Fråga: Vad gör Daniel Radcliffe efter tio års trollande i Harry Potter?

Svar: Han jagar spöken i gamla hus.

Skräckisen The Woman in Black är ursprungligen en bok av Susan Hill som senare filmatiserades när ruggiga spökhistorier på film var som bäst, nämligen i slutet av 80-talet. Nu görs det alltså en re-make på filmen där Daniel Radcliffe spelar den unge advokaten Arthur Kipps som reser till en avlägsen del av Storbritannien för att organisera ett dödsbo av en nyligen avliden klient. Väl där stöter han på ett illasinnat spöke som är ute efter hämnd, den osaliga kvinnan i svart.

Daniel Radcliffe försöker här per omgående att skaka av sig Harry Potter-stämpeln, vilket han givetvis gör helt rätt i. I The Woman in Black har grabbhalvan skaffat tredagars stubb, fimpat brillorna och ser därmed genast 15 år äldre ut. Radcliffe har självklart en lång väg att gå innan han kommer att ses som någon annan än just Harry Potter men han måste ju börja någonstans.

Daniel Radcliffe har lagt trollstaven på hyllan i The Woman in Black

Efter besvikelsen Insidious sätter jag nu mitt hopp till The Woman in Black. Av trailern att döma så har filmen alla möjligheter att bli en härlig skräckupplevelse att avnjuta en iskall vinterkväll när vårt avlånga land ligger täckt i mörker och kyla. The Woman in Black är regisserad av James Watkins som gav oss Eden Lake och trailern är både snygg och småläbbig och även om jag är högst tveksam till att den når ända upp till originalet så får man väl ibland helt enkelt hålla tillgodo med vad som bjuds.

The Woman in Black har premiär 10:e februari 2012

Pressad?

Harry Potter är ett närmast ogreppbart fenomen. Filmerna om den unge trollkarlen är den mest inkomstbringande filmserien i historien och böckerna har lästs av miljontals fans världen över. Författarinnan J.K. Rowling måste tveklöst anses vara vår tids största berättare av episka sagor om kampen mellan ont och gott, i samma familj som genrens mästare J.R.R. Tolkien och George Lucas.

Harry Potter-serien har dock två saker som både Sagan om Ringen och Star Wars i stort sett saknar: beröringspunkter med vår egen värld men framförallt mångbottnade karaktärer med djup. Medan Tolkiens Sauron aldrig blir något annat än en ansiktslös mörkrets furste är Harrys nemesis Voldemort en människa av kött och blod, om än näslös och förvriden av ondska och maktbegär. Däri ligger troligtvis stor del av förklaringen till den exempellösa framgången.

När det nu är dags att avluta denna märkliga och fantastiska saga vi fått följa under tio års tid är förväntningarna givetvis uppskruvade till max. Kommer den att motsvara förväntningarna? Hur kommer det att sluta? Kommer den goda sidan att segra mot Voldemort och hans anhang? De som läst böckerna vet ju redan svaret på den frågan, men för oss som bara sett filmerna pirrar det i magen när man sjunker ner i fåtöljen och med darrande händer hänger på sig 3D-brillorna.

Nå, blir det den avslutning alla fans världen över förväntat sig?

Ja.

Har de inte blivit lite för gamla?

Harry Potter och Dödsrelikerna del 2 har förvisso sina få sega punkter där allting stannar av, men på det hela taget är detta en värdig och mäktig final på denna episka resa som förtrollat oss under ett helt decennium.

Handlingen tar vid där den förra filmen slutade och publiken förutsätts hänga med i svängarna. Någon tid för förklarande tillbakablickar finns inte, men det stör knappast den invigde. Jakten på horrokruxerna, de föremål i vilka Voldemort gömt delar av sin själ, går vidare i ett högt tempo och stämningen är om möjligt ännu mer ödesmättad än sist. För varje minut som går rycker den oundvikliga slutstriden närmre och det är svårt att inte dras med i berättelsen. Och när den avgörande kampen väl brakar lös är det filmunderhållning på hög nivå. Regissör David Yates visar här att han har bra känsla för tajming och dramatik. Det är spännande hela tiden.

Det är alltid svårt att pressa ner böcker i filmformat. Av utrymmesskäl är man tvungen att banta ner historien och helt välja bort vissa delar. Detta dilemma drabbar givetvis även Harry Potter och Dödsrelikerna del 2. Kärlekshistorien mellan Harry och Ginny är t.ex. så nedtonad att det nästan blir lite skrattretande. Överlag ror dock Yates det hela i hamn på ett övertygande kompetent sätt. Till sin hjälp har han ju också en handfull ur Storbritanniens absoluta skådespelarelit, en inte helt talanglös skara. Det är en fröjd att se dem briljera de korta stunder de får chansen.

När allting slutligen är över och jag sakta reser mig ur biostolen översköljs jag av en känsla av vemod och tomhet då jag inser att vi aldrig mer kommer att få resa tillbaka till J.K. Rowlings underbara magiska värld med alla dess fascinerande karaktärer. Jag tröstar mig dock med att vi har åtta filmer att glädjas åt i många år framöver. Det skulle inte förvåna om folk tjugo eller kanske till och med trettio år framåt i tiden fortfarande kommer att finna glädje i att återvända till denna värld.

Filmerna om Harry Potter och hans vänner på trolleriskolan Hogwarts har för all evighet satt ett avtryck i filmhistorien och med Harry Potter och Dödsrelikerna del 2 avslutar man onekligen med flaggan i topp. Det gör dessvärre inte alla filmserier.

Biopremiär onsdag 13 Juli

Jag har aldrig läst en HP-bok, faktiskt inte ens övervägt att göra så heller. Jag har däremot sett alla filmer så vi har ett speciellt förhållande jag och Harry och många är de gånger då jag stilla undrat varför jag fortsätter att titta på serien för om sanningen skall fram så vet jag faktiskt inte vad det är som gör att jag gång på gång återvänder. Harry Potter är ett effektsökeri á la grande. Det tämligen mediokra skådespeleriet dränks i specialeffekter och bombastisk ljudsättning och skulle man skala bort ytan så är jag rätt övertygad om att innehållet skulle lukta ganska ruttet. Dock tycker jag precis som broder Kantsjö att filmerna har blivit bättre och bättre ju äldre pojkvaskern blivit, å andra sidan har också specialeffekterna blivit mäktigare och mäktigare och budgeten högre och högre, verkan och orsak? Det långdragna sökandet efter Voldemort har nu i alla fall kommit till ända, alla lösa trådar skall slutligen knytas ihop, saker skall ställas på sin spets och vi skall alla nå klimax. Det har blivit dags att köra den här episka sagan ända in i kaklet.

So here it is, the last trailer ever!

Fenomenet Harry Potter har under åren välförtjänt fått både ris och ros. Ros för att man fått TV-förslappade barn att börja läsa böcker igen och ris för att J.K. Rowling ganska ogenerat stulit lite väl mycket från tidigare fantasyalster och främst då Sagan om Ringen. Precis som hos nämnda inspirationskälla så går den komplicerade men i stort sett sömlösa intrigen som en röd tråd genom hela den långa historien framburen av ett antal skarpt karaktäriserade huvudfigurer, den onda världen utanför och alla mindre roller som på ett intrikat, levande och övertygande sätt vävs in och ut ur berättelsen. Därtill, även om många scener innehåller subtila moraliska diskussioner så är kampen mellan gott och ont i stort sett alltid svartvit.

"När det här är över så är det jag som bokar en tid hos frissan"

Så är då Harry Potter ett plagiat av Sagan om Ringen, riktad till den yngre publiken? Well, det är en diskussion som kommer att pågå till tidens ände på diverse nördforum men jag tycker nog faktiskt inte det. Trots många stora likheter som Dumbledore och Gandalf,  Harry och Frodo, Ron och Sam, Voldemort och Sauron, Horcruxes och Rings of Power, Death Eaters och Uruk-hai så är Harry Potter en mer karaktärsdriven berättelse i en ganska platt värld medan Sagan om Ringen är precis tvärtom. Det komplexa och flerdimensionella Middle-Earth är snarare det centrala fokusområdet och även om karaktärerna är viktiga för storyn så är det skildringen av just Middle-Earth och dess innehåll som får oss att häpna.

Efter den bittra finalförlusten i quidditch gick fansen bananas och hela stan är nu en krigszon"

Men nu har det alltså blivit dags att säga adjöken till Hogwarts, skicka lärarna och eleverna på ett evigt sommarlov, släppa ut ugglorna i det fria och inte minst, ta farväl av den unge Herr Potter himself. Under den sjunde och sista årskursen får Harry slutligen veta vad hans öde har i beredskap. Den oundvikliga sista striden mot Lord Voldemort är här och i kampen mellan välkammad trollkarlsnörd och näslöst freak så kan det som bekant bara finnas en vinnare.

"Expelliarmus, and I am outta here!"

Trailern är en ren uppvisning i svulstighet och man kan inte annat göra än att älska skiten! Det är mörkt, det är mäktigt och det är pompöst in absurdum. Se och lär trailer-regissörer, så här skall en slipsten dras! Inget krut har sparats och jag hoppas verkligen att det återspeglas i filmen och eftersom jag som sagt var inte läst boken så har jag heller ingen aning om hur äventyret slutar, vilket gör mig lycklig som en liten pojke på julaftons morgon.

Harry Potter and The Deathly Hallows – Part 2 har biopremiär 15:e juli

Här kan ni återuppleva broder Kantsjös eminenta recension av den första trailern http://onyanserat.se/trailer/harry-potter-deathly-hallows-part-2/

Trailer till Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 från rstvideos trailerarkiv.

Jag älskar Harry Potter-böckerna. Jag läste del ett till tre från pärm till pärm nästan utan att pausa och kliade sönder armvecket av abstinens i väntan på nästa bok.  Jag satt och gladdes över Harrys vinster och snyftade över hans förluster. När Dumbledore dog så brast jag nästan ut i ett sånt där barnsligt snorbubblande gråt som får en att tappa andan. Ja, så mycket kan jag leva mig in i en riktigt bra bok. För oavsett hur motvalls man än må vara så kan man inte förneka att J.K. Rowlings slog huvudet på spiken när hon skapade berättelsen om Harry Potter.

Även trollkarlar kan posera!

Det som jag tycker att Rowlings lyckades med i böckerna var att anpassa dom till sina läsare, allteftersom läsarna blev äldre så blev böckerna det också. Harry och hans vänner blev äldre och stilen och tonen i böckerna blev mörkare och vuxnare. När jag såg den första Harry Potter-filmen så blev jag ganska besviken. Jag tyckte den var alldeles för ren och tillrättalagd, alldeles för barnvänlig i tonen och rentav fjantig på sina ställen. Jag har för mig att jag hade läst klart ”Den flammande bägaren” och således vant mig vid den mer tweeniga formen som boken hade, så jag hade ingen tanke på att dom kanske tänkt göra likadant med filmserien som böckerna. Att anpassa den efter en nyare publik och efter karaktärerna i filmen.

"-Var är min näsa?! Hitta min näsa genast!"

Jag tyckte ärligt talat inte att dom två första filmerna var jättebra, jag fastnade ordentligt först efter Alfonso Cuaróns lite mörkare ”Fången från Azkaban” men sedan var jag fast även i den rörliga versionen av den ärrpannade lilla trollkarlen, hans vänner och fiender. Jag tycker faktiskt att dom har lyckats väldigt bra med att gradvis göra filmerna mörkare och vuxnare och den senaste filmen, ”Dödsrelikerna – Del 1″ tyckte jag var bra på riktigt och behövde inte hjälpen av att ha en tidigare djup relation med den litterära motsvarigheten. Det verkar som att regissören David Yates har lyckats igen.

"-Är det sant?! Har vi verkligen dragit in SÅ mycket pengar?!"

Trailern sänder elektriska rysningar längs med, inte bara ryggraden utan även armar och ben på mig och det ser ut att bli en storslagen avslutning på den här generationens stora fenomen. Jag får faktiskt vibbar av ”Sagan om Ringen” när det kommer till look och ton. Det är krig och våra hjältar är inte längre  snokande barnungar med Scooby Doo-komplex utan beslutsamma krigare som vet att det gäller att kämpa eller dö. Det är inte bara deras öde som står på spel utan hela världens. En inte helt oengagerande insats.

Det är ett bra tempo och musiken är perfekt för att skapa den där grandiosa känslan som ett sånt här epos ska ha. Vi får se tillräckligt mycket av det goda; vänner som ger löften, skurkar som ger hot, formler som blixtrar, drakar som sprutar eld, fältslag, riddare, trollkarlar som dukar under osv. Allt som en sån som jag vill ha av en film som den här. Det enda som gör mig lite orolig är att dom tydligen bestämt för att den här gången ska allt vara i 3D. Detta popkulturella grepp som inte alltid får den positiva effekt som filmbolagen uppenbarligen hoppas på.

"-Var är min näsa din lilla glasögonorm! Ge mig den!"

Det sägs att dom har ändrat tillräckligt mycket i den avslutande delen för att hålla även dom mest inbitna läsare på tå men utan att locka fram hämndens änglar i dom av det faktum att det ”inte var som i boken”. Jag har själv aldrig haft några stora problem med cineastiska val när det kommer till adaption av litterära verk, i alla fall inte när det kommer till val som inte påverkar fundamentala element i historien. Oavsett hur mycket eller hur lite dom ändrat så kommer i alla fall jag att sitta i biosalongen och greppa armstöden, om inte på premiären så i alla fall inom en inte allt för avlägsen framtid efter det. Det här kan bli riktigt j*vla bra!

Harry Potter och Dödsrelikerna – Del 2 har svensk premiär 13 juli.

I Am Number Four är ytterligare en i raden av filmatiserade ungdomsböcker med scifi/fantasykaraktär. Boken skrevs av James Freys och Jobie Hughes (under pseudonymen Pittacus Lore), och kom ut så sent som i augusti förra året. Snabba ryck alltså. Boken är den första i en planerad serie, och det är nog inte helt långsökt att anta att både författarna och filmbolaget hoppas på att locka fans av bokserier (och filmer) som Twilight, The Hunger Games och till viss del Harry Potter.

John Smith (Alex Pettyfer) kommer i själva verket från planeten Lorien, men skickades som barn till jorden tillsammans med åtta andra för att räddas från mogadorianerna, som invaderade hans hemplanet. Men mogadorianerna är ute efter de nio utvalda, som ska dödas i nummerordning, och nu har turen kommit till nummer fyra – John Smith.

Tillsammans med sin beskyddare Henri (Timothy Olyphant) måste John därför hela tiden byta identitet och flytta från stad till stad. Men han är trots allt en tonåring som går i high school, och det blir svårt att inte beblanda sig med den intressanta tjejen (Dianna Agron från Glee), hennes onda ex och skolans science fiction-nörd.

Ska du med hem och kolla på mina coola ficklampshänder?

Att det här ska bli en lika stor succé som till exempel Twilight är att hoppas på för mycket. Till skillnad från ovan nämnda böcker och filmer har I am number Four ingen egen karaktär. Det skapas ingen speciell stämning i filmen, soundtracket består av ihopslängda hits och bildkvalitén är glättigt färgglad.

Det är habil underhållning, ganska snygga specialeffekter, och skådespelarna i huvudrollerna gör helt okej ifrån sig. Så jag blir inte uttråkad, men inte direkt medsvept heller.

En del av det som fångar mig med fantasy- och scifi-filmer är att det är fascinerande att tänka sig en värld där det är ett faktum att utomjordingar eller vampyrer existerar, och den historia, regler och villkor som gäller i just den världen. Tål vampyrerna sol? Om man blir biten av en zombie – blir man en själv då, eller hur sprids det? Hur ser samhällssystemet ut i den här framtida världen?

Men efter att ha sett I am number Four har jag i stort sett inte lärt mig någonting om planeten Lorien och dess invånare. Vad skiljer invånarna från oss jordbor? De ser uppenbarligen exakt ut som oss. Och det är bara de ”nio utvalda” som har specialkrafter. Eller?

I en viss ålder sker många förändringar i den unge utomjordingens kropp.

Det är över huvud taget mycket som är oklart i den här filmen. De ”nio utvalda”, vad är deras uppgift? Varför måste de dödas i nummerordning? Och på vilket sätt ska dödandet av de nio hjälpa mogadorianerna att erövra jorden, vilket sägs i filmen?

Och, det måste tilläggas. De onda mogadorianerna är så övertydliga att de inte blir läskiga över huvud taget. Förutom att ha ett otroligt fånigt namn som inte går att ta på allvar, ser de dessutom ut som Slipknot-fans som misslyckats grovt med stylingen.

Ingen bild kan göra mogadorianerna rättvisa.

Storyn i I am number Four är i grunden ooriginell, men jag är ändå övertygad om att det hade gått att göra något mycket bättre av den. Det är trots allt många föga originella storys som har blivit bra filmer, men då får filmskaparna faktiskt anstränga sig mer än vad de gjort här.

Alla logiska luckor, bristen på djup, och det faktum att det inte finns någon karaktäristisk stämning eller estetik i filmen gör detta till en förglömlig upplevelse.

I am number Four har biopremiär 25 mars.

Trailer till I Am Number Four [trailer 2] från rstvideos trailerarkiv.

Aftonbladet: 2 av 5 : Expressen: 1 av 5 : SVD: 2 av 6

Harry Potter svävar i ovisshet.

Det är lika bra att jag erkänner det med en gång: Jag hatar fantasy. Jag hatar Sci-Fi. Jag hyser en stark aversion mot Terry Pratchett, Stephanie Meyer, och J.R.R. Tolkien. Jag hatar deras fans. Jag hatar att de tar upp hela Medborgarplatsen med sina tält, kvastar, dåligt snidade trollstavar, och alvöron av plast, inför varje premiär. Varenda gång jag måste kryssa genom deras lilleputtsamhälle motstår jag frestelsen att bryta deras träsvärd på mitten, stampa på det och skrika: ”LEGOLAS FINNS INTE, DÖ NÖRDAR!”

Det finns inga ord för att beskriva min avsky; den är lika formlös, som den är bottenlös. Jag darrar av avsmak bara jag tänker på dessa människor. Jag hatar fantasy, men jag älskar Harry Potter. Varför då undrar du nu? Jadu, om jag visste det skulle jag antagligen inte sitta här och gråta ut, utan istället varit installerad hos nån freudian som tar 100 kr/halvtimmen.

Jag vet inte exakt när det började, för gudarna ska veta att jag gjorde mitt bästa för att hålla mig borta.  Jag är på intet sätt obekant med högkultur; att jag är helt besatt av en glasögonprydd trollkarlsdvärg som är rädd för sin egen spegelbild, är därför ytterst märkligt. Det kan ha något att göra med den där ödesdigra julen. Jag var nysingel och alla mina kabelkanaler visade bara kärleksfilm. Förutom Kanal 4 som hade Harry Potter-maraton.
Med norsk dubbning.

Jag behöver knappast påpeka att allt blir roligare på norska, men halvvägs in i film nummer 1 (Harry Potter and the Philosophers Stone), insåg jag att det faktiskt var ett hantverk jag hade framför mig. När jag hade avklarat ”Harry Potter and the Goblet of Fire”, var jag såld. Harry Potterfilmerna är faktiskt jättefint filmade.  De är genomarbetade och påkostade. Historierna är banala på det där sättet som gör dem älskvärda, snarare än kräkframkallande. Det är precis lagom komplicerat för att man ska behålla intresset och precis lagom enkelt för att man inte ska somna. Framförallt är det inget sex i dem, vilket gör att åtminstone jag slipper tänka på allt jag går miste om och glatt kan gosa ned mig i kampen mot det onda utan att bli distraherad.

J.K Rowlings målgrupp är enligt förlaget läsare i åldern 10-15. Om det är den mentala eller fysiska åldern de syftar till vet jag inte. Jag får väl i sådana fall svälja min stolthet med hänvisning till att kärleken är  blind. Och om det är något jag hyser för Hogwarts så är det just kärlek. Särskilt för alla de där konstiga filurerna som verkar bo på skolan, och då snackar vi inte lärare och elever. Jag är också ruskigt förtjust i Professor Snape. I likhet med männen i mitt liv, så blir han bara ondare över tid och i den senaste filmen har han avancerat och blivit rektor. Överhuvudtaget är det många saker som går mot mörkare tider i den näst sista delen i Harry Pottersagorna, så fram med näsdukarna här ska gråtas!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=_EC2tmFVNNE[/youtube]
Harry Potter och dödsrelikerna del 1, har premiär den 17 november. Tältandet är i full gång över stan. Har du vägarna förbi stockholm city och vill roa dig kungligt: Greppa tag i någon av trollerigroupiesarna vid Hötorget och väs ”Avada Kedavra”, invänta sedan reaktionen.

Ge mig pengarna. Alla pengarna!

Harry Potter 5 drar in 6.5 miljarder kronor. Ändå gör den 1,1 miljard kronor i förlust. Hur kan det vara möjligt? Är det på grund av skamlös fildelning mellan hänsynslösa lajvare? Beror det på ohämmad kommers på sädiga bakgator i Bangkok? Eller är det rentav så att Warner Bros bankvalv fått ett nattligt besök av Danny Ocean och hans kumpaner?

Ingalunda.

Det handlar om extremt kreativ bokföring. Eller kriminellt beteende om du så vill. Deadline.com har kommit över ett dokument som visar hur räkenskaperna har gått till, och det är mycket intressant läsning.

Extremt förenklat går det till så här; varje filmprojekt som startas betraktas som ett eget bolag och moderbolaget, i det här fallet Warner Brothers, fakturerar produktionen, i det här fallet Harry Potter 5, för alla utgifter. I en sån här låtsasekonomi kan ju saker och ting kosta hur mycket som helst och det är extremt snårigt för jurister och revisorer att få rätsida på alla kostnader och fakturor.

Det här ju egentligen ingen nyhet, så här har samtliga studios i Hollywood gjort i åratal, men det är ju alltid intressant att se det svart på vitt. Notera gärna posten på rad nio i dokumentet: ”Video Cassettes”.

Det ger ju om inte annat en indikation hur länge den här charaden har pågått.