The Game

Christopher säger: ”Jag går ut hårt och säger att det här är Michael Douglas bästa roll – någonsin. Det finns en scen i början av filmen där han pratar med sin exfru och maken till sublimt och pressat spel har jag nog aldrig skådat. Fullständigt lysande. Regissören David Fincher kopplar ett grepp om dig som åskådare och släpper inte taget förrän flera dagar efter du sett filmen. Nej, där ljög jag. Filmen har fortfarande inte släppt taget. En film jag ser så ofta jag kan.”

Alex val:

Cube

Alex säger: ”Ett lysande exempel på hur man med låg budget och minimala medel kan göra en grym film om man bara har ett grymt manus. Visst känns skådespelet en smula haltande från gång till annan, men det är skitsamma när historien är så bra. Flera ruggigt brutala dödsscener, ett stort mysterium, flera tvister och ett mysigt öppet slut… om man bortser från dom efterblivna försöken till uppföljare. En film som har sin självklara plats i min bokhylla.”

Måns val:

Boogie Nights

Måns säger: ”Paul Thomas Andersons epos om porrindustrins glada dagar är inte minst en mästerlig uppvisning i personregi. Samtliga inblandade är enastående i en 70-talsdekor som till och med ställer ”Tillsammans” i skamvrån. Filmen handlar om uppgång och fall på ett allmänmänskligt plan och slutet på en sorglös era. Att Burt Reynolds (som blev Oscars-nominerad) än idag vägrar se filmen är enbart hans förlust. Gör inte samma misstag som Burt.”

Leiyahs val

La vita è bella

Leiyah säger: ”Som bekant gjorde Luc Besson en Fritz Lang-älskande film detta år och som bekant älskar jag snyggt filmfoto,men skitsamma. Roberto Benigni sparkade skiten ur Luc Besson med sin fantastiska film om ett helt nytt sorts spel. Sedan den har jag drömt om mannen som varje morgon ska hälsa mig med: ”Buon giorno, Principessa!” Blev nominerad till hela 7 oscars, vann 3. Skandal. Visa den för era barn. Förklara grejen lagom till puberteten.”

Christians val:

Christian säger: ”Trots att Ben Affleck spelar en av huvudrollerna i det minst klädsamma getskägget någonsin, så är det här en indiepärla ingen får missa. Jason Lee är fantastisk och manuset är smart, roligt och känsligt. Tyvärr verkar det som om detta var Kevin Smiths sista suck, men jag hoppas att han hittar tillbaka till mer hjärta och mindre prutt-humor.”

]]> http://onyanserat.se/onyanserats-favoritfilmer/onyanserats-favoritfilmer-1997/feed/ 0 http://onyanserat.se/allmant/ben-affleck-ett-forsvarstal/ http://onyanserat.se/allmant/ben-affleck-ett-forsvarstal/#comments Wed, 28 Jul 2010 08:02:36 +0000 Christopher Panov http://onyanserat.se/?p=7720 Läs hela]]>

Rättsal i Vällingby 15:00 27/7 2010

Mål 301:3 Världen mot Ben Affleck.

Försvarare: Christopher Panov

”Jag är unik.

Jag har tydligen en åsikt som jag är helt ensam om.

En åsikt som tydligen är så laddad att om man tar upp den med sina cineastvänner eller med folk som ”kan” film förvandlas man plötsligt till en leprasjuk man i Jesus heydays som ingen vill ta i med tång och t.o.m Guds son skulle förmodligen inte ens försöka hela mig (Truffaut fan garanterat).

Jag har nämligen en rejäl softspot för Ben Affleck.
Japp. Där sa jag det.
Jag vet inte riktigt varför han väcker så mycket avsky.

För om ni tänker efter – har ni någongång hört någon säga – ”Ben? Han är bra”.
Nej. Jag tänkte väl det.

Vad är det som väcker så mycket hat? Vad är det som får folk med garage att springa dit, slita åt sig motorsågen och såga sönder och samman allt som Herr Affleck gör?

Jag tycker inte Affleck är världens bästa skådespelare. Absolut inte. Han är inte vår generations Marlon Brando. Men han är bra.

När jag ser honom  infinner sig ett lugn i min kropp. Jag känner mig avslappnad och vet vad jag ska få. En rejäl lagom insats.

Och jag älskar det.

Att betrakta Ben Afflecks skådespel är som att äta en portion köttfärssås – det är inte världsomväldande men Bolognesen gör sitt jobb.

För att det ska vara gott behöver det inte trixas med receptet tycker jag.

Det behöver inte vara kalvfärs. Det behöver inte vara solmogna tomater. Det behöver inte toppas med Parmesan lagrad i 26 år för att smaka bra”.

Rättsalen tar paus för fika.

”När jag tar upp Affleck hör jag ofta:

- Jag tycker Matt Damon är 1000 gånger bättre.

För vad exakt är grejen med att jämföra Ben med Matt?

Ja, dom är bästa polare. Ja, dom skrev Good Will Hunting och vann en Oscar ihop. Men sen då?

Damon har absolut en bättre näsa för att välja filmer. Medan Affleck har gjort minst sagt skumma val. (Gigli var väl inte ett top of the line-val direkt).

Men vad exakt är det som gör Matt till en ”1000 gånger” bättre skådespelare?

Kom nu inte med argumentet att han gick upp X antal kilo för en roll och sparade ut till en mustasch.

Slutplädering:

Jag tycker inte heller Damon är dålig. Men han är lika lagom som sin bästa vän, men har lyckats få en lite lyxigare förpackning. Om ni vill döma Herr Affleck vill jag att ni tar en titt på Damon och talar om för mig exakt vad det är som är så mycket bättre.

Är det avundsjuka? Lider Ben av att han är så fräsch? Är han hotfull på samma sätt som Ricky Martin var i sina glansdagar och alla män snabbt avfärdade honom som ”bög” (nu visade sig ju det att vara sant, men Take That fick samma bögstämpel och så vitt jag vet är dom ”bara” begåvade och sjunger bra).

Så kära jury, Domare, världen. Jag ber er.

Se Hollywoodland och säg sedan att Affleck inte var lysande.

Se utvalda scener ur Armageddon och säg sedan att du inte blev berörd av kärlekshistorien mellan honom och Liv Tyler.

Tänk efter en gång till innan ni dömer denna man och vill ni ändå döma honom så vill jag höra argument. Annars anser jag fallet ogiltigt.

No further arguments  your honor.”

Till tonerna av Aerosmith´s ”I don´t want to miss a thing” lämnar jag rättsalen och går direkt till videobutiken och hyr Chasing Amy.

När jag var tio år fick jag en LP-skiva av min mamma. Det var Bon Jovis första alster. Jag blev helt betagen, började skriva egna låtar och startade mitt eget band. Til saken hör att jag inte ens kunde spela blockflöjt.  Jag hade fått min första idol. Jon Bon Jovi.

Femton år senare letade Chris Carrabba sig in i mina högtalare genom fenomenet Napster. Jag hade fått min andra Idol.

Musik och film har alltid varit mina två största passioner. Tyvärr har jag inte lyckats med att idolisera någon från filmens värld. Flera har varit på gång. Kevin Smith startade riktigt bra med Clerks och nådde sin topp med fantastiska Chasing Amy, men sen gick det utför. Edward Burns trollband mig med Bröderna McMullen och byggde vidare med She´s the one, men sen gick det utför även där.

Nu känner jag dock att något stort är på gång. Jason Reitman kan bli min första idol från filmens värld. Jason Reitman har regisserat Up in the Air och skrivit manus tilsammans med Sheldon Turner.

1995 långfilmsdebuterad Jason med Thank You for Smoking. En bra film, men inget mästerverk. Två år senare slog han igenom med den underbara Juno. Jag trodde då att mycket av denna films storhet låg i Diablo Codys manus. Hon fick ju en Oscar för manuset och gick vidare med att skapa den fantastiska Tv-serien United States of Tara.  Så fel jag hade. Jason Reitman är magisk oberoende av vem han jobbar med.

Up in the Air baseras på en bok av Walter Kirn och handlar om Ryan Bingham (George Clooney) som arbetar med att avskeda människor. Han flyger USA runt 300 dagar om året och hjälper chefer som inte har modet att själva avskeda sina anställda.  När Ryans företag bestämmer sig för att kostnadseffektivisera och avskeda över nätet istället får han panik.  Han tjatar till sig en sista resa, allt för att slippa komma tillbaka till verkligheten och bli tvungen att ha verkliga relationer med människor.

När jag skriver det här märker jag att det låter omöjligt att göra annat en riktigt tråkig film av denna idé. Hälften av filmen utspelar sig på flygplatser och den resterande delen på hotell och tråkiga kontor. Det borde vara kört.

Jason Reitman gör dock allt annat än en tråkig film. Det är rörande, tänkvärt, charmigt, underhållande och engagerande. Dialogen är rapp, rolig och framåtgående hela tiden. Skådespeleriet är av hög klass. Detta är en film ni måste se.

Om Jason Reitman gör som han gjort hittills. Höjer ribban film för film, så kommer han snart sparka ut både Jon Bon Jovi och Chris Carabba från topplistan över idoler.