Dino Jonsäter

Tinker Tailor Soldier Spy har rättmätigt hyllats över hela världen. Främst är det Tomas Alfredssons regi, Gary Oldmans skådespeleri samt Hoyte van Hoytemas foto det har pratas om.

Men.

Produktionens osjungne hjälte är Dino Jonsäter som har klippt filmen. Med en fantastisk fingertoppskänsla har han kramat ur maximal dramatik från grundmaterialet och skapat en känsla av konstant paranoia som påminner en del om stämningen i Coppolas mästerverk The Conversation; lågt tempo och oavbrutet spännande.

Vi fick en liten pratstund med Dino där han bland annat berättar om jobbet med Tinker Tailor Soldier Spy.

En svensk, en engelsman och ett flygplan

Hej Dino! Hur kom du in i branschen och hur blev du klippare?

Mitt första kreativa jobb var som inslagsproducent för Knesset och Cumbaya på ZTV 1995. Vi var en liten tight redaktion, och hittade på och genomförde allt i stort sett från dag till dag. Sedan började jag regissera musikvideos och reklamfilm, men märkte att det var i klipprummet jag trivdes bäst. Det första jag klippte själv var komediserien Pentagon, påhejad av en tålmodig Felix Herngren. Felix var den som lärde mig hantverket från början och jag klippte en hel del åt honom där i slutet av 90-talet.

Har du några förebilder?

Dylan Tichenor, som har en fantastisk lugn rytmkänsla, men även Tom Rolf (son till Ernst och Tutta Rolf) har en ton jag beundrar

Vad använder du för klippverktyg?

Avid. Jag har gett Final Cut Pro några chanser, men det slutar alltid i gråt och tandagnissel

Dino, Tomas och filmens struktur

Hur ser processen ut när du jobbar med Tomas Alfredsson? Hur möts era visioner?

Tomas lägger sig inte i klippningen alls under inspelningen, vilket ger mig en chans hitta en egen väg och tolkning av materialet. När vi väl är igång jobbar vi noggrant, ganska långsamt och tätt – eftersom Tomas är en duktig klippare själv jobbar vi i stora stycken parallellt. Vi har en gemensam smak och syn på hur historier fungerar och skall konstrueras. Jag tror en gemensam smak är helt avgörande för om ett regissörssamarbete skall funka.

Jag har förstått att Tomas Alfredsson har en väldigt tydlig vision och att han spelar in väldigt ekonomiskt och att det á la Hitchcock egentligen bara finns ett sätt att sätta ihop filmen.

Det stämmer att Tomas är mycket ekonomisk på inspelning och genom att ha väldigt genomtänkta idéer om hur en scen skall berättas inte behöver ta så mycket material som en andra regissör skulle göra. Att det bara skulle finnas ett sätt att klippa såväl scenerna som filmen är däremot fel – Det är ganska få scener som i slutändan är konstruerade som de var tänkta, oftast för att åstadkomma just det de var tänkta att vara. Det finns förstås scener som dessutom har fått en annan funktion och valör än den ursprungliga intentionen.

Vad det gäller själva filmens konstruktion är den i stora stycken inte alls som den var skriven. Jag skulle vilja säga att det är det klippning i stora stycken handlar om – att på bästa sätt berätta den historia och förmedla den stämning regissören vill förmedla, utan att låsa sig vid originalritningen. Såväl Tinker Tailor Soldier Spy som Låt Den Rätte Komma In innehåller scener som vi helt konstruerat i klipprummet av överblivet eller lånat material från andra scener. Allt detta är en lång och i mitt tycke helt nödvändig process – att vända ut och in på filmen – för att tillfullo förstå materialet och vart det vill.

Gary - eller Bill Nighys dubbelgångare?

Var i låg svårigheterna att kondensera ner en så komplex historia som Tinker Tailor Soldier Spy till två timmar? Hände det att ni gick vilse i klippningen ibland?

Jag var naturligtvis panikslagen – jag tror att jag läste boken två eller tre gånger parallellt med manuset för att få lite kläm på den. Nyckeln ligger i att det inte är en ”who did it”-thriller, eller ens en thriller, det är primärt en film om svek, förtroenden, ensamhet och lojalitet. Själva jakten på mullvaden ligger därför svagt i ofokus, medan Smileys inre resa är det som ligger i förgrunden. Le Carrés roman är även den i stora stycket ogenomtränglig, och det är ogenomträngligheten som är själva fundamentet. Och vilse är man ju egentligen ända fram tills man är färdig.

Min absoluta favoritscen i filmen är den i Budapest på cafét. Berätta om arbetet där; jobbade ni länge med den scenen innan den satt?

Vi jobbade oerhört mycket med den scenen, eftersom den både ska berätta en väsentlig del av det som hela den yttre historien vilar på, men också ska etablera den paranoia och osäkerhet som sedan ska komma att prägla resten av filmen. Det var den första scenen vi började med, och även den scenen som blev färdig sist. Så är det ofta – nyckelscener som den måste bearbetas genom hela processen.

En av Dinos favoritscener

Vilken är din favoritscen i filmen?

Mötesscenerna på MI6 i det ljudisolerade rummet ligger mig varmt om hjärtat, men även slutscenen och Galleriascenen. Faktum är att en av mina favoritscener valde vi att klippa bort ur filmen, inte för att den var dålig, utan för att den helt enkelt inte platsade i den slutgiltiga klippningen. Förhoppningsvis kommer den att återfinnas på DVD-utgåvan som en outtake.

När vi pratades vid första gången var du på väg till Los Angeles. Är det Hollywood som kallar?

Det finns inte så mycket att berätta. Jag träffar lite folk och läser lite manus – ingenting konkret. Jag ser inget egenvärde i att jobba i Hollywood – jag vill berätta bra historier som berör, oavsett var det sker. Däremot är det kul att få en inblick i systemet, och träffa människorna som jobbar i det. Och vem vet, det kanske dyker upp nåt…

Efter att en agent tillfångatas under ett misslyckat uppdrag blir toppagenten George Smiley avstängd från sin tjänst inom Storbritanniens hyperhemliga kontraspionageprojekt. Men när ytterligare en agent träder fram och hävdar att det hela bara är toppen av ett isberg, får Smiley i uppdrag av regeringen att leda en utredning i ärendet.

Första repliken är ett sammanbitet ”Trust no one” – må hända en kliché men i sammanhanget väldigt träffande. Sen tar det ca 20 minuter innan huvudpersonen George Smiley (Gary Oldman) ens yppar sin första replik. Däremellan har det avlossats två skott på en restaurang i Budapest. Tinker Tailor Soldier Spy är med andra ord inte fjärde filmen i Bourne-serien. Det är ett stramt berättat spiondrama med allt vad det innebär i form av svek, lojalitet, hemligheter och lögner. Allmänmänskligt beteende med en dödlig fond; den engelska underrättelsetjänsten MI6 som en liten bricka i stormaktspelet mellan USA och Sovjetunionen.

Tekniskt sett är det en helt perfekt film. Fotot, klippningen, scenografin och skådespeleriet är av absolut världsklass. Tomas Alfredssons regipalett har, utöver de nyanser av brunt den redan hade, utökats med en generös gråskala. Utan billiga och uppenbara tidsmarkörer lyckats han gestalta den paranoida tidsandan, präglad av kalla krigets mer subtila krigföring. Och filmen är verkligen sann mot sitt innehåll; den är stillsam och lågintensivt spännande. Till formen berättad precis som om den vore inspelad 1973 (då den också utspelas). Man kan riktigt känna den fuktiga kylan och doften av hemliga dokument och Alfredssons öga för detaljer firar nya triumfer.

Inne i kupan

Men framför allt är filmen en triumf för skådespelarna, Gary Oldman, Colin Firth, David Dencik, Tom Hardy, John Hurt, Mark Strong, Ciarán Hinds och Toby Jones. De verbala knivkastningarna mellan de bistra herrarna är en veritabel uppvisning i skådespeleri och oändligt effektivt som bärare av information om karaktärerna. Alla toppar formen men mest av allt är det Gary Oldmans film. Efter att de senaste åren sett honom med uppspärrade ögon och fradga i mungiporna i alldeles för många halvbakade actionrullar, hade jag tappat tron på hans förmåga att tagga ner. Med vackert vemod och stillsam vrede dominerar han filmen fullständigt. Kanske är det ett bevis på Alfredssons storhet som personinstruktör?

Tinker Tailor Soldier Spy är en krävande film – trots en till synes simpel intrig. MI6 har en sovjetisk ”mullvad” innanför väggarna och Smiley (Oldman) värvas i hemlighet tillbaka från sin ofrivilliga pension för att ta reda på vem av hans fyra forna kollegor som är förrädaren. När historien rullades ut i den mäktiga BBC-versionen från 1979 så fick Smiley sex timmar på sig att knyta ihop säcken. I Alfredssons version får han bara drygt två. Det innebär ett enormt kondenserat manus där även den mest banala replik bär ett ton av undertext och tappar man koncentrationen bara för en minut är risken stor att man tappar bort sig. Skarp observationsförmåga och förmågan att tänka i flera led krävs både av publiken och karaktärerna i filmen. Det är ingen slump att Smiley klistrar upp bilder av de huvudmisstänkta på schackpjäser.

Gary ser allt genom sina tjocka glas

Alfredsson vet att berätta med bilder – många av de starkaste scenerna är helt utan repliker och med subtila medel (se den bikupeliknande väggen ovan) ge han karaktärerna kött och blod. En nyckelscen är när Smiley sitter i en trång bil med sina agentkollegor och ett bi har flugit in. Alla i bilen fäktar vilt om kring sig medan Smiley lugnt rullar ner fönstret och släpper ut den. Hela hans förhållningssätt till jobbet gestaltat i en enda briljant scen. Det finns en annan fullständigt genialisk scen – som varken finns i boken eller i TV-serien – och den utspelar sig på en julfest. Helt utan repliker får vi exakt klart för oss de interna relationerna spionerna emellan. Med blickar och kroppsspråk berättas allt som behöver berättas. Smiley reaktion när han konfronteras med sin frus otrohet är mästerligt sublim. I dom scenerna är det film när det är som allra bäst.

Tinker Tailor Soldier Spy är många sätt fantastisk, men den tappar tyvärr mot slutet. Upplösningen känns framstressad och passerar så snabbt att man riskerar att missa den om man blinkat för länge. Förrädarens motivering känns lite tunn och otillfredsställande med tanke på hur komplexa alla andra repliker har varit. Jag hade gärna sett att filmen varit minst en halvtimme längre. Vågar man hoppas på en directors cut vad det lider?

Tinker Tailor Soldier Spy har biopremiär den 25:e december.

 

Gary Oldman i rollen som Bill Nighy

Tomas Alfredsson – mannen som gjorde den fantastiska Fyra Nyanser av Brunt och den där vampyrfilmen som vann massa priser istället för De Ofrivilliga gör nu internationell debut. Enligt säkra källor blev Alfredsson överöst med manus efter att vampyrfilmen gjort eriksgata över världen. Till skillnad från andra (host, Mikael Håfström, host) så valde han med omsorg. Tinker Tailor Soldier Spy (Mullvaden) är baserad på John Le Carré klassiska kalla krigs-roman som BBC i slutet av 70-talet gjorde TV-serie av, med ingen mindre än Obi-Wan Kenobi i huvudrollen. Jag såg om den och låt mig säga så här, den eventuella force som Obi ingjöt i produktionen 1979 har mattats av rätt ordentligt.

Men 2011 är inte 1979 och nu ska Gary Oldman, i Bill Nighys skepnad, jaga mullvad.

Ja!

Så här ska en teaser göras. Den ska etablera en känsla, en stämning samt göra en vansinnigt sugen på mer. Lite som att bli bjuden på en ostbåge.

Det fullkomligt osar östblock om scenografin och kalla krigets vindar blåser liv i varenda kryptisk replik som yppas. Jag älskar det. Alfredsson har lyckats få med många tunga namn, så sannolikt är det ett bra manus han har att jobba med, det är lite svårt att avgöra utifrån det här knapphändiga klippet, men om tempot i trailern är en indikation på filmens intensitet har vi en spännande resa att se fram emot.

En resa som påbörjas den 16:e september i England men först på Colin Nutley-dagen här i Sverige. Känns ju lite sådär.

UPPDATERAD TRAILER 2:

Det som jag gillar mest med Kung Fu Panda-filmerna är estetiken, det är verkligen en kinesisk prägel på allting. Prologen, där man får se bakgrunden till varför skurken, påfågeln Shen, är som han är, sluttexterna och drömscenerna i filmen är gjorda i en mer gammeldags stil, det ser nästan ut som utklippta pappersfigurer som lagts i olika lager, och det är jättefint ljus och skuggspel. Det är också riktigt schysst musik, till och med slutlåten till eftertexterna är bra (till skillnad från den fruktansvärda Take That-låt som förstörde stämningen totalt i eftertexterna till X-Men First Class…)

Upplägget i filmen är klassiskt, en skurk vill ta över hela Kina med det mäktigaste vapen världen har skådat, och pandan Po (som i första filmen upptäckt att han har en sällsam talang för Kung Fu) ger sig tillsammans med de andra kung fu-hjältarna, Mästare Tigrinnan, Mästare Tranan, Mästare Syrsan, Mästare Viper och Mästare Apan, ut för att stoppa honom. Men samtidigt funderar Po över vem han egentligen är och var han kommer ifrån. Det vill säga – vi kommer äntligen få veta varför pandan Po har en pappa som är gås… Och om man säger så här: Po var en vääldigt gullig pandabebis.

Jag är inget jättefan av filmer med långa kampsportsscener i, blir ofta lite uttråkad på vägen, men de här animerade slagsmålsscenerna är riktigt snygga, och ofta ganska roliga också. Det är klart, det kan ju ha något att göra med att det är lättare att utmana tyngdlagar och dylikt när man animerar scenerna istället för att spela dem med verkliga människor….Eftersom alla rollfigurer är olika djur, så har de ju olika skills, och slåss på olika sätt. Efter att ha sett hur den onda påfågeln Shen använder sina enorma stjärtfjädrar kommer nog påfågeln som brukar gå runt i Slottskogen  i Göteborg kännas aningen mer skräckinjagande, om man säger så….Det är dock lite synd att de andra kung fu-hjältarna i Po’s gäng inte får mer utrymme i filmen.

Fight med kinesiska lutor som vapen är något jag känner inte förekommer tillräckligt mycket i kampsportsfilmer

Filmbolaget har valt att pressvisa filmen med svenskt tal, vilket inte är något jag hade valt om jag själv gick och såg filmen. Visst, det är väl inget större fel på de svenska rösterna, men när man i sluttexterna ser namn som Jack Black, Dustin Hoffman och Gary Oldman känns det lite som man blivit berövad något. Varför har inte Sverige anammat det där med att ha stora skådisar som dubbar animerade filmer egentligen?

Kung Fu Panda 2 kommer visas både i 3D och i ”vanlig version”, och det känns ju väldigt sympatiskt att man kan få välja själv vilken man vill se. 3D-effekterna var helt okej, klart mer relevanta än i bioaktuella Thor till exempel (som man här i Göteborg i början inte ens kunde välja att se i vanlig version), men ändå inget jättehisnande. Tycker fortfarande att Avatar är den enda 3D-filmen där det känts riktigt relevant med 3D-effekter, eftersom det var uppenbart att det var en del av filmskapandet redan från början, och verkligen gav ett mervärde till filmen.

Som med de flesta animerade filmer nuförtiden finns en hel del skämt och detaljer som kanske främst riktar sig till de vuxna tittarna, men Kung Fu Panda 2 är såklart ändå främst en barnfilm. Men det spelar egentligen ingen roll, för filmen är tillräckligt underhållande och, framförallt, visuellt imponerande för att man ska kunna se den som vuxen också. Och så kan man ju förstås se den engelska versionen och inbilla sig att det blir mindre barnfilm då…

Kung Fu Panda 2 har biopremiär den 8 juni

Trailer till Kung Fu Panda 2 från rstvideos trailerarkiv.

Om plats 5 var överspel utan repliker, kan jag tala om för er att plats 4 tar igen det med besked. Mina damer och herrar, fans av överspel, jag ger er:

Gary Oldman i Léon

Låt mig kickstarta med en kort liten scen:

Gary är rasande. Fullständigt.  Han skriker inte bara med munnen. Hela och då verkligen hela ansiktet lever sitt egna lilla (stora) liv.

Nu till scenen där regissören Luc Besson gick på tidig lunch. Gary går ut hårt från början. Han tar något typ av superknark som på en sekund (när man bitit sönder ampullen) gör att man blir mördar-hög direkt. Oldman tar pillret genom att bryta nacken på sig själv och få någon typ av orgasm. Sedan får publiken en studie i berg-och dalbana-överspel. Det som gör den här scenen så vacker är att man verkligen känner hur Oldman njuter så fullständigt. Han får vara precis så galen han vill. Luc Besson är som sagt på lunch eller njuter lika mycket av scenen som hans skådespelare. Gary skrattar hysteriskt, dödar i affekt och gör precis som han vill. Ett magnifikt överspel från början till slut.

FYI: Besson var inte på lunch. I Esquire berättar Besson att scenen är skapad i samarbete med Gary Oldman genom improvisation. Bara så ni vet.

Jag var laddad. Jag skulle se ”Air Force One”, innan alla andra. Jag skulle även få det stora nöjet att intervjua Harrison Ford. Eller ”intervjua” var ju verkligen att ta i. Jag skulle få vara med på presskonferensen. Men det lät ju väldigt mycket coolare och vuxnare (jag var sjutton och ett halvt år) att tala om för sina gymnasiekompisar att man skulle ”snacka lite” med Han Solo. Vid den här tiden hade jag börjat spara på Star Wars-gubbar och rymdskepp, fast besluten att tillsammans med min bror starta en Forbidden Planet-butik i Stockholm någon gång. Min signerade Han Solo-gubbe skulle vara butikens Mona Lisa.

Jag gick på Skandia för att se filmen med resten av de professionella journalisterna. Vi hade blivit lovade att Harrison tillsammans med regissören, Wolfgang Petersen, skulle presentera årets ”häftigaste” actionfilm. För er cineaster som inte minns ”Air Force One”, göra jag en snabb resumé:

Harrison Ford spelar president och är på en liten tripp med sitt flygplan, när Gary Oldman (arg terror-ryss) bestämmer sig för att kapa planet. Harrison blir en mördarmaskin och skriker ”GET OFF MY PLANE”! Slut.

Herr Ford dök inte upp på visningen. Wolfgang stod ensam framför duken och drog något trött skämt om att ”presidenten” var trött i ögonen efter att ha stirrat på vackra svenska flickor kvällen innan och vilade upp sig på sitt rum.

Jag såg filmen.

Den var svinbra. Tyckte jag då. Det tyckte inte någon annan i salongen.

Vi begav oss till Grand Hotel. Där på podiet redo för presskonferens satt han – Wolfgang Petersen. Harrison var fortfarande inte där. Besvikelsen gick nästan att ta på. Det var lite som om journalisterna önskat sig ett Nintendo 16-bitars i julklapp och istället fått ett par strumpor.

Det var knäpptyst.

Efter ett stunds tystnad frågade en kvinna från Expressen hur det var att jobba med Harrison Ford och Wolfgang svarade något artigt i stil med att han alltid velat jobba med herr Ford och att Harrison var ett fullblodsproffs.

Sedan tyst igen.

Presskonferensen fortsatte, den ena frågan tamare än den andra. Jag frågade hur det var att jobba med Gary Oldman. Svaret blev sjukt intressant: Jag fick veta att Wolfgang velat jobba med Gary ända sedan Sid and Nancy och att han var ett fullblodsproffs.

Så höll det på i 20 minuter, fortfarande inte en skymt av Harrison. Han måste verkligen blivit blind av svenskornas skönhet och irrade förmodligen runt i blindo på sitt hotellrum, letandes efter dörren, tänkte jag.

Nej, såklart inte. Han var en stjärna och kände sig inte sugen helt enkelt.

Jag tog min inplastade Star Wars-gubbe och lämnade presskonferensen. Jag var tvungen att besöka toaletten innan jag lämnade Grand och presskonferensen från helvetet.

När jag står vid urinoaren öppnas dörren bakom mig och vem kommer in? Harrison Ford. Han har solglasögon på sig och i handen har han en McDonalds-påse. Han går in på en av toaletterna och jag står chockat kvar. Jag lämnar toaletten och sätter mig utanför och väntar på att han ska komma ut, så jag kan få min gubbe signerad.

Jag väntar.

Och väntar.

Jag sitter utanför toaletten i närmare femton minuter. Sedan fem till. Äter han sin middag på toaletten? Har han satt hamburgaren i halsen? Är han död?

Jag bestämmer mig för att gå in.

Det är nu det mystiska händer. Toaletten är tom. Harrison Ford är borta. Hur han lyckats gå upp i rök vet jag inte. Men borta är han. McDonalds-påsen ligger i papperskorgen så han måste ha ätit sin måltid där. Men sen då?

Såg jag fel? Var det verkligen Harrison Ford? Jag blev osäker. Men om det inte var han, vem var kopian och hur försvann han?

Min Han Solo-gubbe är fortfarande osignerad och jag vet fortfarande inte vad som hände på toaletten.

Maila mig om någon av er var på denna minst sagt märkliga presskonferens.

Ibland kan det vara skönt att inte vara ensam.

Filmen börjar med storslagna naturscener, mäktig musik och sagolik stämning. Men sen går det tyvärr utför.

Red Riding Hood ska alltså vara baserad på den gamla folksagan om Rödluvan och vargen. Men det känns som en mycket tunn ram till den här filmen, där kopplingarna till den klassiska sagan känns krystat instoppade snarare än att de har någon betydelse för handlingen i filmen. För övrigt är det en film helt i linje med den fantasy-vampyr-varulvsvåg som nu råder, komplett med fagra unga män som tuppfäktas om en ung kvinnas gunst.

Så här är storyn: Amanda Seyfried spelar Valerie, som bor i en by som hemsöks av en varg. Byborna har i flera år uppehållit en vapenvila med vargen genom att offra boskap till den. Men samma dag som Valerie planerat att fly med sin älskade Peter (Shiloh Fernandez) eftersom hon bortlovats till Henry (Max Irons) mot sin vilja, blir hennes syster dödad av vargen. Byborna bestämmer sig för att ge sig ut på jakt efter odjuret, och Valeries och Peters flykt förhindras.

Folket kontaktar den inte så jättesympatiske varulvsjägaren Father Solomon – Gary Oldman i en gammal vanlig Gary Oldmansk roll – och han varnar för att vargen som tar mänsklig form under dagen kan vara vem som helst av dem. Vilket såklart innebär att det släpps ledtrådar hit och dit om vem som kan tänkas vara den skyldige.

Gary Oldman i en Gary Oldmansk roll

Själva handlingen är faktiskt inte riktigt så förutsägbar som jag förväntade mig, men å andra sidan, när upplösningen väl kommer så förklaras den på morden i Midsomer-vis, det vill säga att den skyldige går igenom steg för steg hur allting skett. Mycket trovärdigt…

Det är riktigt sunkiga könsroller i den här filmen. Tappra män som ger sig ut på vargjakt medan kvinnorna tittar oroligt efter dem, unga kvinnor som bortlovas till den man som bäst kan försörja dem, snack om ”snälla flickor borde såklart inte jaga kaniner i skogen”. Och när en person har dött och det hålls likvaka säger en man till en annan att de ska gå till värdshuset istället, och ”låta kvinnorna sörja ifred”. Okej?

Karaktärerna är dessutom sjukt välstajlade för att leva i en skitig by i någon slags medeltidsvärld. Nog måste det väl ändå gå att sminka skådisar lite lagom mycket, utan att man tydligt ser kajallinjer och mascaralager?.

De fagra ynglingarna Henry (Max Irons) och Peter (Shiloh Fernandez)

Det som jag ändå gillar i Red Riding Hood är miljöerna och stämningen. Som sagt är karaktärerna överstajlade, men för övrigt funkar det estetiska riktigt bra, och man har lyckats förmedla en känsla av gotisk sagomiljö. Särskilt ljudbilden och musiken bidrar till detta, och en specialskriven låt av Karin Dreijer smälter väl in och bidrar verkligen till den suggestiva stämningen i en festscen i byn. Trots att filmen som helhet är rätt kass så sugs jag faktiskt in i den sagolika stämningen, och det är ju ett plus.

Men i slutändan undrar jag ändå vad regissören Catherine Hardwicke håller på med egentligen. Hennes förra film Twilight var kanske inget mästerverk, men jag gillade den och det var långt i från så sunkigt som det här. Innan det gjorde Hardwicke Tretton och Lords of dogtown, mer eller mindre verklighetsbaserade, rätt socialrealistiska filmer med intressanta karaktärer och djup.

Nu har hon gjort det här, och det känns riktigt trist.

Trailer till Red Riding Hood från rstvideos trailerarkiv.

Något som jag tycker är väldigt roligt är att brevväxla med personer jag beundrar, gillar, älskar eller bara tycker är väldigt bra. Jag märker genast att ”brevväxla” är en väldigt överdriven benämning på det jag gör. Jag tar tillbaka det.

Jag skickar fan-brev och filmen Hundtricket.

”Varför då?” kanske du frågar. Jo, för att jag tycker att man ska berätta för folk om man uppskattar det dom gör och istället för att skicka en chokladask, blommor eller sätta in en insändare i Vi i Västerort skriver jag följande:

”Hej.

Jag tycker du är så jävla bra. Jag skickar min film Hundtricket som ett tecken på min uppskattning,

Mvh,

Christopher”.

Det är kort men det sammanfattar det jag känner. Jag vet inte hur många fanbrev eller filmer jag skrivit och skickat under åren. Oftast får jag inget svar, men då och då replikerar människan på andra sidan jordklotet eller från någon plats i Sverige.

Låt mig få dela med mig av några människor jag skickat brev till och fått svar.

ANTON CORBIJN (Mästerfotograf och Regissör)

”Hello Chris.

Thank you for the movie. Does it got swedish subtitles? Will watch it as soon as things calm down.

Thank you for your kind words,

Anton.”

Present tillbaka? Japp. Fick en signerad Policy of truth (depeche mode singel).

TOM DI CILLO (Regissör/manusförfattare – Living in Oblivion, When you´re strange)

”Hey Chris!

I greatly enjoyed your film. It was very well written, well-acted and beautifully directed. It had a great combination of humor, satire and emotion, a combination I find particularly exciting. I also thought the relationship with the three friends was very well observed. I still laugh at the moment where everyone has to pull their pants down to sit on the couch.
I wish you the best, Christopher. You have a great filmic sensibility. It was a real pleasure to hear from you.

Sincerely,

Tom”

Present tillbaka? Ja. En minirecension av filmen måste räknas som en present.

GARY OLDMAN (Skådespelare och kall)

”Dear Christopher.

I don´t find romantic comedies interesting.

Thanks for the effort though.

G.”

Present tillbaka? Ja. En förkopierad signerad bild av Gary i en svart rock. Signaturen var i guld.

BONUS BREV – KIM KÄLLSTRÖM (Kongo Kim)

”Hej Christopher.

Tack så mycket för filmen, jag har redan sett den 2 gånger på bio. Jag tycker den är jättebra. En liten fråga bara – varför är Simon Bajen fan? Det enda dåliga med filmen. Jag har inte gjort någon film men jag skickar en signerad bild. Hoppas det är O.K?

Hälsningar Kim”

Present tillbaka? Ja. Två signerade idolbilder.

Har ni skrivit fanbrev? Berätta!

Vi har tidigare pratat om Hollywoods obegränsade kärlek till återvinning. I bakvattnet av Twilight presenterar dom nu en Rödluvan för vuxna. Amanda Seyfried (Mamma Mia) spelar den lilla luvan i rött.

Vem spelar översteprästen som skall förgöra vargen?

Några ledtrådar:

Tar han i för drottning och fosterland?

Pratar han som Dracula?

Har han en ”ond-mans-skägg”?

Ni gissade rätt – Gary Oldman.

Jag vill veta om ni är sugna på att se det här?

70. Luc Besson skola återförenas med Gary Oldman och göra en prequel till Leon kallad ”Stansfield”

69. Denzel Washington skola befrias från karaktären han fastnat i sedan Training Day.

68. Komedier där gamla människor pratar samlag skola förintas.

67. Roger Moore skola icke skriva fler böcker.

66. Förbud för Benicio del Toro att spela utvecklingsstörd indian igen.

65. Manifestet om härskarteknik skola Russell Crowe författa.

64. Förbud skola inrättas mot scener där kvinnor visas självständiga i form av spontan ful-dans med vinglas i hand.

63. Juliette Lewis skola befrias från det intelligensbefriade barn som tagit över hennes skådespelarkropp.

62. Förbud mot skådespelare som lägger till ordet ”okej” i varje avslutad replik för att skapa ”naturligt” spel.

61. Eddie Murphy ålägges att göra åtminstone en film innan 2016 där han icke är kapabel att tala med djur.

100-91

90-81

80-71

Leon

Christopher säger: ”Bring me EVERYONE”! Likt en banan på midsommar som efter för många vodka redbull börjar köra Nilecity-repliker och kunna varenda sketch, kunde jag citera varenda Gary Oldman replik från Leon 1994. Gary Oldman spelar över så det står härliga till, Nathalie Portman är fantastisk och Jean Reno är… Jean Reno. Fantastisk action och riktigt bra. Regissören Luc Besson blev aldrig bättre än såhär.”

Leiyah Rose´s val

The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert

Leiyah Rose säger: ”Jag har sett denna film säkert 300 gånger. Jag älskar allt med den, scenografin, manuset, filmfotot, skådisarna (särskilt Hugo Weaving och Terence Stamp), jag älskar kostymerna och de rappa dialogerna. Den här filmen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, av många anledningar. Men särskilt för att det var den film som lärde mig att sminka mig, gå, tala, klä mig och leva, som en kvinna. Framförallt var det filmen som lärde mig att aldrig skämmas för eller försöka dölja den jag är. Dessutom är det ju Pride nu<3″

Christians val

Nyckeln till frihet

Christian säger: ” Det kanske är en galet enkel väg att välja Nyckeln till frihet som 1994 års bästa film, men jag har liksom inget val. Eller det har jag förresten, Leon, Pulp Fiction, Forrest Gump, Clerks, Fyra bröllop och en begravning, Reality Bites osv osv, men ingen slår Nyckeln till frihet. Det är ofta ansedd som världens bästa film och det kanske jag inte håller med om men det är en fantastisk och överraskande resa som tittaren får följa med på. Om du mot alla odds inte har sett den, se den direkt eller se aldrig mer en film.”

Måns val:

Riket

Måns säger: ”Ja jag vet, det är inte en film. Det är en TV-serie. Men att bortse från Ernst-Hugo i detta bisarra, roliga, obehagliga och mäktiga epos är inget annat än tjänstefel. Säsong 2 kan man skippa, men den första är rakt genom fantastisk.”

]]> http://onyanserat.se/onyanserats-favoritfilmer/onyanserats-favoritfilmer-1994/feed/ 1 http://onyanserat.se/allmant/onyanserats-favoritfilmer-1992/ http://onyanserat.se/allmant/onyanserats-favoritfilmer-1992/#comments Thu, 24 Jun 2010 10:01:22 +0000 Måns Lindén http://onyanserat.se/?p=6159 Läs hela]]> Måns val:

The Player

Måns säger: ”Robert Altman hittar efter många år tillbaka till storformen och återgår till ensemblestilen från ”Nashville” och senare ”Short Cuts.” ”Spelaren” är den bästa satir om Hollywood som nånsin har gjorts och sannolikt var det därför den inte vann någon Oscar.”

Leiyah Roses val:

Scent Of A Woman

Leiyah Rose säger: ”Ett ganska uppenbart val.  Underbara scener med fin musik och snygg kamerahantering. Al Pacino briljerar som den obstinata överste Frank Slade. Tangoscenen gick till historien som en av de vackraste. Det är så mycket hjärta att det gör ont. Bravo!”

Christophers val:

Bram Stoker´s Dracula

Christopher säger: ”I never drink… wine. Det är vackert, stämningsfullt och helt fantastiskt. Gary Oldman är fullständigt lysande. Method acting när det är som bäst (han sov i en kista under inspelningen! Geni.) Keanu sov någon annanstans. Han vaknade i alla fall inte under inspelningen. Men Gary och Francis regi räddar det. Jag älskar den här filmen”.

Christians val

Alladin

Christian säger: ” Den enda animerade filmen som egentligen kan tävla med Pixars mästerverk och det är fortfarande den enda filmen jag har sett två gånger på bio. Det säger allt.”

]]> http://onyanserat.se/allmant/onyanserats-favoritfilmer-1992/feed/ 0 http://onyanserat.se/allmant/magnus-krepper-fastnade-i-rollen/ http://onyanserat.se/allmant/magnus-krepper-fastnade-i-rollen/#comments Sun, 28 Mar 2010 13:59:33 +0000 Måns Lindén http://onyanserat.se/?p=2697 Läs hela]]>