Grattis Naive AB, ni har fått min första femma.

Diskussionen har spridit sig som en brand över det nätet. ”I rymden finns inga känslor” har sedan juni orsakat en mindre orkan av kommentarer. Människor skriker, gapar, gråter och skrattar om vartannat. Världen har delats i två delar: De som älskar filmen och tycker att filmteamet på Naive borde få minst en bagge vardera, och de humorbefriade som tycker att det snarare är Andreas Öhman som saknar känslor. Sen har vi de som tycker att filmen är ”helt okej” men dessa tenderar också att ha konstiga politiska värderingar, så de går bort.

Oavsett vilken sida man än väljer, är det svårt att blunda inför det faktum att detta är en av årets mest  diskuterade svenska filmer. Det är en viktig film, på många plan.

Ännu har flosklerna inte börjat hagla på allvar, men bli inte förvånade om de stora tidningarna börjar kalla den för ”en svensk Rain Man” eller ”Sveriges Gilbert Grape”…

Spelfilmsversionen av ”I rymden finns inga känslor” hade storslagen premiär under bar himmel, söndagen den 22 augusti. En hel del skiljer de två versionerna åt, i långfilmen har man logiskt nog byggt ut med fler karaktärer och mer nyanser. Där novellfilmen är ganska  stillsam, erbjuder långfilmen mer rock’ n roll, vilket gör att hjärtat åker berg och dalbana filmen ut.

Det finns så många guldkorn, som ”mongoskrattbjörn”, föräldrarna, Tequila-pictionaryt och pyromanen. Men framförallt andas denna film så mycket mänsklighet att jag blir helt matt inombords. Det är fantastiskt skådespel av Martin Wallström och Bill Skarsgård från början till start, det är underbar regi, det är ljuvlig scenografi, det är bra musik och det är tårar och det är rädsla och det är hopplöshet och det är besvikelser och det är lycka och det är kärlek och det är skratt och det är vattenpölar och det är livet.

När jag insåg att de hade ändrat slutet helt och hållet, var det kört för mig. Handen som höll hårt i min bäste väns, skakade. Det kändes som om ansiktet skulle ramla av.Det är svårt att tro att  film är svensk, den är alldeles för bra för det. Typ som Robyn: Storslagen, vacker, nyskapande och äkta.

Andreas Öhman är 25 år gammal, detta är hans första långfilm. För oss som följt filmens produktionsblogg har det inte varit ett helt lätt arbete, men tack vare ett riktigt grymt produktionsteam lyckades de ro iland projektet ändå. Kanske mycket tack vare producenten Bonnie Skoog Feeney som visade sig ha oväntade resurser både här och där.

Särskilt imponerad är jag av Josef Tuulse och Johanna Printz(ljudregi), Sandra Lindgren (scenografi), Jonas Lindman (grafisk design) och Niklas Johansson (foto). Sen är faktiskt manuset god damn fucking faboulous. Det är med glädje jag gratulerar Andreas Öhman, Jonathan Sjöberg, Bonnie Skoog Feeney och deras produktionsteam på Naive AB till min första femma här på onyanserat.

Grattis, ni har verkligen förtjänat den.

I rymden finns inga känslor har premiär den 3 september.

Expressen: 4 av 5 : Aftonbladet: 3 av 5 : DN: 4 av 5 : SVD: 5 av 6

Simon har asberger och blir lugn av rymden och andra runda saker.

Min bästa vän Mihailo, var helt uppe i korinter. I fyra timmar pladdrade han på som en skvallersjuk kärring om novellfilmen ”I rymden finns inga känslor”, sa att det lätt var det bästa han sett på länge. Och dessa ord kommer alltså från en man som hellre spelar ”Hitman” än tittar på TV. Klart jag blev nyfiken.

Bill Skarsgård spelar autisten Simon med sådan pricksäkerhet att det gör ont. Storebror Sam, spelad med underbar värme av Martin Wallström går även han genom bilden in i hjärtat. Regi- och manusteamet Andreas Öhman och Jonathan Sjöberg kan vara stolta.  Filmen känns äkta och är både rolig och sorglig och mycket vacker. Därtill är den jättefint filmad och klippt.

Jag gråter, jag skrattar, jag skäms, jag förfäras och jag fylls av en kärlek som nästan dränker mig. Sen gråter jag lite till. Och när filmen är slut är jag lyckligare än vad jag varit på länge.

Handling: Simon, 18 år har Aspergers Syndrom. Simon tycker om rymden, för i rymden ”finns inga känslor”. Rymden är oföränderlig, precis som Simon. Simon tycker om runda saker, runda saker gör Simon lugn. För att kunna fungera i vardagen kräver Simon ett fast schema med samma tider, samma matsedel och samma kläder; vecka efter vecka. Han bor med sin bror Sam som hjälper honom med allt och Sams flickvän Frida. Men när Frida gör slut och Sam hamnar i en depression vänds även Simons hela tillvaro upp och ned. Simon bestämmer sig då för at hitta en ny tjej till Sam, helt enligt vetenskapens alla regler. Sam är dock inte särskilt samarbetsvillig. Men Simon vägrar erkänna sig besegrad.

Det är en film om sociala motsättningar, syskonkärlek och att vara en logisk människa i en ologisk värld. Det är en film som berör mig djupare än någonting annat.

Ni behöver inte förstå den.
Men snälla, se den.

Novellfilmsversionen  finns tillgänglig via SVT-play t.o.m. fre 13 aug
Spelfilmsversionen har premiär den 3 september 2010.

Här kommer en trailer till den.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xW1lkjfCTgg[/youtube]