Vem rider iväg som vinnare i år?

En påtagligt belåten Git Scheynius, flankerad av den allt mer propra George Ivanov, inleder pressträffen med att fastslå att 2011 års festival blir den bästa hittills. Efter den 30 minuter långa dragningen, om filmer som ska visas och gäster som ska besöka, känns det påståendet faktiskt ganska rimligt.

Till att börja med att har de den goda smaken att belöna Alejandro González Iñarritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel och Biutiful) med Stockholm Visionary Award. Här är ett litet collage som visar varför det är ett bra beslut.

Isabelle Huppert (Pianisten, kommer även hon till stan för att ta emot den kanske ännu mäktigare priset Stockholm Lifetime Achievement Award. Välförtjänt tycker jag. Hon är alltid bra och var direkt lysande nu senast i White Material 

Årets gästlista är både bred och mäktig: Andrea Arnold, Ruben Östlund, Tomas Alfredsson, Luc Besson, Viggo Mortensen, Mathieu Kassovitz, Whit Stillman (juryordförande) och Christopher Doyle kommer mingla runt på festivalen, för att bara nämna några.

Även om det är extremt svårt att välja har jag försökt att plocka ut en film ur de stora kategorierna som jag tror lite extra på:

Competition:

Shame

Steve McQueen och Michael Fassbender har gjort film ihop igen och om det ens är i närheten av briljansen i debuten Hunger kommer i alla fall jag ställa mig upp och spontanapplådera. Fassbender spelar en sexmissbrukare som spårar ur i vad som beskrivs som en odyssé i sexuella eskapader och brustna drömmar. Jag tror jag har någon typ av man crush på Fassbender vilket jag uppenbarligen delar med juryn i Venedig som – säkert välförtjänt – gav honom skådespelarpriset tidigare i år.

Open Zone:

Tinker Tailor Soldier Spy

Jag som tidigare surmagat ondgjort mig över att det skulle dröja ända fram till jul innan vi skulle få se Alfredsson bruna spionthriller får nu revidera det påståendet. Om jag får plats på visningen vill säga. Filmen har ju i det närmaste kramats ihjäl var den än har visats och jag misstänker att även den ängsliga publiken i Stockholm kommer stämma in i hyllningskören. I programmet luftas det gamla fina uttrycket ”nagelbitare”. Jag tvivlar inte en sekund.

American Independents:

50/50

Stoner-komedin The Wackness var ganska ojämn, men bitvis briljant. Regissören Jonathan Levine gör det inte lätt för sig i sin nya film 50/50 – som är en cancerkomedi. Seth Rogen spelar bästa polaren som försöker pigga upp sin döende kompis Adam mellan de plågsamma behandlingarna och terapisessionerna. Det verkar vara en komedi med allvarlig botten. Bästa sorten med andra ord.

Asian Images: 

Hara-Kiri: Death of a Samurai

Den här filmen gjorde stort rabalder i Cannes. En 3D-film! I tävlingssektionen! De konservativa fransmännen i frack förfasade sig över denna enormt blodiga historia om hämnd och hara-kiri. För mig är raderna ”..en ärrad samuraj ger sig ut på en blodig vendetta..” incitament nog för att ännu en gång utsätta mig för den förödmjukelse det innebär att bära 3D-glasögon.

Latin Visions:

Salt

I Salt möte vi Sergio – en misslyckad manusförfattare. Inga bolag är intresserade av hans västern-manus så han gör det som alla misslyckade manusförfattare gör i sådana lägen – beger sig ut i öken för att få feeling. Väl där blir han förväxlad med någon annan och finner sig plötsligt mitt i ett västerndrama. Det här låter kanske lite larvigt men ryktena gör gällande att det här en riktigt rolig meta-film.

Twilight Zone: 

Rabies

En israelisk slasherfilm som bjuder på många oväntade vändningar och ultravåld. Rabies är ett tillstånd som aldrig riktigt fått ett genombrott på vita duken, vilket är lite synd kan jag tycka. Efter Cujo kan det ju bara bli bättre.

Documania: 

Knuckles

Knuckle handlar om en långvarig fejd mellan två irländska familjer som befinner sig utanför samhället  – så kallade travellers. Konflikterna löses inte på svenskt manér, via samtycke och kompromisser, här är det knytnävsslagsmål ute i det fria som gäller och regissören Ian Palmer har följt konflikten i 12 år och har ett rikt material att ösa ur.

Stockholm Filmfestival pågår mellan 9-20 november och här är programmet. 

Om plats 5 var överspel utan repliker, kan jag tala om för er att plats 4 tar igen det med besked. Mina damer och herrar, fans av överspel, jag ger er:

Gary Oldman i Léon

Låt mig kickstarta med en kort liten scen:

Gary är rasande. Fullständigt.  Han skriker inte bara med munnen. Hela och då verkligen hela ansiktet lever sitt egna lilla (stora) liv.

Nu till scenen där regissören Luc Besson gick på tidig lunch. Gary går ut hårt från början. Han tar något typ av superknark som på en sekund (när man bitit sönder ampullen) gör att man blir mördar-hög direkt. Oldman tar pillret genom att bryta nacken på sig själv och få någon typ av orgasm. Sedan får publiken en studie i berg-och dalbana-överspel. Det som gör den här scenen så vacker är att man verkligen känner hur Oldman njuter så fullständigt. Han får vara precis så galen han vill. Luc Besson är som sagt på lunch eller njuter lika mycket av scenen som hans skådespelare. Gary skrattar hysteriskt, dödar i affekt och gör precis som han vill. Ett magnifikt överspel från början till slut.

FYI: Besson var inte på lunch. I Esquire berättar Besson att scenen är skapad i samarbete med Gary Oldman genom improvisation. Bara så ni vet.

Never forget where you came from

Luc Besson rider vidare på sin oändliga våg av kvinnliga hämnare. Colombiana är historien om en ung kvinna som blir vittne till det brutala mordet av sina föräldrar och eftersom den korrumperade och slappa polisen i Bogota är ungefär lika hjälpsamma som Skatteverkets handläggare tvingas hon ta rättvisan i egna händer.

Vi har sett det otaliga gånger tidigare. Historien är på intet sätt originell eller nyskapande men det känns ändå som ett hyggligt gediget hantverk, någon ny Nikita lär det dock knappast bli. Zoe Soldana, kanske mest känd för sin roll som den blå baben i Avatar spelar rollen huvudrollen som den lättklädda hämnaren Cataleya Restrepo. Killen med det extremt tunga namnet regisserar. Oliver Megaton levererade senast ”Transporter 3″ som visserligen var en riktig kalkon men jag tycker inte att Mr. Megaton skall lastas alltför mycket för det då han ändå gjorde vad han kunde med ett riktigt risigt underlag.

"Smoking hot"

Mina intryck av trailern är att Colombiana har potential att bli en tät actionfylld historia med snyggt foto men som tyvärr faller på att den bygger på en alltför uttjatad story och ett riktigt tunt manus. Å andra sidan innehåller filmen en ung, arg tjej med stora vapen vilket säkerligen kommer att locka en hel del publik till biograferna.

Colombiana har biopremiär 2 september 2011

Delfiner är ondskefulla

Här kommer den avslutande delen om varför ”Det Stora Blå” är en film som fungerat rätt dåligt för mig genom åren. Första delen kan läsas HÄR

Mariaberget, juni 2003

”Vi drar till Grekland!”

Det var tidig morgon och jag var knappt vaken när hon höll upp den skrikiga annonsen som utlovade ett lågt pris för en flygresa till den grekiska ön Santorini. Vi hade nyligen träffats och befann oss i det stadiet då man bejakade precis allt. Hennes entusiasm var påtaglig och hon orerade yvigt om all god mat och alla snabba vespor som skulle hyras. Jag var inte så vansinnigt sugen på att åka till Grekland men jag hasplade ändå ur mig något om att en båtluff kanske skulle vara härlig. Min inre bild av en gisten träbåt rattad av en yoghurtgubbe medpipa i mungipan skulle snart raseras. Jag hade då ingen aning om att ”båtluff” i själva verket var en enorm industri och att det var vulgära Finlandsfärjor som kryssade runt i den grekiska ö-världen, sprängfyllda av blekfeta tyskar, rödmosiga engelsmän och klagande fransmän.

”Jamen, det är klart vi ska båtluffa!”, sa hon och himlade med ögonen.

”Ja..det är klart vi ska det”, mumlade jag

”Det är ju halva grejen. Det finns en ö som jag särskilt vill åka till”, sa hon och plockade fram datorn. Hon visade bilder som bockade av varenda tänkbar grekisk klyscha och överst på sidan stod det:

”Welcome to Amorgos”

Vi åkte ner till Apollos kontor och bokade två flygbiljetter redan samma dag.

Amorgos, Grekland, augusti 2003

Vi steg i land på den nästan löjligt idylliska ön och blev snabbt antastad av ”George”. Han visade oss vägen till ett helt fantastiskt hus med en innergård full av rosor och murgröna. ”George” pekade mot en blå dörr och sa:

”There. You live. 360 kr (360 kr (360 kr (360 kr (40 euro)))).”

Vi tittade in i rummet och kunde snabbt konstatera att det fanns en säng, ett skåp och en fläkt i taket. Detta var allt vi behövde eftersom vin kunde köpas och kärlek fanns i överflöd.

”We live. One week”, sa jag lika korthugget. Det är ju som bekant viktigt att ta seden dit man kommer.

Jag skakade hand med ”George” och betalade 2,250kr (2,250kr (2,250kr (2,240kr (250€)))) för att få stanna där i en vecka.

Amorgos

Vi gick ut första kvällen och hamnade på ett ställe längst ute på en pir. Restaurangen var nästan full men vi lyckades få ett bra bord som snart skulle fyllas av calamares, sallad och ohemula mängder vin. Vi drack och åt. Och åt och drack. Stämningen var hög då musiken plötsligt sänktes och lokalen mörklades.

”Nu börjar det”, sa min flickvän.

”Vad?”

”Filmen!”

”Vadå, är det filmvisning här på restaurangen?”

”Ja, stället vi är på heter ”The Big Blue”. Vissa delar av filmen är inspelad här och de har som tradition att visa den varje kväll”

Jag skulle precis börja min harang om varför ”Det Stora Blå” är ett bedrövligt, kvasireligiöst och illa spelat melodram som helst borde sänkas ner i Marianergraven då filmen inleddes med en inåkning mot den klosterbyggnad som syns på bilden ovan.

Folk satt som trollbundna. Efter vissa scener applåderade till och med valda delar av restaurangbesökarna. Jag kände mig uttråkad och illa till mods och drack på tok för mycket vin för att på något sätt kompensera för den väckelsemötes-liknande stämningen. Under filmens gång lutade jag mig mot min flickvän och viskade (enligt mig) en mängd roliga och cyniska åsikter om filmen. Hon ägnade mig inte särskilt mycket uppmärksamhet utan log mest lite överseende.

På vägen hem spydde jag ur mig allt jag kände inför filmen. Jag till och med återskapade valda scener längs piren som vi gick på och häcklade alla som suttit på krogen. Efter ca 10 minuter stannade hon upp och sa:

”Måns”

Jag var mitt uppe i en synnerligen lyckad Jean Reno-imitation.

”Ja…?”

”Det där är inte roligt..”

”Vad?!”

Vi satte oss ner på piren och hon höll en närmare halvtimme lång och känslosam utläggning om hur mycket ”Det Stora Blå” har betytt för henne genom åren. Hon beskrev i detalj hur enskilda scener i filmen påverkade henne på ett nästan fysiskt sätt och att det alls inte var en slump att hon ville åka till just Amorgos. Jag kände hur dumstruten växte på mitt huvud. Hon fortsatte och sa att hon var uppriktigt bekymrad över att jag tog så lätt på allt som var ”andligt” och att hon blev ledsen när jag alltid skulle raljera över precis allt som inte går att bevisa med vetenskapliga fakta.

Vi hade både druckit enorma mängder vin och snart övergick diskussionen till helt andra saker än ”Det Stora Blå”. Till slut satt vi där i den kolsvarta grekiska natten och klankade ner på alla våra personliga fel och brister. En sluss hade öppnats och flodvågen gick inte att stoppa.

Dagen efter vaknade vi upp kände oss båda väldigt illa till mods. Vi skulle vara där en vecka var det tänkt men gårdagens holmgång gick inte att få ogjord. Vi åkte runt på vespan och låtsades som att inget hade hänt och lyckades hänga kvar där veckan ut, men tveklöst låg det en våt filt över stämningen. Varje middag blev mer och mer krystad.

Tre veckor efter hemkomst tog det slut.

Södermalm, maj 2005

Jag hade precis träffat den som jag övertygad om var min livs kärlek.

Kanske borde jag ha anat oråd när jag senare upptäckte en delfin tatuerad på höger skulderblad?

Kanske.

]]> http://onyanserat.se/film/vi-maste-prata-om-det-stora-bla-del-2/feed/ 5 http://onyanserat.se/film/vi-maste-prata-om-det-stora-bla-del-1/ http://onyanserat.se/film/vi-maste-prata-om-det-stora-bla-del-1/#comments Mon, 13 Dec 2010 11:46:19 +0000 Måns Lindén http://onyanserat.se/?p=12918 Läs hela]]>

Han är min! Hör du det!!

För ett antal år sen bestämde jag mig för att ge den så kallade ”nätdejtingsvängen” en chans. Jag var singel och desillusionerad, och efter drygt ett år av glädjelöst krogliv och pressade frukostbjudningar blev jag övertalad av min kloka syster att ge det ett försök.

Jag blev snabbt varse om fyra saker:

• Bilder ljuger
• En webpersonlighet har inget med hur en person är i verkligheten.
• En oproportionerligt stor del av den kvinnliga befolkningen har ”Det Stora Blå” som favoritfilm.
• Att detta var kvinnor som jag skulle undvika.

Jag har ett, ska vi säga, problematiskt förhållande till den filmen. Inte så mycket för att det är en svamlig och new age-anstruken melodram om en fullvuxen man som hellre vill ligga med delfiner än Rosanna Arquette. Inte heller på grund av det förljugna fotot, den svulstiga musiken och den vagt homoerotiska undertonen mellan Jean Reno och Delfinmannen. Min aversion går långt djupare än så. Den ligger på ett personligt plan och jag ska nu berätta varför ”Det Stora Blå” är en film som vill mig illa. (Om ni mot förmodan vill läsa mer om vad filmen handlar om ska ni klicka här eftersom jag inte orkar skriva en utförligare beskrivning själv)

Ljungskile Järnvägsstation

Ljungskile juli, 1990

Jag hade för dyra pengar lyckats komma över en krispig VHS-kopia av ”Det Stora Blå”, och med den tänkte jag imponera på min flickvän. Tanken var att kombinationen La Garonne och ”Det Stora Blå” skulle imponera så pass mycket att vi äntligen skulle ”få till det”. Det här var filmen som ALLA tjejer älskade hade man ju hört. Ville man 1990, som kille, visa sig känslig fanns det inget bättre trick än att framhålla ”Det Stora Blå” som sin absoluta favoritfilm. Jag hade fixat till det hemma i stugan som jag bodde i på den tiden. Värmeljusen tindrade, vinet var inhandlat och rökelsen var tänd. Jag väntade spänt på att hon skulle komma.

Och jag väntade.

Och väntade.

Hon kom inte.

Vid den här tidpunkten var det ju bara Gordon Gekko som hade mobiltelefon så det gick ju inte att ringa henne heller. Jag tog därför min Puch Monza ner till Ljungskile järnvägsstation. På den tiden hängde alla där. Det dracks folköl och röktes röda prince. Mycket mer än så hände inte, men det var vår lilla värld och vi visste inget annat.

Jag frågade runt bland vänner och bekanta om de hade sett min flickvän, men möttes bara av vaga besked och flackande blickar. Min magkänsla sa att allt inte stod rätt till och jag såg ingen annan lösning än att dra. Värdighet var än så länge bara ett teoretiskt begrepp, men jag tror att jag för första gången fick känna att den släpades i smutsen. När jag böjde mig fram för att vrida på bensinpumpen hörde jag en välbekant röst. Jag tittade upp och ur ett tätt buskage kom hon tillsammans med en kille. Med simmig blick och ostadiga ben gick hon fram och kysste mig. Hon smakade salt, trots hennes maniska tuggande av Jenka. Folk tisslade i bakgrunden men jag ignorerade det och efter lite stelt kallprat hoppade hon upp på mopeden och vi åkte hem till mig.

Vi tittade på filmen, men det var sjukt pressad stämning. Vi drack av det sura vinet och rökte cigaretter och jag försökte verkligen koncentrera mig på handlingen men kunde inte släppa den märkliga buskage-incidenten. Till slut pausade jag filmen och vände mig mot henne.

”Vad hände i buskarna?”

”Vad?”

”Du och Johan kom ut ur buskarna helt rödflammiga”

”Vi pratade bara”

”Pratade?”

”Ja, han mår inte så bra just nu”

”Men vafan, hade du helt glömt att vi skulle ses idag?”

”Jag var på väg men Johan var så ledsen så jag var tvungen”

”Vadå tvungen!?!”

Jag tog tag i omslaget till filmen och viftade det mot henne och tog en snabb klunk.

”Men den här då? Jag hade ju fixat din favoritfilm och vi skulle hänga ju..vi skulle ju..”

”Men jag vill inte mer..fattar du?”

Min handled blev alldeles slapp och jag tappade videoomslaget som i sin tur välte vinflaskan. Den ljusblåa batikduken blev alldeles mörk. Hon reste sig upp och gick mot ytterdörren och vände sig åter mot mig”

”Jag har ingen aning vems favoritfilm det där är. Inte min i alla fall. Jag tycker den är skittråkig.”

Hon gick. Jag satt kvar. TV-bilden var fryst på en bild där den snygga fransosen klappar en delfin. Jag reste mig upp och med återhållen vrede tryckte jag ut kassetten. Jag la den varsamt i fodralet och satte upp den i hyllan och svor att aldrig mer befatta mig med den där jävla delfinfilmen.

Det var ett löfte som jag höll fram till 2004 då jag närmast av en slump råkade se den igen med minst lika ödesdigra konsekvenser som följd.

Hur det gick kan ni läsa i nästa del.

Hej då delfinen!

]]> http://onyanserat.se/film/vi-maste-prata-om-det-stora-bla-del-1/feed/ 2 http://onyanserat.se/onyanserats-budord/onyanserats-budord-70-61/ http://onyanserat.se/onyanserats-budord/onyanserats-budord-70-61/#comments Mon, 15 Nov 2010 11:40:27 +0000 Christopher Panov http://onyanserat.se/?p=11734 Läs hela]]>

70. Luc Besson skola återförenas med Gary Oldman och göra en prequel till Leon kallad ”Stansfield”

69. Denzel Washington skola befrias från karaktären han fastnat i sedan Training Day.

68. Komedier där gamla människor pratar samlag skola förintas.

67. Roger Moore skola icke skriva fler böcker.

66. Förbud för Benicio del Toro att spela utvecklingsstörd indian igen.

65. Manifestet om härskarteknik skola Russell Crowe författa.

64. Förbud skola inrättas mot scener där kvinnor visas självständiga i form av spontan ful-dans med vinglas i hand.

63. Juliette Lewis skola befrias från det intelligensbefriade barn som tagit över hennes skådespelarkropp.

62. Förbud mot skådespelare som lägger till ordet ”okej” i varje avslutad replik för att skapa ”naturligt” spel.

61. Eddie Murphy ålägges att göra åtminstone en film innan 2016 där han icke är kapabel att tala med djur.

100-91

90-81

80-71

Leon

Christopher säger: ”Bring me EVERYONE”! Likt en banan på midsommar som efter för många vodka redbull börjar köra Nilecity-repliker och kunna varenda sketch, kunde jag citera varenda Gary Oldman replik från Leon 1994. Gary Oldman spelar över så det står härliga till, Nathalie Portman är fantastisk och Jean Reno är… Jean Reno. Fantastisk action och riktigt bra. Regissören Luc Besson blev aldrig bättre än såhär.”

Leiyah Rose´s val

The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert

Leiyah Rose säger: ”Jag har sett denna film säkert 300 gånger. Jag älskar allt med den, scenografin, manuset, filmfotot, skådisarna (särskilt Hugo Weaving och Terence Stamp), jag älskar kostymerna och de rappa dialogerna. Den här filmen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, av många anledningar. Men särskilt för att det var den film som lärde mig att sminka mig, gå, tala, klä mig och leva, som en kvinna. Framförallt var det filmen som lärde mig att aldrig skämmas för eller försöka dölja den jag är. Dessutom är det ju Pride nu<3″

Christians val

Nyckeln till frihet

Christian säger: ” Det kanske är en galet enkel väg att välja Nyckeln till frihet som 1994 års bästa film, men jag har liksom inget val. Eller det har jag förresten, Leon, Pulp Fiction, Forrest Gump, Clerks, Fyra bröllop och en begravning, Reality Bites osv osv, men ingen slår Nyckeln till frihet. Det är ofta ansedd som världens bästa film och det kanske jag inte håller med om men det är en fantastisk och överraskande resa som tittaren får följa med på. Om du mot alla odds inte har sett den, se den direkt eller se aldrig mer en film.”

Måns val:

Riket

Måns säger: ”Ja jag vet, det är inte en film. Det är en TV-serie. Men att bortse från Ernst-Hugo i detta bisarra, roliga, obehagliga och mäktiga epos är inget annat än tjänstefel. Säsong 2 kan man skippa, men den första är rakt genom fantastisk.”

]]> http://onyanserat.se/onyanserats-favoritfilmer/onyanserats-favoritfilmer-1994/feed/ 1