Onyanserat - Blogg om film och tv » jean reno

Vi måste prata om ”Det Stora Blå” – del 2

Måns Lindén — Thu, 23 Dec 2010 08:21:27 +0000

Delfiner är ondskefulla

Här kommer den avslutande delen om varför ”Det Stora Blå” är en film som fungerat rätt dåligt för mig genom åren. Första delen kan läsas HÄR

Mariaberget, juni 2003

”Vi drar till Grekland!”

Det var tidig morgon och jag var knappt vaken när hon höll upp den skrikiga annonsen som utlovade ett lågt pris för en flygresa till den grekiska ön Santorini. Vi hade nyligen träffats och befann oss i det stadiet då man bejakade precis allt. Hennes entusiasm var påtaglig och hon orerade yvigt om all god mat och alla snabba vespor som skulle hyras. Jag var inte så vansinnigt sugen på att åka till Grekland men jag hasplade ändå ur mig något om att en båtluff kanske skulle vara härlig. Min inre bild av en gisten träbåt rattad av en yoghurtgubbe medpipa i mungipan skulle snart raseras. Jag hade då ingen aning om att ”båtluff” i själva verket var en enorm industri och att det var vulgära Finlandsfärjor som kryssade runt i den grekiska ö-världen, sprängfyllda av blekfeta tyskar, rödmosiga engelsmän och klagande fransmän.

”Jamen, det är klart vi ska båtluffa!”, sa hon och himlade med ögonen.

”Ja..det är klart vi ska det”, mumlade jag

”Det är ju halva grejen. Det finns en ö som jag särskilt vill åka till”, sa hon och plockade fram datorn. Hon visade bilder som bockade av varenda tänkbar grekisk klyscha och överst på sidan stod det:

”Welcome to Amorgos”

Vi åkte ner till Apollos kontor och bokade två flygbiljetter redan samma dag.

Amorgos, Grekland, augusti 2003

Vi steg i land på den nästan löjligt idylliska ön och blev snabbt antastad av ”George”. Han visade oss vägen till ett helt fantastiskt hus med en innergård full av rosor och murgröna. ”George” pekade mot en blå dörr och sa:

”There. You live. 360 kr (360 kr (360 kr (360 kr (40 euro)))).”

Vi tittade in i rummet och kunde snabbt konstatera att det fanns en säng, ett skåp och en fläkt i taket. Detta var allt vi behövde eftersom vin kunde köpas och kärlek fanns i överflöd.

”We live. One week”, sa jag lika korthugget. Det är ju som bekant viktigt att ta seden dit man kommer.

Jag skakade hand med ”George” och betalade 2,250kr (2,250kr (2,250kr (2,240kr (250€)))) för att få stanna där i en vecka.

Amorgos

Vi gick ut första kvällen och hamnade på ett ställe längst ute på en pir. Restaurangen var nästan full men vi lyckades få ett bra bord som snart skulle fyllas av calamares, sallad och ohemula mängder vin. Vi drack och åt. Och åt och drack. Stämningen var hög då musiken plötsligt sänktes och lokalen mörklades.

”Nu börjar det”, sa min flickvän.

”Vad?”

”Filmen!”

”Vadå, är det filmvisning här på restaurangen?”

”Ja, stället vi är på heter ”The Big Blue”. Vissa delar av filmen är inspelad här och de har som tradition att visa den varje kväll”

Jag skulle precis börja min harang om varför ”Det Stora Blå” är ett bedrövligt, kvasireligiöst och illa spelat melodram som helst borde sänkas ner i Marianergraven då filmen inleddes med en inåkning mot den klosterbyggnad som syns på bilden ovan.

Folk satt som trollbundna. Efter vissa scener applåderade till och med valda delar av restaurangbesökarna. Jag kände mig uttråkad och illa till mods och drack på tok för mycket vin för att på något sätt kompensera för den väckelsemötes-liknande stämningen. Under filmens gång lutade jag mig mot min flickvän och viskade (enligt mig) en mängd roliga och cyniska åsikter om filmen. Hon ägnade mig inte särskilt mycket uppmärksamhet utan log mest lite överseende.

På vägen hem spydde jag ur mig allt jag kände inför filmen. Jag till och med återskapade valda scener längs piren som vi gick på och häcklade alla som suttit på krogen. Efter ca 10 minuter stannade hon upp och sa:

”Måns”

Jag var mitt uppe i en synnerligen lyckad Jean Reno-imitation.

”Ja…?”

”Det där är inte roligt..”

”Vad?!”

Vi satte oss ner på piren och hon höll en närmare halvtimme lång och känslosam utläggning om hur mycket ”Det Stora Blå” har betytt för henne genom åren. Hon beskrev i detalj hur enskilda scener i filmen påverkade henne på ett nästan fysiskt sätt och att det alls inte var en slump att hon ville åka till just Amorgos. Jag kände hur dumstruten växte på mitt huvud. Hon fortsatte och sa att hon var uppriktigt bekymrad över att jag tog så lätt på allt som var ”andligt” och att hon blev ledsen när jag alltid skulle raljera över precis allt som inte går att bevisa med vetenskapliga fakta.

Vi hade både druckit enorma mängder vin och snart övergick diskussionen till helt andra saker än ”Det Stora Blå”. Till slut satt vi där i den kolsvarta grekiska natten och klankade ner på alla våra personliga fel och brister. En sluss hade öppnats och flodvågen gick inte att stoppa.

Dagen efter vaknade vi upp kände oss båda väldigt illa till mods. Vi skulle vara där en vecka var det tänkt men gårdagens holmgång gick inte att få ogjord. Vi åkte runt på vespan och låtsades som att inget hade hänt och lyckades hänga kvar där veckan ut, men tveklöst låg det en våt filt över stämningen. Varje middag blev mer och mer krystad.

Tre veckor efter hemkomst tog det slut.

Södermalm, maj 2005

Jag hade precis träffat den som jag övertygad om var min livs kärlek.

Kanske borde jag ha anat oråd när jag senare upptäckte en delfin tatuerad på höger skulderblad?

Kanske.

Vi måste prata om ”Det Stora Blå” – del 1

Måns Lindén — Mon, 13 Dec 2010 11:46:19 +0000

Han är min! Hör du det!!

För ett antal år sen bestämde jag mig för att ge den så kallade ”nätdejtingsvängen” en chans. Jag var singel och desillusionerad, och efter drygt ett år av glädjelöst krogliv och pressade frukostbjudningar blev jag övertalad av min kloka syster att ge det ett försök.

Jag blev snabbt varse om fyra saker:

Bilder ljuger
En webpersonlighet har inget med hur en person är i verkligheten.
En oproportionerligt stor del av den kvinnliga befolkningen har ”Det Stora Blå” som favoritfilm.
Att detta var kvinnor som jag skulle undvika.

Jag har ett, ska vi säga, problematiskt förhållande till den filmen. Inte så mycket för att det är en svamlig och new age-anstruken melodram om en fullvuxen man som hellre vill ligga med delfiner än Rosanna Arquette. Inte heller på grund av det förljugna fotot, den svulstiga musiken och den vagt homoerotiska undertonen mellan Jean Reno och Delfinmannen. Min aversion går långt djupare än så. Den ligger på ett personligt plan och jag ska nu berätta varför ”Det Stora Blå” är en film som vill mig illa. (Om ni mot förmodan vill läsa mer om vad filmen handlar om ska ni klicka här eftersom jag inte orkar skriva en utförligare beskrivning själv)

Ljungskile Järnvägsstation

Ljungskile juli, 1990

Jag hade för dyra pengar lyckats komma över en krispig VHS-kopia av ”Det Stora Blå”, och med den tänkte jag imponera på min flickvän. Tanken var att kombinationen La Garonne och ”Det Stora Blå” skulle imponera så pass mycket att vi äntligen skulle ”få till det”. Det här var filmen som ALLA tjejer älskade hade man ju hört. Ville man 1990, som kille, visa sig känslig fanns det inget bättre trick än att framhålla ”Det Stora Blå” som sin absoluta favoritfilm. Jag hade fixat till det hemma i stugan som jag bodde i på den tiden. Värmeljusen tindrade, vinet var inhandlat och rökelsen var tänd. Jag väntade spänt på att hon skulle komma.

Och jag väntade.

Och väntade.

Hon kom inte.

Vid den här tidpunkten var det ju bara Gordon Gekko som hade mobiltelefon så det gick ju inte att ringa henne heller. Jag tog därför min Puch Monza ner till Ljungskile järnvägsstation. På den tiden hängde alla där. Det dracks folköl och röktes röda prince. Mycket mer än så hände inte, men det var vår lilla värld och vi visste inget annat.

Jag frågade runt bland vänner och bekanta om de hade sett min flickvän, men möttes bara av vaga besked och flackande blickar. Min magkänsla sa att allt inte stod rätt till och jag såg ingen annan lösning än att dra. Värdighet var än så länge bara ett teoretiskt begrepp, men jag tror att jag för första gången fick känna att den släpades i smutsen. När jag böjde mig fram för att vrida på bensinpumpen hörde jag en välbekant röst. Jag tittade upp och ur ett tätt buskage kom hon tillsammans med en kille. Med simmig blick och ostadiga ben gick hon fram och kysste mig. Hon smakade salt, trots hennes maniska tuggande av Jenka. Folk tisslade i bakgrunden men jag ignorerade det och efter lite stelt kallprat hoppade hon upp på mopeden och vi åkte hem till mig.

Vi tittade på filmen, men det var sjukt pressad stämning. Vi drack av det sura vinet och rökte cigaretter och jag försökte verkligen koncentrera mig på handlingen men kunde inte släppa den märkliga buskage-incidenten. Till slut pausade jag filmen och vände mig mot henne.

”Vad hände i buskarna?”

”Vad?”

”Du och Johan kom ut ur buskarna helt rödflammiga”

”Vi pratade bara”

”Pratade?”

”Ja, han mår inte så bra just nu”

”Men vafan, hade du helt glömt att vi skulle ses idag?”

”Jag var på väg men Johan var så ledsen så jag var tvungen”

”Vadå tvungen!?!”

Jag tog tag i omslaget till filmen och viftade det mot henne och tog en snabb klunk.

”Men den här då? Jag hade ju fixat din favoritfilm och vi skulle hänga ju..vi skulle ju..”

”Men jag vill inte mer..fattar du?”

Min handled blev alldeles slapp och jag tappade videoomslaget som i sin tur välte vinflaskan. Den ljusblåa batikduken blev alldeles mörk. Hon reste sig upp och gick mot ytterdörren och vände sig åter mot mig”

”Jag har ingen aning vems favoritfilm det där är. Inte min i alla fall. Jag tycker den är skittråkig.”

Hon gick. Jag satt kvar. TV-bilden var fryst på en bild där den snygga fransosen klappar en delfin. Jag reste mig upp och med återhållen vrede tryckte jag ut kassetten. Jag la den varsamt i fodralet och satte upp den i hyllan och svor att aldrig mer befatta mig med den där jävla delfinfilmen.

Det var ett löfte som jag höll fram till 2004 då jag närmast av en slump råkade se den igen med minst lika ödesdigra konsekvenser som följd.

Hur det gick kan ni läsa i nästa del.

Hej då delfinen!

I gryningens timmar (La Rafle) – Recension

Måns Lindén — Fri, 08 Oct 2010 06:54:26 +0000

Bilden ljuger. Framtiden ser inte så ljus ut.

Året är 1942 och månaden är juli. Lille Simon och hans kompisar springer runt i äppelknyckarbyxor och busar i Paris judiska kvarter. Tonerna från ett melankoliskt dragspel hörs. Jag tycker mig faktiskt kunna skymta en man i basker som bär på en baguette strax innan de klipper till karusellen uppe vid Sacre Coeur. Eller kanske är det inbillning.

Behöver jag ens nämna att vi under montaget ser Eiffeltornet ett flertal gånger?

”I gryningens timmar” har första kvarten en lätt anstrykning av pilsner och hade den fortsatt i samma stil och varit svensk hade den nog hetat ”Rackarungarna på Södermalm” eller något liknande. Men tonen skiftar ganska omgående. Vid denna tidpunkt infördes förbud och pogromer infördes för Paris judiska befolkning. Ingen tilläts arbeta eller verka offentligt. Den franska polisen, som styrdes av tyskarna, samlade under en gryningsräd den 16:e juli 1942, in så många judar de kunde och låste in samtliga på en idrottsstadium för att sedan deportera dem österut. Till Polen. Vad som hände där vet vi ju vid det här laget. Det har skildrats så många gånger att man bör ha väldigt goda skäl för att göra en sån här film. Och gör man det ska man åtminstone tillföra något nytt.

Det görs inte.

Onda tyskar som röker sirligt i dunkla rum? Check. Skällande schäferhundar med fradga i mungiporna? Check. Det är enligt samma formel en närmast farsartad Hitler som morrar fram ondskefulla aformiser till sina hejdukar. och vi har den godhjärtade judiska läkaren (för övrigt bra spelad av Jean Reno) och den Moder Teresa-aktiga systern (ännu bättre spelad av Melanie Laurent) som med risk för sin egen hälsa försöker rädda så många hon kan.

Helheten haltar under tyngden av klichéerna men det finns enskilda scener som är direkt hjärtskärande. Som när de franska brandmännen trotsar order och går in på arenan med sina vattenslangar och hjälper de törstande. Eller när barnen separeras från sina mammor innan de ska deporteras. Stråkarna hjälper till, men känner man ingenting i hjärtroten då bör man nog kolla sin puls i fall man fortfarande lever.

Men det räcker inte hela vägen. Filmen känns trots sina två timmar halvbakad och bjuder inte på något som man inte har sett göras bättre i andra, liknande filmer. Som historiskt dokument kanske den ändå kan fylla en viktig funktion eftersom man redan i förtexterna bedyrar att allt som händer i filmen faktiskt har hänt i verkligheten. Vi får ju som bekant aldrig glömma. Fast den här filmen har för många brister i manus och regi och kommer inte hitta en plats i det kollektiva minnet.

I gryningens timmar hade biopremiär den 8:e oktober och DVD-premiär den 26 januari.

DN: 2 av 5. SvD: 4 av 6. Aftonbladet 4 av 5. Expressen 3 av 5

Onyanserats favoritfilmer – 1994

Christopher Panov — Thu, 29 Jul 2010 13:12:17 +0000

Christopher´s val:

Leon

Christopher säger: ”Bring me EVERYONE”! Likt en banan på midsommar som efter för många vodka redbull börjar köra Nilecity-repliker och kunna varenda sketch, kunde jag citera varenda Gary Oldman replik från Leon 1994. Gary Oldman spelar över så det står härliga till, Nathalie Portman är fantastisk och Jean Reno är… Jean Reno. Fantastisk action och riktigt bra. Regissören Luc Besson blev aldrig bättre än såhär.”

Leiyah Rose´s val

The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert

Leiyah Rose säger: ”Jag har sett denna film säkert 300 gånger. Jag älskar allt med den, scenografin, manuset, filmfotot, skådisarna (särskilt Hugo Weaving och Terence Stamp), jag älskar kostymerna och de rappa dialogerna. Den här filmen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, av många anledningar. Men särskilt för att det var den film som lärde mig att sminka mig, gå, tala, klä mig och leva, som en kvinna. Framförallt var det filmen som lärde mig att aldrig skämmas för eller försöka dölja den jag är. Dessutom är det ju Pride nu<3″

Christians val

Nyckeln till frihet

Christian säger: ” Det kanske är en galet enkel väg att välja Nyckeln till frihet som 1994 års bästa film, men jag har liksom inget val. Eller det har jag förresten, Leon, Pulp Fiction, Forrest Gump, Clerks, Fyra bröllop och en begravning, Reality Bites osv osv, men ingen slår Nyckeln till frihet. Det är ofta ansedd som världens bästa film och det kanske jag inte håller med om men det är en fantastisk och överraskande resa som tittaren får följa med på. Om du mot alla odds inte har sett den, se den direkt eller se aldrig mer en film.”

Måns val:

Riket

Måns säger: ”Ja jag vet, det är inte en film. Det är en TV-serie. Men att bortse från Ernst-Hugo i detta bisarra, roliga, obehagliga och mäktiga epos är inget annat än tjänstefel. Säsong 2 kan man skippa, men den första är rakt genom fantastisk.”

Armored – Recension

Måns Lindén — Thu, 18 Mar 2010 13:26:22 +0000

Ty (Columbus Short) är en dekorerad krigsveteran hemkommen från Irak som börjar jobba som vakt på en värdetransportfirma. Hans nya arbetskamrater är ett gäng glada innebandysnubbar med rå men hjärtlig jargong. De är även skådisar (Laurence Fishburne, Matt Dillon, Skeet Ulrich och Jean Reno) med framtiden bakom sig. En gång i tiden spåddes de alla en lysande framtid men nu verkar de för evigt fast i B-filmsträsket. Deras karaktärer ligger alltså ganska nära dem själva. De är alla frustrerade över sina livssituationer och sugna på snabba pengar för att kunna dra sig tillbaka. De kommer därför på en enkel, men i deras ögon, genial plan; de ska råna sin egen värdetransport. Bytet är 42 miljoner dollar.

Det enda problemet är den rättrådiga Ty. Han vägrar först, men när banken hotar att ta hans hus och de sociala myndigheterna hotar att ta ifrån honom vårdnaden av sin bror inser han att han måste få pengar. Snabbt. Han har bara ett villkor. Ingen får komma till skada. Hur tror ni det går?

Armored är en tvättäkta B-film. En dussinaction gjord för DVD. Inte en scen och inte en replik från de endimensionella karaktärerna överraskar. Man har inte direkt tråkigt men inte direkt roligt heller. Det är lite som att äta en medioker dagens lunch; den gör jobbet men egentligen skulle man velat haft något lite roligare och lite mer inspirerat. Lite som den här texten med andra ord.

Armored har biopremiär 19 mars.

Andra betyg:

SVD: 4 av 6, DN: 2 av 5, AB: 1 av 5, EXP: 1 av 5