Matt Damon - bra och pressad

En kontaktyta, ett ögonblick är allt som krävs för att ett dödligt virus ska överföras från en person till en annan. Det enda som smittar snabbare är rädsla.Beth har varit på en lång affärsresa återvänder hem trött och matt. Symptomen som hon trodde var vanlig jetlag tar en våldsam vändning. Två dagar senare är hon död och läkarna hittar ingen förklaring. Snart dyker andra, liknande fall upp, antalet insjuknade ökar lavinartat och de miljontals kontaktytorna mellan människor varje dag gör smittan omöjlig att spåra. Rädslan sprider sig som en löpeld och läkarna och experterna som kallats in för att försöka hitta smittkällan ställs själva inför omöjliga val hur mycket de är villiga att riskera för att rädda världen undan en dödlig epidemi.

Anslaget är fantastiskt. Tänk er svininfluensan. Fast på steroider.

Dag 2; när vi kommer in i filmen är pandemin redan ett faktum. Vi får följa spridningen i vad som känns som realtid och dialogen är knivskarp. Den fladdriga kameran förstärker den dokumentära känslan. Steven Soderbergh och hans tunga skådespelarensemble (Matt Damon, Kate Winslet, Larry Fishburne, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Elliot Gould) driver, tyngda av allvaret, upp intensiteten till en nästan olidlig nivå. Människor driver runt på gatorna och laglösheten sprider sig. Affärer länsas och världen står på tröskeln till global anarki. Utan att våga vika av med blicken från duken krafsar jag ner ”höstens första fullpoängare?” i mitt anteckningsblock.

När eftertexterna kommer drar jag ett streck över det påståendet. Sällan har en film lovat så mycket och hållt så lite.

Alla bra skådisar fick inte plats

I min presentation här på Onyanserat hävdar jag att Steven Soderbergh är underskattad. Jag tycker verkligen det. Varför då kanske ni undrar? För för det första håller han en enormt hög lägsta nivå med tanke på hur sjukligt produktiv han är. Sedan 2000 har han hunnit klämma ur sig 17 långfilmer samt en gruvligt underskattad TV-serie (K-street), allt är verkligen inte bra, men han är i alla fall en regissör som vågar ta risker: Samma år som han gör den underhållande Oceans 11 regisserar han, av bara farten, den experimentella och egensinniga Full Frontal. Och som om inte det var nog hinner han även med en nyinspelning av Tarkovskijs superklassiker Solaris. Ofta är det de mer anspråkslösa filmerna som är de bästa. Mina favoriter är The Limey och The Informant med en magnifikt mullig Matt Damon i huvudrollen.

Hej, jag heter Steven och jag ser ut som Moby

I Contagion har Damon tappat några pannor men dominerar ändå trots de snäva medel han har till förfogande. För karaktärsteckningarna är sannerligen inte Contagions starka sida. Inte heller dess struktur.

Soderbergh har ju i både och Traffic och Oceans-filmerna visat att stora stjärnspäckade ensembler inte är några bekymmer. Problemet är att ingen av karaktärerna har något djup. Laurence Fishburne och Kate Winslet, som är läkare på CDC (Center for Disease Control), Marrion Cotillard som jobbar med WHO, Matt Damon och Gwyneth Paltrow som är det äkta paret och Jude Law som spelar en svinjobbig konspirationsteoretisk bloggare – samtliga är och förblir tvådimensionella figurer med väldigt otydliga motiv och drivkrafter.

Strukturen är filmens andra problem. Det hattas runt i världen helt tiden och så fort man börjar känna sympati eller engagemang för en karaktär så klipps det till nästa. Det ger ett splittrat intryck och jag känner mig bara frustrerad.

Matt - mätt och belåten

Det momentum som så effektivt byggs upp i början raserar på ett märkligt sätt. I frenetiskt takt redovisar filmen hur viruset sprids och myndigheternas kamp för att minimera paniken; balansen att varken ge för lite eller för mycket information. Kampen mot tiden är uppenbar och paniken syns i allas ögon. Sen händer något abrupt.

Plötsligt visar det sig att CDC har tagit fram ett vaccin och nu handlar det bara om att distribuera detta på bästa sätt. Då är det ändå ganska mycket kvar av filmen, men nu är spänningen som bortblåst. Själva jakten på vaccinet slarvas bort och filmens geopolitiska dimensioner är nästan obefintliga. Läkemedelbolagens enorma makt är en annan aspekt som han kunde spunnit på – men det nämns knappt.

Contagion kunde varit så mycket bättre om den inte varit så hafsigt skriven och illa strukturerad. Skådespelarna, inledningen och den riktigt eleganta slutscenen, då det redovisas hur viruset spreds, räddar filmen från fullständigt haveri.

Contagion har biopremiär den 21:a oktober

Man överdriver väl knappast om man säger att katastrof (läs virus) filmer legat på latsidan. Nu har turen kommit till Steven Soderbergh och hans nya film Contagion. Som alltid när Steven är i farten ger han oss en gedigen cast – Matt Damon, Kate Winslet, Jude Law, Gwyneth Paltrow och Laurence Fishburne.

Synopsis lyder: An action-thriller centered on the threat posed by a deadly disease and an international team of doctors contracted by the CDC to deal with the outbreak…

Soderbergh som säger sig avsluta sin karriär som regissör i och med två filmer till (Contagio och filmen om Liberace) känns igen. Det är tajt, dokumentärt och spelat med små gester. Onekligen ser det bra ut. Jag kan dock erkänna att känslan jag får när jag sett trailern ändå är rätt ”jaha”. Contagion är inget jag kommer att rusa till bion för att se. Är ni sugna att se ännu en ”Outbreak”? Eller var du trött på det redan när Dustin Hoffman och Rene Russo satte sprutor i apor?

(Däremot älskar jag postern för filmen.)

Trailern:

Postern: 

David Norris (Matt Damon) är en populär politiker från förorten som på målsnöret förlorar valet till senaten. När han sörjer förlusten springer han av en slump på balettdansösen Elis (Emily Blunt) och smäktande stråkar spelar romantiska melodier direkt. Tyvärr är det inte Davids och Emilys öde och det är där ”The Adjustment Bureau” kommer in i bilden. Jag ska inte avslöja för mycket men ”The Adjustment Bureaus” jobb är att se till så vi alla får det ”öde” som är förutbestämt. Det accepterar självklart inte David och sätter allt på spel för att få sin älskade Elis.

”The Adjustment Bureau” bygger på novell av Philip K. Dick (Blade Runner, Minority Report) och är överförd till vita duken av George Nolfi (manusförfattaren till Ocean’s Twelve och The Bourne Ultimatum). Det här är alltså George Nolfis regidebut och han borde nog valt en lättare historia att börja med.

Jag beundrar modet att försöka göra en romantisk thriller som både ska vara romantisk och spännande på riktigt men tyvärr håller det inte hela vägen. Matt Damon och Emily Blunt är riktigt bra i sina roller som törstande kärlekspar och det slår gnistor mellan dem när de möts. Deras första scen tillsammans är ett litet romantiskt mästerverk.

Tyvärr är det thriller-delen av filmen som inte funkar. ”The Adjustment Bureau” är faktiskt ganska larviga. Jag känner inget riktigt hot och David Norris bestämmer sig ganska tidigt för att skapa sitt eget öde så jag är aldrig riktigt orolig för att han ska misslyckas.

Sen är det ganska stora hål i manuset när det gäller filmen grundtematik. Skapar vi våra egna öden eller är de förutbestämda åt oss? Filmen försöker täppa till en del av dessa hål genom att påstå att det både finns en slump och ett förutbestämt öde och när det sedan visar sig att det förutbestämde ödet även kan ändras så har jag tappat all tro på den till en början ganska spännande frågeställningen.

”The Adjustment Bureu” är en ganska fin film om att kämpa för den man älskar men som thriller funkar den inte alls.

Trailer till The Adjustment Bureau från rstvideos trailerarkiv.

Expressen: 3 av 5 : DN: 3 av 5 : Aftonbladet: 3 av 5 : SvD 4 av 6

Jeff är kallare än vädret och Mattie är hårdare än granit

Det börjar inget vidare.

Jeff Bridges spelar Reuben ”Rooster” Cogburn och som han spelar! Hans karaktär består av följande: En rejäl skopa ”Bad Blake” blandas med en grabbnäve ”The Dude” för att sedan kryddas med en knivsudd ”Jack Sparrow”. Jag är väldigt tacksam att filmen har svensk text för jag förstår inte ett ord av vad han säger. Han frustar, vrålar och stånkar och en tidig scen utspelas sig på ett utedass. Med färska sår från visningen av ”Åsa-Nisse Wälkom to Knohult” börjar jag ana oråd. Har Coen-brödernas sinne för ironi fullständigt spårat ur?

”True Grit” är baserad på en roman av Charles Portis och filmades första gången redan 1969, då med en ganska fryntlig John Wayne i huvudrollen. Coen-brödernas version är inte en nyinspelning av filmen utan snarare ett nytt, lite mörkare omtag på boken. Romanens högtravande och gammalmodiga språk visar sig fungera utmärkt när det silas genom Coen-filtret. De lyckas hitta en perfekt balans mellan humor och allvar och har i sin version skapat ett klassiskt epos i en karg Westernmiljö.

Handlingen är enkel: Mattie Ross ser sin far bli mördad av råskinnet Tom Chaney (Josh Brolin). Hon bestämmer sig för att söka upp honom för att hämnas. Mattie vill se sin fars mördare hänga högt. Medveten om sina fysiska begränsningar inför ett sådant projekt söker hon upp fyllot ”Rooster” (Jeff Bridges) som är stans saltaste sheriff med många liv på sitt samvete. Han övertalas (med hjälp av en nätt summa) att ta sig an uppdraget. Den tredje parten är LaBoeuf (Matt Damon). Han är en rättrådig Texas Ranger som vill fånga Chaney död eller levande för att kunna åka hem och hämta ut en rejäl hittelön. ”Rooster” verkar även han vara mer än lovligt intresserad av den ansenliga summan. Hur som helst; fiendens fiende är ju din vän, och med en sak gemensamt, att hitta Tom Chaney, ger de sig av.

Matt Damon, en komisk talang, tillsammans med en birollsinnehavare

Den lättsamma ton som präglade inledningen byts snabbt ut mot en hårdare stämning. ”True Grit” är en klassisk saga om kampen mellan ont mot gott. Tack vare de nyanserade karaktärerna är skiljelinjen mellan vem som är ond och vem som är god ganska suddig. Spelet mellan Bridges, Damon och Steinfeld är subtilt. Coen-brödernas vassa regi lyckas elegant skapa ett triangel-drama där Jeff Bridges och Matt Damon med hjälp av diverse barnsliga uppvisningar söker bekräftelse från den unga Mattie. De spänner musklerna och tävlar om vem som kan skjuta bäst och snabbast. De yvas om vem som har levt hårdast och vem som är tuffast. Det är en rolig och lite rörande trandans, helt utan sexuell underton.

Filmen stora utropstecken är verkligen Hailee Steinfeld. Hon spelar den 14-åriga hämnaren och är fullständigt fantastisk i sitt porträtt av den excentriska, intelligenta och lite förnumstiga men ändå stenhårda Mattie Ross. För mig är det helt obegripligt att hon är Oscars-nominerad för Bästa Kvinnliga Biroll, när hon helt uppenbart spelar huvudrollen!

America! Fuck yeah!

Coen-bröderna har ofta svårt att motstå frestelsen att flamsa när de gör film och på så sätt tappa fokus. Så är inte fallet med ”True Grit”. Filmens handling bygger på gamla amerikanska värderingar som moral, hämnd och botgörelse. Samma värderingar som än i dag sätter agendan i USA. (Slå på Fox News i fall ni tvivlar). Filmen är våldsam och rå, men samtidigt rolig och svängig, mycket tack vare den fenomenala insatsen från Matt Damon. Redan i den kriminellt underskattade ”The Informant” som kom häromåret visade han på storartad komisk tajming och han borde göra fler såna roller. Karaktären LaBoeuf utvecklas efterhand till något av en beskyddande storebror som med sin överdrivna mustasch strör pompösa och ofrivilligt roliga repliker omkring sig. Jeff Bridges skrovliga sheriff ”Rooster” blir, aningen mindre motvilligt, något av en surrogatpappa till den brådmogna Mattie Ross och i slutet av filmen när Mattie Ross den äldre blickar tillbaka på sitt liv förstår vi hur mycket han betydde för henne.

Att Coen-bröderna rent tekniskt gör helt fulländande filmer kommer ju knappast som en överraskning. Men ”True Grit” har även en genomgående finstämd ton och ett rörande slut som skiljer sig en del från deras tidigare filmer. Jag gillar det skarpt.

True Grit har biopremiär den 18 februari

DN: 4 av 5 Aftonbladet: 4 av 5 Expressen: 4 av 5

Vintern rasar...

Även om snön fortfarande ligger tung över taken händer det en hel del på vita duken. Det verkar bli en tung filmvår. Massa fina draman som jag bara längtar efter att få se. ”Hello Lonesome” har fortfarande inte kommit till Sverige, men i väntan på den så finns det en hel del att förkovra sig i. Mest av allt längtar jag efter ”Boy”, ett drama från Nya Zeeland av och med regissören av ”Eagle vs Shark”, och en av de drivande krafterna bakom TV-serien ”Flight of the Conchords: Taika Waititi”

BOY. Biopremiär 25/2

Boy

”Boy” handlar om Boy och hans bror som bor på den nyzeeländska östkusten. Året är 1984 och guden är Michael Jackson. Inga som helst frågor på det. ”Boy” är, om jag förstått ryktet rätt, en nyzeeländsk (stavas det så?) ”Napoleon Dynamite”. Och även om jag kanske inte riktigt fattade storheten med Napoleon är jag ändå villig att ge denna film en chans. Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg trailern. Nu hoppas jag bara att jag inte får hjärtat krossat…

TRUE GRIT. Biopremiär 18/2

True Grit

Nu har jag förvisso redan sett denna film. Men jag är villig att se den igen och igen och igen. Den är nominerad till 10 Oscar. Historien om Mattie Ross som i kampen för att hämnas sin fars död, tar hjälp av Rooster Cogburn, är hisnande, värmande och helt underbar. Kanske en av de bästa filmer jag någonsin sett. Hailee Steinfeld är magisk i rollen som Mattie Ross.
Jeff Bridges, som spelar mot henne i rollen som Rooster Cogburn är fantastisk. Fotot är fantastiskt. Ljudregin är fantastisk. Dialogerna är fantastiska. Manuset överhuvudtaget är fantastiskt. Fantastiskt. Fantastiskt. Fantastiskt. Den största skrällen är ändå Matt Damon, som är; hör och häpna: Bra. True Grit är magisk. Se den.

RABBIT HOLE. Biopremiär 8/4-11

Rabbit Hole

Äntligen är den här. Det känns som om jag väntat i ett år (vilket jag också har.) Det här är historien om en familj som faller i bitar och på något sätt byggs upp igen. Nicole Kidman spelar åter igen sörjande moder (det varkar vara hennes grej) och Aaron Eckhart spelar hennes man. Regisserar gör John Cameron Mitchell (Shortbus, Hedwig and The Angry Inch) och skriver manus gör David Lindsay-Abire. Vi har alltså en fantastisk regissör och en medelmåttig manusförfattare. Filmfotot verkar däremot stabilt och Nicole Kidman är ingen amatör, hon blev ju trots allt Oscarsnominerad för sin roll, så det verkar som att hon besegrade manuset. High five Nicole!

Rättsal i Vällingby 15:00 27/7 2010

Mål 301:3 Världen mot Ben Affleck.

Försvarare: Christopher Panov

”Jag är unik.

Jag har tydligen en åsikt som jag är helt ensam om.

En åsikt som tydligen är så laddad att om man tar upp den med sina cineastvänner eller med folk som ”kan” film förvandlas man plötsligt till en leprasjuk man i Jesus heydays som ingen vill ta i med tång och t.o.m Guds son skulle förmodligen inte ens försöka hela mig (Truffaut fan garanterat).

Jag har nämligen en rejäl softspot för Ben Affleck.
Japp. Där sa jag det.
Jag vet inte riktigt varför han väcker så mycket avsky.

För om ni tänker efter – har ni någongång hört någon säga – ”Ben? Han är bra”.
Nej. Jag tänkte väl det.

Vad är det som väcker så mycket hat? Vad är det som får folk med garage att springa dit, slita åt sig motorsågen och såga sönder och samman allt som Herr Affleck gör?

Jag tycker inte Affleck är världens bästa skådespelare. Absolut inte. Han är inte vår generations Marlon Brando. Men han är bra.

När jag ser honom  infinner sig ett lugn i min kropp. Jag känner mig avslappnad och vet vad jag ska få. En rejäl lagom insats.

Och jag älskar det.

Att betrakta Ben Afflecks skådespel är som att äta en portion köttfärssås – det är inte världsomväldande men Bolognesen gör sitt jobb.

För att det ska vara gott behöver det inte trixas med receptet tycker jag.

Det behöver inte vara kalvfärs. Det behöver inte vara solmogna tomater. Det behöver inte toppas med Parmesan lagrad i 26 år för att smaka bra”.

Rättsalen tar paus för fika.

”När jag tar upp Affleck hör jag ofta:

- Jag tycker Matt Damon är 1000 gånger bättre.

För vad exakt är grejen med att jämföra Ben med Matt?

Ja, dom är bästa polare. Ja, dom skrev Good Will Hunting och vann en Oscar ihop. Men sen då?

Damon har absolut en bättre näsa för att välja filmer. Medan Affleck har gjort minst sagt skumma val. (Gigli var väl inte ett top of the line-val direkt).

Men vad exakt är det som gör Matt till en ”1000 gånger” bättre skådespelare?

Kom nu inte med argumentet att han gick upp X antal kilo för en roll och sparade ut till en mustasch.

Slutplädering:

Jag tycker inte heller Damon är dålig. Men han är lika lagom som sin bästa vän, men har lyckats få en lite lyxigare förpackning. Om ni vill döma Herr Affleck vill jag att ni tar en titt på Damon och talar om för mig exakt vad det är som är så mycket bättre.

Är det avundsjuka? Lider Ben av att han är så fräsch? Är han hotfull på samma sätt som Ricky Martin var i sina glansdagar och alla män snabbt avfärdade honom som ”bög” (nu visade sig ju det att vara sant, men Take That fick samma bögstämpel och så vitt jag vet är dom ”bara” begåvade och sjunger bra).

Så kära jury, Domare, världen. Jag ber er.

Se Hollywoodland och säg sedan att Affleck inte var lysande.

Se utvalda scener ur Armageddon och säg sedan att du inte blev berörd av kärlekshistorien mellan honom och Liv Tyler.

Tänk efter en gång till innan ni dömer denna man och vill ni ändå döma honom så vill jag höra argument. Annars anser jag fallet ogiltigt.

No further arguments  your honor.”

Till tonerna av Aerosmith´s ”I don´t want to miss a thing” lämnar jag rättsalen och går direkt till videobutiken och hyr Chasing Amy.

Matt Zaller gör fejkade intervjuer med skådespelare. Vi har tidigare skrivet om Between two ferns där Zach Galifianakis gör fejkade interjuver, men här så känns det inte som skådisarna har en aning om att det är fejkat och det gör det hela väldigt roligt. I det här klippet intervjuar Zaller Matt Damon och låtsats vara hans största fan. Jag älskar pressade människor och Matt Damon är riktigt pressad. Det är fascinerande att han låter snubben hållas så länge som han gör, men till slut säger till och med den trevliga Matt Damon ifrån.

Matt Zaller har gjort en hel del galna intervjuer med skådespelare. Vill ni se fler kolla här

Filmen är baserad på en verklig händelse och handlar om en av Nelson Mandelas många visioner. Han vill att det sydafrikanska landslaget i rugby, en historiskt sett vit sport, ska omfamnas av hela nationen och på så sätt bli en symbol för tolerans och laganda. Matt Damon spelar lagkapten och blir Mandelas man och språkrör i laget. Sydafrika arrangerar VM i rugby och Mandelas vilja är att landslaget ska vinna och på så sätt föra den splittrade nationen samman. Hur tror ni det går?

Problem nummer ett: matchsekvenserna är helt statiska och sensationellt ospännande. Det är helt uppenbart att Clint inte förstår sig på sportens dynamik. Det är faktiskt helt obegripligt att han misslyckas så totalt med den bildmässigt sett mest tacksamma aspekten av filmen.

Problem nummer två: livvakterna. Mandela ser till att ha en mixad grupp med både svarta och vita livvakter. De är till en början skeptiska till att samarbeta och står mest och blänger på varandra. Men efter ett tag tinar de upp och rätt som det är står de och kastar en, ja just det, rugbyboll mellan sig och skrattar och nojsar med varandra. Platt gestaltning någon?

Problem nummer tre: det finns ett uttalat dödshot mot Mandela som vi som publik förväntas tycka är spännande. Problemet är ju att filmen är baserad på en verklig händelse och vi vet ju alla att något attentat mot Mandels aldrig utfördes. Så det tänkta thrillermomenten är helt enkelt inte särskilt thrilling.

Men det absolut största problemet med filmen är att den helt saknar undertext. Precis allt förklaras. Först i bild, sen med replik och sen med bild igen. Som publik blir vi konstant idiotförklarade och tvångsmatas med sked från ett manus som stinker. Ett exempel är ovan nämnda scen med livvakterna och rubgybollen. Vi ser först Mandela stå och betrakta dem från håll. Klipp till vakterna med glada miner och rugbyboll som kastas mellan vita och svarta som det inte fanns nån morgondag. Klipp tillbaka till Mandela som vänder sig till en kollega och säger ”Tycker du fortfarande att min rugbyidé var dålig?”. Klipp tillbaka till livvakterna. Ännu mer glädje och laganda. Nu nästan euforisk. Klipp tillbaka till kollegan som nickar och tittar på sin president med stora ögon. ”Nej det tycker jag inte Mr. President”.

Och så där fortsätter det.

I varenda scen.

I 144 minuter.

Clint; jag skulle vilja omformulera frågan till ett påstående: ”Ja, jag tycker faktiskt att din övertydliga film om rugby som analogi för nationsbyggande var en rätt dålig idé”

Invictus har biopremiär den 23:e april

DN: 3 av 5: SvD: 4 av 6 : Aftonbladet: 4 av 5 : Expessen: 4 av 5