vadsomhelst som innehåller extra mycket ‘Heja!’” Andreas brister ut i skratt. Vardagshumor ligger som sagt Andreas varmt om hjärtat.

Berätta om  vad som inspirerar dig.
-Jag får ju min inspiration överallt, av att bara gå omkring, se folk, möta folk. Jag har hur mycket tankar som helst. Om drömmen slår in så blir min tredje film en cool sci-fi rulle. Sen jobbar ju jag och Måns Wide med en tv-serie för SVT, hittills har vi bara gjort två avsnitt men det känns bra.

Grymt! Berätta mer!
Den kommer handla om en livstrött miljonär som bestämmer sig för att bli manager åt ett sunkigt förortsband, så det blir lite gnissel. Vi har sagt att det ska luta lite åt Californicaton möter Arrested Development. Vi får se vad SVT säger.

Okej Andreas, nu är det bara det värsta kvar..
-Jaha…

Det går snabbt, jag lovar.

ÄLSKAR
Film: Eternal Sunshine of The Spotless Mind
Skådespelare: Robert Downey jr.
Regissör: PT Anderson
Replik:  ”Hey try not to suck any dick on the way through the parking lot.”(Clerks)
Tagline: Kärlek tar tid, precis som sås (I rymden finns inga känslor)
Tv: 30 Rock, Tematiken i s03 är helt övergrym.
Tidernas mest underskattade regissör: Alltså, jag är nörd, då är det få grejer som är underskattade, men får jag säga Måns Wide? Då säger jag Måns Wide.
Tidernas mest underskattade skådis: Jag tänker säga Martin Wallström.
I övrigt anser jag: Att Kartago bör förstöras, jag hoppas att folk förstår.

Nu är vi klara! Det var väl inte så farligt?*
-Nej men vi har ju jättemånga frågor kvar.

Men du håller ju på att somna.
-Jag vet förlåt, du får maila mig resten av frågorna. Jo förresten, den här är till dig.

Andreas räcker mig kortfilmen ”Blandband #307″, och jag blir alldeles stum av lycka och påminns återigen om hur mycket jag verkligen älskar mitt jobb. Sedan stoppar jag presenten bredvid min kopia av Weimar Republic Sourcebook och följer honom ut genom dörrarna till Non Solo Bar, som på små rosa moln.

Trivia: Andreas är 25 år och har inte utöver gymnasiet gått någon filmutbildning, hans devis är ”learning by doing” och den verkar ju hålla:  Hans spelfilmsdebut”I rymden finns inga känslor” som har premiär idag,  är redan tokhyllad av bland annat SvD.

Simon har asberger och blir lugn av rymden och andra runda saker.

Min bästa vän Mihailo, var helt uppe i korinter. I fyra timmar pladdrade han på som en skvallersjuk kärring om novellfilmen ”I rymden finns inga känslor”, sa att det lätt var det bästa han sett på länge. Och dessa ord kommer alltså från en man som hellre spelar ”Hitman” än tittar på TV. Klart jag blev nyfiken.

Bill Skarsgård spelar autisten Simon med sådan pricksäkerhet att det gör ont. Storebror Sam, spelad med underbar värme av Martin Wallström går även han genom bilden in i hjärtat. Regi- och manusteamet Andreas Öhman och Jonathan Sjöberg kan vara stolta.  Filmen känns äkta och är både rolig och sorglig och mycket vacker. Därtill är den jättefint filmad och klippt.

Jag gråter, jag skrattar, jag skäms, jag förfäras och jag fylls av en kärlek som nästan dränker mig. Sen gråter jag lite till. Och när filmen är slut är jag lyckligare än vad jag varit på länge.

Handling: Simon, 18 år har Aspergers Syndrom. Simon tycker om rymden, för i rymden ”finns inga känslor”. Rymden är oföränderlig, precis som Simon. Simon tycker om runda saker, runda saker gör Simon lugn. För att kunna fungera i vardagen kräver Simon ett fast schema med samma tider, samma matsedel och samma kläder; vecka efter vecka. Han bor med sin bror Sam som hjälper honom med allt och Sams flickvän Frida. Men när Frida gör slut och Sam hamnar i en depression vänds även Simons hela tillvaro upp och ned. Simon bestämmer sig då för at hitta en ny tjej till Sam, helt enligt vetenskapens alla regler. Sam är dock inte särskilt samarbetsvillig. Men Simon vägrar erkänna sig besegrad.

Det är en film om sociala motsättningar, syskonkärlek och att vara en logisk människa i en ologisk värld. Det är en film som berör mig djupare än någonting annat.

Ni behöver inte förstå den.
Men snälla, se den.

Novellfilmsversionen  finns tillgänglig via SVT-play t.o.m. fre 13 aug
Spelfilmsversionen har premiär den 3 september 2010.

Här kommer en trailer till den.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xW1lkjfCTgg[/youtube]