Onyanserat - Blogg om film och tv » morgan freeman

Omfamna den magiska delfinen!

Måns Lindén — Fri, 23 Sep 2011 11:04:54 +0000

”Ingen dröm är för stor” sa Martin Stenmarck i en intervju när TV4 gick ut med nyheten om underhållningsprogrammet Kvällen är din. Programmets konceptet är att ”vanliga människor” ska få sina drömmar uppfyllda. Troligtvis med en ivrig Martin Stenmarck som hejaklacksledare.

Jag pratade med en person som var involverad i förproduktionen och frågade henne vad folk som skriver in önskar sig. Något överraskande visade det sig inte vara att ”ligga med Martin Stenmarck”.

En majoritet önskade att ”få simma med delfiner”.

Vi svenskar är inte på något sätt unika i vårt vurmande för detta förmodat magiska djur. Internationellt sett är delfinens anseende i djurriket väl i klass med pandans som en totem för godhet och att det inte görs fler filmer med delfiner i bärande roller är för mig ett mysterium.

Därför kan jag, och tydligen många med mig, med lättnad konstatera att en sådan film snart har premiär. Den heter Dolphin Tale och jag tror att den är producerad i Hollywood.

Vilken fyndig titel!

Den strandade delfinen tappar stjärtfenan och Guds ställföreträdare på jorden Morgan Freeman ska bygga en protes så att hon kan simma igen. Fish…tail…tale…Fattar ni?

Den engagerade pojken som hittat delfinen blir givetvis motarbetad av oförstående vuxna. De har ännu inte insett att delfinen är ett magisk djur som kan sprida glädje även i deras liv. Titta 0.45 in i trailern hur glad pojken blir när han får respons från delfinen. Så glada kan vi alla bli om vi bara släpper in delfinen i våra liv!

För första gången känner jag mig också upprymd över att en film är producerad i 3D. Tänk känslan när delfinen simmar runt över våra huvuden i biografsalongen och sprider glädje. Det kommer bli härligt!

Så för alla ni som kanske inte fick er önskan uppfylld i Tv4; räkna ner dagarna till Dolphin Tale har premiär. Vem vet; Martin Stenmarck kanske abonnerar en hel salong och bjuder in alla delfin-vänner för en specialvisning? Han kanske kan berätta om sin egen syn på delfinens magiska egenskaper? Kanske rentav lyfta in ett delfin-nummer i Ladies Night?

Jag ser oändliga möjligheter här.

Bara vi släpper in delfinen i våra liv.

Dolphin Tale har premiär någon gång i höst.

RED – Recension

Alexander Kantsjö — Fri, 19 Nov 2010 15:51:40 +0000

"Finn fånen..."

Att Hollywood fått idétorka på sista tiden och gräver allt djupare ner i dom litterära förlagorna, böcker som serietidningar, kommer väl knappast som en överraskning för någon. RED är ytterligare en filmatisering av en serietidning eller ”graphic novel” som det heter hos dom vuxna män som inte vågar erkänna att dom läser serietidningar (typ jag) men som jag förstår det så är filmen ganska så annorlunda från förlagan, svårt att säga säkert eftersom jag inte läst serieti… förlåt ”the graphic novel”.

Handlingen är ganska simpel; Frank Moses (Bruce Willis) är en numera pensionerad CIA-agent. Han lever ensam och avskärmad i sitt hus och hans enda egentliga kontakt med omvärlden är hans telefonsamtal med sin handläggare Sarah (Mary-Louise Parker) på företaget som skickar ut hans pensionsutbetalning. Moses stämplas som RED (Retired, Extremely Dangerous) av CIA på grund av dom hemligheter han vet om byrån och ett team med agenter skickas ut för att ha ihjäl honom. Dom misslyckas såklart och Frank som känner igen CIA’s tillvägagångssätt kontaktar sin gamla mentor Joe (Morgan Freeman) som också är pensionerad och visar sig att det är fler av Franks gamla kollegor som finns med på CIA’s ”hit-list”. Frank kontaktar sina gamla kollegor; den paranoida Marvin (John Malkovich) och den föredetta lönnmördaren Victoria (Helen Mirren) och samtidigt dras telefonisten Sarah motvilligt med i spektaklet. Dom jagas av den benhårde CIA-agenten Cooper (Karl Urban). Deras jakt på orsaken till att dom hamnar på listan leder dom till en mycket större konspiration.

"-Du behöver bara svara så får du gå, vem ÄR bäst klädd av oss tre?"

Jag älskar att Bruce Willis alltid spelar en variant på John McClane i allt han gör, jag tycker om när John Malkovich spelar så där härligt borderline, Morgan Freeman är som vanligt den lugna gamla gubben som vi känner igen, Karl Urban är lagom stereotypisk i sin roll som CIA-nickedocka men Helen Mirren som iskall, kulspruteskjutande tuffing är så långt ifrån hennes porträtt av den engelska drottningen som gav henne en Oscar att det fick mig att asgarva. Inte för att hon gör det dåligt utan för att hon gör det så in i helvete övertygande. Att se denna järnlady mörsa med en Heckler & Koch Mp5:a utan att blinka är underbart. Det här är också filmens styrka, dess ganska absurda och larger-than-life-karaktärer. Jag har förmågan att gilla en film bara pågrund av roliga karaktärer även om storyn suger. Nu säger jag inte att storyn i RED suger, men den är verkligen inget nytt under solen och den börjar definitivt halta framemot sista akten. Jag har dock lite överseende med det och jag blir underhållen nästan hela vägen.

"Återigen... finn fånen."

Actionscenerna pendlar mellan väldigt coola till helt ok och det finns framförallt en stenhård slagsmålsscen mellan Willis och Urban där man verkligen känner smärtan och smällarna. Problemet är bara att helheten känns ganska osammanhängande. Jag blir aldrig riktigt engagerad i Moses & Co:s resa och har därför till och med svårt att minnas hela filmen. Jag minns stycken och glimtar som var riktigt bra, kan urskilja ögonblick och stunder som var ok men resten är bara ett töcken. Det är ”obra” som en norrländsk kompis brukar säga.

Som actionfilm är RED absolut habil; Handlingen är på gränsen till banal men försöker vara smart vilket den inte lyckas med, karaktärerna är sköna och underhållande men inte så minnesvärda (förutom Mirren), actionscenerna är ok men jag förväntar mig bättre av en sådan här actionblaffa. Alltså jag har sett sämre, men definitivt bättre. Har ni redan sett årets actionrullar så är absolut RED ett alternativ, men vill ni ha riktigt bra action se ”The A-team” i stället.

Red har biopremiär 19:e November

Aftonbladet: 2 av 5 : Expressen: 2 av 5 : DN: 1 av 5 : SVD: 2 av 6

Onyanserats favoritfilmer – 1995

Christian Eklöw — Sat, 28 Aug 2010 09:29:03 +0000

Christians val

Se7en

Christian säger: ”Det är mörkt, kallt, spännande, snyggt, oväntat, vidrigt och med ett fantastiskt slut som går emot allt vad Hollywoodfilm brukar handla om är detta perfektion i genren. David Fincher är en av mina favoritregissörer och det här är en av hans bästa filmer. ”

Måns val

Before Sunrise

Måns säger: ”90-talets mest romantiska film. Det räcker för mig.”

Christophers val

The Usual Suspects

Christopher säger: ”Alla, och då menar jag verkligen alla, inblandade gör ett fantastiskt jobb. Bryan Singer regisserar med finess, manuset är så förbannat smart att jag blir helt matt. Skådespelet är grymt och den blonde av Baldwin-bröderna är faktiskt helt okej. Det som etsat sig fast vid mitt minne är slutscenen och förhöret med Benicio (som i sig är värd att se om och om igen).”

Leiyah’s val

Kids

Leiyah säger: ”Do you know where your children are? Jag älskar smärta. Jag älskar när människor dör på film. Jag älskar nakna brudar. Jag älskar sociopater, jag älskar knarkare. Och jag älskar Kids. Jag föreslår att ni småbarnsföräldrar ser den i utbildande syfte.”

Onyanserats favoritfilmer – 1994

Christopher Panov — Thu, 29 Jul 2010 13:12:17 +0000

Christopher´s val:

Leon

Christopher säger: ”Bring me EVERYONE”! Likt en banan på midsommar som efter för många vodka redbull börjar köra Nilecity-repliker och kunna varenda sketch, kunde jag citera varenda Gary Oldman replik från Leon 1994. Gary Oldman spelar över så det står härliga till, Nathalie Portman är fantastisk och Jean Reno är… Jean Reno. Fantastisk action och riktigt bra. Regissören Luc Besson blev aldrig bättre än såhär.”

Leiyah Rose´s val

The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert

Leiyah Rose säger: ”Jag har sett denna film säkert 300 gånger. Jag älskar allt med den, scenografin, manuset, filmfotot, skådisarna (särskilt Hugo Weaving och Terence Stamp), jag älskar kostymerna och de rappa dialogerna. Den här filmen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, av många anledningar. Men särskilt för att det var den film som lärde mig att sminka mig, gå, tala, klä mig och leva, som en kvinna. Framförallt var det filmen som lärde mig att aldrig skämmas för eller försöka dölja den jag är. Dessutom är det ju Pride nu<3″

Christians val

Nyckeln till frihet

Christian säger: ” Det kanske är en galet enkel väg att välja Nyckeln till frihet som 1994 års bästa film, men jag har liksom inget val. Eller det har jag förresten, Leon, Pulp Fiction, Forrest Gump, Clerks, Fyra bröllop och en begravning, Reality Bites osv osv, men ingen slår Nyckeln till frihet. Det är ofta ansedd som världens bästa film och det kanske jag inte håller med om men det är en fantastisk och överraskande resa som tittaren får följa med på. Om du mot alla odds inte har sett den, se den direkt eller se aldrig mer en film.”

Måns val:

Riket

Måns säger: ”Ja jag vet, det är inte en film. Det är en TV-serie. Men att bortse från Ernst-Hugo i detta bisarra, roliga, obehagliga och mäktiga epos är inget annat än tjänstefel. Säsong 2 kan man skippa, men den första är rakt genom fantastisk.”

Invictus – när du vill slippa tänka själv

Måns Lindén — Mon, 19 Apr 2010 08:44:30 +0000

Morgan Freeman har erfarenhet att spela både gud och president så att valet föll på honom att spela Nelson Mandela gav nog knappt ens pengarna tillbaka. Att han i sin gestaltning mer låter som en lätt utvecklingsstörd man med slaganfall snarare än en av världens mest respekterade ledare är bara ett av filmens många problem. Vi har pratat om det förr; den sydafrikanska dialekten är inte lätt att sätta, och med den 104-åriga Clint Eastwood vid rodret svajar det betänkligt från scen till scen. Omdömet är inte längre vad det en gång var. Minnena av närbilden från ”Gran Torino” då han morrade gör mig fortfarande generad.

Filmen är baserad på en verklig händelse och handlar om en av Nelson Mandelas många visioner. Han vill att det sydafrikanska landslaget i rugby, en historiskt sett vit sport, ska omfamnas av hela nationen och på så sätt bli en symbol för tolerans och laganda. Matt Damon spelar lagkapten och blir Mandelas man och språkrör i laget. Sydafrika arrangerar VM i rugby och Mandelas vilja är att landslaget ska vinna och på så sätt föra den splittrade nationen samman. Hur tror ni det går?

Problem nummer ett: matchsekvenserna är helt statiska och sensationellt ospännande. Det är helt uppenbart att Clint inte förstår sig på sportens dynamik. Det är faktiskt helt obegripligt att han misslyckas så totalt med den bildmässigt sett mest tacksamma aspekten av filmen.

Problem nummer två: livvakterna. Mandela ser till att ha en mixad grupp med både svarta och vita livvakter. De är till en början skeptiska till att samarbeta och står mest och blänger på varandra. Men efter ett tag tinar de upp och rätt som det är står de och kastar en, ja just det, rugbyboll mellan sig och skrattar och nojsar med varandra. Platt gestaltning någon?

Problem nummer tre: det finns ett uttalat dödshot mot Mandela som vi som publik förväntas tycka är spännande. Problemet är ju att filmen är baserad på en verklig händelse och vi vet ju alla att något attentat mot Mandels aldrig utfördes. Så det tänkta thrillermomenten är helt enkelt inte särskilt thrilling.

Men det absolut största problemet med filmen är att den helt saknar undertext. Precis allt förklaras. Först i bild, sen med replik och sen med bild igen. Som publik blir vi konstant idiotförklarade och tvångsmatas med sked från ett manus som stinker. Ett exempel är ovan nämnda scen med livvakterna och rubgybollen. Vi ser först Mandela stå och betrakta dem från håll. Klipp till vakterna med glada miner och rugbyboll som kastas mellan vita och svarta som det inte fanns nån morgondag. Klipp tillbaka till Mandela som vänder sig till en kollega och säger ”Tycker du fortfarande att min rugbyidé var dålig?”. Klipp tillbaka till livvakterna. Ännu mer glädje och laganda. Nu nästan euforisk. Klipp tillbaka till kollegan som nickar och tittar på sin president med stora ögon. ”Nej det tycker jag inte Mr. President”.

Och så där fortsätter det.

I varenda scen.

I 144 minuter.

Clint; jag skulle vilja omformulera frågan till ett påstående: ”Ja, jag tycker faktiskt att din övertydliga film om rugby som analogi för nationsbyggande var en rätt dålig idé”

Invictus har biopremiär den 23:e april

DN: 3 av 5: SvD: 4 av 6 : Aftonbladet: 4 av 5 : Expessen: 4 av 5