Hinsehäxan är den gripande berättelsen om Lillemor Östlin och hennes liv i 60- och 70-talets Stockholm. Lillemor är en vanlig tvåbarnsmamma som kämpar för sin familjs överlevnad i ett hårt ekonomiskt klimat. Pengarna räcker helt enkelt inte till och när hennes make inte gör någonting för att förändra situationen tvingas hon ta saken i egna händer men dras samtidigt djupare och djupare in i ett nät av kriminalitet.

En drogaffär som går fel resulterar i att hon tas på bar gärning och hamnar i häktet och när poliserna börjar gräva i Lillemors förflutna rullas den ena skandalen efter den andra upp. Det här är den sanna historien om hur en telefonist på Televerket plötsligt blev en av landets mest eftersökta brottslingar.

Axl Rose... Förlåt, Vera Vitali spelar Hinsehäxan, Sveriges längst inlåsta kvinna.

När hon efter tre uteblivna hyresinbetalningar hotas av vräkning ser hon endast en utväg, prostitution. Prostitutionen blir inkörsporten in till det fina livet. Pengarna rullar in och Lillemor börjar hänga med Stockholms Finest på exklusiva nattklubbar där droger och flickor byter ägare helt öppet. Det är ostron och det är champagne för hela slanten och hon har nu äntligen råd att unna sig det där extra som hon alltid drömt om. Det kan vara små glädjeämnen i livet som att kunna bjuda sin mamma och sina små döttrar på restaurang till att kunna klä sig i fina kläder. Det som tidigare varit omöjligt blir nu helt plötsligt vardag för Lillemor Östlin. Det är också nu hon träffar på den dåvarande justitieministern Lennart Geijer som hon inleder ett förhållande med. Eller förhållande och förhållande, hon ligger med honom mot betalning men ministern själv kommer att ha en betydande roll i Lillemors fortsatta liv.

Namnet Hinsehäxan fick Lillemor efter att lyckats rymma, inte mindre än tre gånger från den välbevakade kvinnoanstalten Hinseberg. Totalt har hon suttit av över 20 år av sitt liv i svenska fängelser och varit narkotikaberoende i nästan 40 år. Filmen fokuserar dock inte särskilt mycket på narkotikan utan mer på en mammas kamp för att få behålla sina barn. Hinsehäxan är inte en film om någon råbarkad kriminell person utan snarare en gripande berättelse om en stark, självständig och begåvad kvinna som förlorar omsorgen om sina barn och som trots livets alla motgångar fortsätter att kämpa vidare. Samtidigt är det också berättelsen om mänskligt förfall och det är smärtsamt att se hur Lillemor tvingas ta beslut som i hennes värld för henne ett steg närmare sina barn men i själva verket får stora konsekvenser i ett längre perspektiv. Att se en människa tappa fotfästet på detta vis gör att man känner oerhörd sympati för människan bakom brottet.

Hinsehäxan är en välproducerad historia med miljöer som verkligen fångar in tittaren i det grådaskiga 70-talets Stockholm. Kameraarbetet är stundtals skakigt och känns otäckt nära. Som Lillemor ser vi Vera Vitali. Hon övertygar från ruta ett. I rollen som justitieminister Geijer ser vi Göran Ragnerstam och som vanligt kan man inte avgöra huruvida han är motbjudande eller briljant. Ragnerstam är i mitt tycke en av våra absolut bästa skådespelare och trots att hans exponeringstid här är relativt begränsad gör han rollen som lagom dryg minister storartat. Manuset är skrivet av Maria Essén och Måns Holmqvist.

Japp, exakt såhär grått, stelt och grovkornigt var det på 70-talet.

Hinsehäxan är en klart sevärd miniserie med hjärtat på rätta stället men den känns ändå något ”förfinad”. Nu har jag inte läst boken som produktionen bygger på men känslan är ändå att man har plockat bort vitala delar från Lillemors personlighet, inte minst det tunga drogberoendet och bordellhärvan hon torskade i för att istället lägga till TV-vänliga scener som ibland kan kännas något överdrivna.

Det här gör mig väldigt sugen på att läsa biografin för att få reda på sanningen. Jag tror nämligen att Lillemor var betydligt mer trasig än filmen visar.

Hinsehäxan visas i SVT1 enligt nedan:

Del 1: måndagen den 9:e januari, kl. 21.00 (Se del 1 på svtplay)
Del 2: tisdagen den 10:e januari, kl. 21.o0 (Se del 2 på svtplay)

Den ekonomiska krisen slog till med full kraft och drabbade de flesta i vårt avlånga land. Det får ett antal högt uppsatta personer i finansvärlden bittert erfara när de brutalt mördas en efter en i den första av fem filmatiseringar av Arne Dahls bästsäljande böcker om Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott. Detta är gräddan av den svenska poliskåren, handplockade från hela landet med en enda uppgift, att hitta Maktmördaren som han kallas i skvallerpressen och när spåren börjar leda i riktning mot ryska maffian blir läget riktigt kritiskt.

Filmatiseringar av svenska kriminalromaner brukar sällan vara särskilt upphetsande. Vi har under den senaste 10-årsperioden fått en rejäl överdos av Beck, Wallander, Huss, Falk, Winter och fan och hans moster. Detta hade väl inte varit ett problem om man tänkt kvalitet före kvantitet men i takt med att volymerna blivit fler och fler och släppen skett tätare och tätare så har det verkligen bara blivit sämre och sämre och man undrar faktiskt när botten är nådd. Kul då att Misterioso faktiskt är skapligt underhållande och spännande. Det är en okej produktion med klart godkänt skådespeleri av framför allt Shanti Roney och även om de vanliga snutklyschorna finns där, trasig familj, alkohol och sena nätter på jobbet så känns Misterioso faktiskt rätt fräsch. Handlingen håller och det blir aldrig segt eller förutsägbart.

Det är både kända och mindre kända ansikten som dyker upp. De flesta känner väl till Shanti Roney och alla känner till Magnus Samuelsson. Efter att ha dansat Pasodoble i Let’s Dance och gjort hyfsat pinsamma reklamfilmer för en känd rakhyvel avsedd för kvinnans mer intima delar så ger sig nu muskelberget med nallebjörnspersonligheten in i skådespelarbranschen. Hur det går? Sådär faktiskt. Magnus känns inte helt övertygande som polis men han är så harmlös att man ändå låter honom hållas och man kan ju inte säga att han inte bjuder på sig själv. Dessutom ligger hans Östgötska dialekt honom direkt i fatet. Det låter inte helt skräckinjagande när han skriker ”uschaan härte ner sej så ja ente dänge te dej så du baxner pôjk”. Det är lite dubbelmoral får jag erkänna eftersom jag normalt inte gillar sell outs men han är ju så stor och snäll så det är svårt att bli förbannad på karln.

Världens starkaste man, nu också skådis

En annan sak som jag däremot stör mig rejält på är när svenska skådespelare i övre medelåldern skall försöka prata engelska. Det är ju rent horribelt vilket uttal gubbarna ligger inne med så snälla producenter nästa gång kan de väl få en snabbkurs i grundengelska i alla fall?

I övriga roller ser vi Irene Lindh, Claes Ljungmark, Matias Varela, Malin Arvidsson och Niklas Åkerfelt. Harald Hamrell har regisserat och för manus svarar Cilla och Rolf Björlind.

Nej, när ni alla ligger lite lätt bakfulla och proppmätta av julmat i mellandagarna kommer Misterioso att vara en välkommen flykt bort från efterdyningarna av julhetsen. Lite gammal hederligt polisdrama i två delar, dessutom utan reklamavbrott, bara en sådan sak!

Misterioso visas på SVT 1:

Del 1: 27/12 kl. 21.00
Del 2: 28/12 kl. 21.00

Resterande filmer kommer att visas under hösten 2012.

Årets laguppställning

”Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting.”

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns fler ord i den där glosboken, ögonblick när man så desperat vill förklara men orden räcker helt enkelt inte till. Ni är säkert alla bekanta med den där närmast panikartade känslan som dyker upp när man försöker beskriva en känsla så stark att den inte riktigt går att klä i ord. Det kan vara något oerhört vackert och storslaget som föreningen mellan två själar eller ett nytt liv som för första gången möter världen men det kan också vara en upplevelse så otäck, motbjudande och smärtsam att vilket ord man än väljer att använda känns för på tok för klent. Min recension av Gäster med Gester anno 2011 blir därför både kort och tillbakalutad.

TV-programmen på 70-talet var inte särskilt många och heller inte särskilt roliga. Det mesta som visades var VPK-producerad propaganda som man matade oss kunskapshungrande newbies med. Sedan kom 80-talet och i takt med att hushållen fick flera kanaler i samband med introduktionen av kabel-TV och framför allt då Sky Channel så dök också mängder av serier och filmer upp i rutan. Som en retroaktiv kompensation för all ångestfylld hjärntvätt från tidigare årtionde så överöstes vi nu istället av underhållningsprogram och ett av programmen som fick en rejäl genomslagskraft i svensk television var Gäster med Gester, ett humorprogram med Lennart Swahn som programledare. Det var simpel, lättsam underhållning som gick ut på att man, med endast kroppsspråket till hjälp skulle försöka förklara en putslustig harang med gemensam nämnare för sina medtävlande. Exempelvis: Raggare med motorikstörningar fick nytändning i växellådan på heltrimmad amazonkvinna i Konstantinopel.

Laguppställningen som den såg ut tidigt 80-tal

Nu har SVT alltså åter släpat ut det gamla liket till allmän beskådning och trots långt gången rigor mortis och flera stadier av förruttnelse så har man i alla fall polerat upp ytan i form av en ny studio och nya deltagare. Man har också kontrakterat Rickard ”helylle” Olsson som mysig lekledare. Det hela är så folkligt, flamsigt och toktrevligt att man helst av allt vill vomera men framför allt är Gäster med Gester fullständigt meningslöst. Här finns absolut ingenting av substans, ingen spänning, inget att lära sig eller att skratta åt. Det hela är en plågsam infantil bagatell som passerar snabbt och helt utan överraskningar. Ett rum fyllt av ingenting, ett äckligt vakuum som ändå lämnar efter sig en bitter eftersmak och en obehaglig insikt om att mycket faktiskt var bättre förr.

När jag tittar på klockan och inser att jag precis förlorat 45 minuter av mitt liv på ingenting blir jag både ledsen och besviken. Inte för att mina förväntningar på programmet slog i taket direkt men utförandet är precis likadant som i originalversionen. 8 st tävlande, 1 programledare och en tofs man kan dra i om man kör fast. Call me crazy men om man nu tvunget skall ta en 30 år gammal programidé och nylansera den så kan man väl åtminstone uppdatera konceptet något? Det som var roligt då är nödvändigtvis inte lika roligt nu. Våra referensramar och vårt sinne för humor utvecklas ständigt och med dagens utbud så finns det inget som helst behov av ett nytt Gäster med Gester. Vilken målgrupp riktar sig det här programmet till? Jag har oerhört svårt att se vem som uppskattar den här typen av underhållning år 2011. Vem finner nöje i att se Lena Ph och Morgan Alling sitta och blåsa i plastsaxofoner och visselpipor medan en tredje deltagare, uppenbart hög på livet eller någon annan mer illegal substans, ligger och krälar på golvet eller studsar runt som en Duracell-kanin med ADHD?

Rickard Olsson, du är överallt och du tar över min TV. Snälla, jag orkar inte mer. Ser du den vita flaggan? Jag kapitulerar!

Nej SVT, det här var inget lyckat drag. Jag förstår att pressen är stor när tittarna väljer skräpunderhållning hos konkurrerande reklamkanaler framför granskande och lärorika dokumentärer men att försöka lura i oss gammal återanvänd skåpmat är inte rätt metod. Stoppa genast in den här döingen i frysboxen igen och låt nu stackarn få behålla sin värdighet och vila i frid!

Borgen utspelar sig mitt i Københavns mesta maktkorridor, Folketinget (ja, det stavas så, rätt ska vara rätt) bland journalister, pressansvariga, partiordföranden och rasister. Danmarks höger har aldrig hycklat med vad de tycker om invandrarna, detta är inte heller något som Borgen duckar för. I första avsnittet uppstår en fullständigt horribel clash i etikens tecken. En mardrömssituation för att vara exakt. Och mitt dramahjärta slår och slår och slår.

Jag är fast. Jag blir också lycklig över att de främsta och viktigaste karaktärerna är kvinnor, här har vi empowerment på en nivå som svensk tv, bara kan drömma om. I Sverige verkar vi mest vara intresserade av gubbar och arga autister med draktatueringar. Antagligen som kompensation för att genustjatet tagit sig in på alla andra ställen.

Nåväl. Se Borgen, den går varje onsdag klockan 21 på svt1 och lagras i SVTplay.

Kissie & Ana Gina

2010 verkade vara förändringens år, mycket grejer hände som åtminstone inte jag hade kunnat förutse. Typ som att SVT skulle bli helt nedsvämmad av puder, concealer och brudar. Notera att ordvalet är just ”brudar” och inte kvinnor. Kvinnor har jag inga problem med inom etermedier. Det är brudarna jag inte klarar. Jag är säker på att Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick är fantastiska personligheter och affärskvinnor, men jag vill inte betala skatt för att se dem i tv (eftersom de ändå är på alla andra ställen som jag befinner mig.)

Den ultimata nageln i ögat måste ändå vara ”humortalkshowen” Ana Gina show. Med risk för att ådra mig ännu en flame för mina åsikter kan jag säga att den som godkände den programidén borde sparkas ned i brunnen. JA, jag håller med om att kultur inte alltid behöver vara K-märkt. JA, jag vet att jag är en obotlig elitist som egentligen borde munkavlas, för allmänhetens bästa. MEN, det måste ju få finnas gränser för hur mycket min definition av ”god smak” ska behöva våldtas innan jag förblöder fullständigt.

WADDAFAKKK?! En talkshow om bloggar? Och nu snackar vi inte kulturbloggar, vi snackar ”kultur”-”bloggar”. Stora kulturella ”profiler” som Kungarna av Tylösand-Nemo, Blondinbella och Kissie deltar, och jag som faktiskt betalar min tv-avgift känner mig mer än lovligt robbad på mina kulturpengar. Så med all respekt: Jag förbehåller mig därmed rätten att dubbelkompensera med kulturfascism så långt lagret räcker, för att så att säga ”mend my broken aestetics”. Min tv har blivit någon slags variant av H&Ms sminkprovardisk.
I äkta Leiyah-anda kan vi sammanfatta det såhär: #FAIL.

Ta det nu inte detta som om jag är någon slags kvinnohatande gris på 13cm klackar, eller dagisakademiker med napoleonkomplex, även om jag medger att båda roller klär mig; se det istället såhär: Jag gillar inte när man förenklar saker i onödan, eftersom det lätt ser ut som att man fördummar människor. Visst är det underbart att SVT vill lyfta fram tjejer, men det känns som om jultomten läste min önskelista spegelvänt…

Alltså, på ren jävla svenska: Jag vill se tjejer som inte bara modebloggar och sminkar sig genom livet. Jag vet nämligen att världen därute är full av kvinnliga pionjärer, jag vet detta för att jag läser om dem och träffar dem varje dag. Jag vet att det bor något stort och fantastiskt i dessa tjejer, precis som det gör i alla människor bara de får chans att plocka fram det. Varför  uppmuntrar man inte till detta, istället för tjejer som underkastar sig till fullständig infantilisering för att rättfärdiga sin mediala existens? Vad är det för jävla skit? Skärpning.

Nej, killen i mitten är inte Sverker.

Konsumtionsjournalistik, hur sexigt låter det egentligen? Inte alls faktiskt.

Men ni älskar att äga och ni älskar att köpa, eller hur? Mammon är mig veterligen, den enda företeelse som cashar in alla sju de sju dödsynderna i en enda rörelse. Ka-tching.
”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” sade Jesus när han stod på berget (Matt 6:24).

Plus är jämte ”Uppdrag Granskning” och ”Efterlyst”, det viktigaste programmet i svensk tv. I 20 år har jag följt Sverkers kamp mot mammon. Jag har sett honom förändra människors liv och ge dem upprättelse. Sverker var min hjälte när jag växte upp och är det fortfarande.

Det var ”Plus” som satte tonen för hela min syn på myntets baksida. Nu står programmet under förändring; vilket i sig säkert är en god sak, men den rockad SVT valt att utföra, är mer än förbryllande. I hans ställe har man placerat ut de två före detta programledarna för Tv3:s prisbelönta ”Lyxfällan”, Mathias Andersson och Charlie Söderberg. Förvisso duktiga ekonomer och relativt karismatiska män, men det är lite som att dricka milkshake gjord på skummjölk, men det är visst inget som bekommer programchef för SVT Umeå, Bengt Strömbrom:

- Åsa, Charlie och Mathias känns som ett riktigt dream team. Jag är övertygad om att den här trion kommer att både glädja och engagera tittarna. Men framförallt slå vakt om att Plus även i fortsättningen kommer att driva landets skarpaste konsumentjournalistik.

Jag är inte så säker på huruvida ”Plus” minus Sverker är en god ekvation. Jag får den nämligen inte att gå ihop och det har inte bara att göra med att jag lider av allvarlig dyskalkyli. Överhuvudtaget är det problematiskt när man bryter fungerande koncept. Typ som ”Efterlyst” utan GW och ”Lyxfällan” utan Charlie och Mathias. ”Plus” är ett otroligt viktigt program; det finns en journalistisk tyngd hos Sverker, som gör att de onda pressas att vara lite mindre onda. Sverker värnar om sanningen, och gör därmed världen lite bättre att leva i. Han vågar ställa frågor som folk inte vågar ducka för. Sverker ÄR Plus. Hur hade SVT tänkt sig att det här ska gå? Jag är ytterst skeptisk. Men, vem vet?

Kanske är det så att jag blir fullständigt golvad, det återstår att se…

Plus version 2.0 börjar sändas på SVT 25 November.

Snart händer det kanske?

För ett par veckor sen såg jag den fantastiska trailern till ”The Event” och blev helt eld och lågor. Alex skrev om den och jag höll mestadels med honom. I söndags var det världspremiär på SVT1.

Vad fick vi se då?

I ett furiöst tempo fick vi lära oss att:

• Ett kapat plan är på väg att krascha in en presidentmottagning.
• En ung kvinna försvinner spårlöst från ett kryssningsfartyg.
• Det är fadern till den försvunna kvinnan som har kapat planet
• Pojkvännen till den försvunna kvinnan försöker hindra piloten att krascha.
• En mystisk kvinna sitter inspärrad i ett hemligt fängelse i Alaska och eventuellt ruvar hon på hemligheten bakom ”händelsen”
• Det finns hjälpsamma glödande moln/klot i skyn
• Allt detta hänger ihop på något sätt.

Ni som har sett trailern kanske undrar; ”och mer då?” Inget mer. Vi får knappt några svar som vi inte redan visste från trailern. Vi fick med andra ord se en förlängd trailer om än med en hisnande cilffhanger. Och vi får med oss åtminstone två frågor; 1. Vad är det egentligen som ska hända? 2. Vem kan man lita på?

En som vi ska lita på verkar vara USAs president som spelas av Blair Underwood. Karaktären är en pappfigursversion av Obama med fluffig idealism och hög moral. Denna ställs initialt mot Zeljko Ivaneks CIA-chef som vi redan från början vet är ond efter som producenterna har valt just Zeljko Ivanek som skådis. Tony Todd är en annan given skurk som stryker runt i generaluniform och tittar under lugg. Den mystiska kvinnan från fängelset är aningen ambivalent och helt obegriplig med sina dimridåer till repliker men jag tror hon ska föreställa god. Huvudkaraktären Scott Walker (vars flickvän försvinner) är katastrofalt castad och ger mest ett valpigt intryck. Instinktivt stör jag mig på honom och vill honom bara ont.

”The Event” är spännande men de svaga skådisarna parat med det halvbakade manuset är en tidig varningsflagga. Jag fattar att karaktärerna har rejäla drivkrafter men eftersom alla än så länge saknar karaktärsdrag och bara sprider obskyr dialog omkring sig förstår jag inte varför jag ska bry mig. Produktionen ger ett lite billigt intryck och allt det som kändes mäktigt i trailern känns lite tunt i den förlängda versionen. Magkänslan är att tomma tunnor skramlar mest och att manusförfattarna inte riktigt kommer kunna leverera på anslaget om den ”stora hemligheten”. Kommer det hålla ihop? Jag är väldigt nyfiken men än så länge skeptisk.

Avsnittets sista replik kommer från den mystiska kvinnan och är riktad till presidenten: ”I haven´t told you everything”

Jag hoppas att hon gör det. Snart. I alla fall tillräckligt mycket för att hålla intresset uppe.

The Event visas söndagar kl 21.15 på SVT1. Första avsnittet ligger på Play

Sissela Benn <3 komplex= sant

SVT har alltid velat vara den där nageln i ögat och brosket i pyttipannan: Det där som ingriper när livet blir lite för gott att leva. Könsstympning, euro-orphans, vanvård av debila, maskrosbarn och nu Sissela Benns ”Anneli”.

Anneli är en enda smet av självhat. Från topp till tå. Man blir rent utav sjuklig bara av att titta på henne. Så mycket osäkerhet och ”nej-inte-ska-väl-jag”- osar det om henne. Jag tycker instinktivt fruktansvärt illa om henne. Hon är en yngre version av Ann Petrén’s Monika från SVT-producerade ”Kvalster”. Ni som sett ”Kvalster” tvår väl antagligen era händer nu. Liksom jag. Jag glömmer nämligen helt och hållet bort att kolla på ljudregi, manus och bildsättning. Jag är upptagen med att mentalt stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp min egen ångest. Känsliga tittare varnas, som de säger.

Anneli är 26 år, jobbar på café och har inga kompisar, som hon själv uttrycker det. Ja om man inte räknar in hennes satkärring till chef då, vars enda kanal till omvärlden utöver stackars Anneli är hennes katt. Anneli är kär i den misslyckade musikern Joel, som har klamydia och dessutom är kär i sitt superlyckade ex (som alltid snyggt porträtterad av Cecilia Forss), Rebecka. Annelis försök att nå fram till honom får en att vilja dunka huvudet i väggen av skam, alternativt sjunka genom golvet. Man fattar liksom inte att det händer.Ett viktigt inslag i Annelis bottenlösa hål av ångest, nej förlåt jag menar liv….är ”Liket”, ett koncentrat av alla sidor som Anneli vill dölja. En helt egen personlighet med total avsaknad av självdistans och censur. Dennas utspel leder till en hel del prekära situationer för den i övrigt timida Anneli.

Nu är det lätt att tro att Anneli med sin disktrasepersonlighet, helt saknar beundrare. Inte då. Väktaren Don, hyser varma känslor för denna moderna Jane Eyre. Han är om möjligt ännu mer pinsam än Anneli. Faktiskt så till den milda grad att till och med Anneli avböjer.

Alla inblandade är överhuvudtaget hysteriskt pressade hela tiden så man känner att det är på sin plats med lite självmedicinering vid målgång. Valium säger jag bara, Valium och vin.

Serien är 8 x 30 min och sänds i SVT1 med start den 13 september och finns på Svt Play

Serien är 8 x 30 min och sänds i SVT1 med start den 13 september och finns på Svt Play

Andreas (längst till höger) och gänget på Naive.

Jag är en timme sen till vårt möte på grund av att jag till frukost intog tjugofem sidor om Weimarrepubliken (tack Södertörn), så när jag anländer till Rörstrandsgatan och lokaliserat regissören till ”i rymden finns inga känslor”,väntar jag mig en utskällning. Istället ger pojken i ”indie-brillor”, skjorta och turkosa jeans mig ett leende som gör mig helt lugn.

Hej Andreas, förlåt att jag är sen.
- Det gör inget. Hur är det?

Bra tack, hur är det själv såhär innan premiären av ”I rymden finns inga känslor”?
-Jag vet inte..det är väl…

Kaos?
- Nej inte alls, snarare tvärtom, jag har väl gått in mer och mer i en yrkesroll den senaste tiden så jag går omkring med någon slags känsla av overklighet hela tiden. Jag var ju på P1 i morse, det var..annorlunda. Vi var ju på p3 populär för nån dag sen och det var väl kanske lite mer avslappnat… Och sen skulle jag lämna bilen och..Ja. Men jag fick ett sms om att jag ”lät seriös” så det känns bra.

Det låter som om det är full rulle.
-Ja och det är ju kul att intresset är så stort, men man hinner ju liksom inte riktigt reflektera över det när man är på språng hela tiden.Sen är man ju alltid lite orolig för hur filmen kommer tas emot; men om även en av de gnälligaste kritikerna gillar den, så ökar ju chansen att resten ska gilla den avsevärt. Jag vet inte, jag vill ju bara att folk ska gilla filmen liksom.

Vad är det som gör att folk inte gillar den tror du?
Andreas blir helt ställd.
-Jag vet inte. De tycker väl att den är fånig eller, nej. Jag vet faktiskt inte. Det handlar väldigt mycket om samspelet mellan människor. Man får ta filmen för vad det är helt enkelt, men jag tror absolut det finns något för alla i den.

Har du någon favoritscen?
-Balkongscenen, det var också den jag skrev först.

Vad är det du gillar med den då?
-Jag bara gillar den,

Vår mat kommer och jag får problem med att skriva, intervjua och äta samtidigt men SuperLeiyah fixar allt, så efter lite meck så går det lysande. Gaffel vänster, penna höger.

Men fanns det en tanke från början att Bill Skarsgård skulle vara med eller bara blev det så?
-Nej.. Han övertygade oss på castingen. Vi fick tips om honom innan men det var först på castingen som vi bestämde oss. Men vi testade ganska många innan, det är ju en process.

(mellan tuggorna) Men hur lång tid tog det att göra filmen då?
-Från idé till slutprodukt? Två år ungefär, men sen är det ju massa dödtid emellan.

Men då gick det ju ändå rätt snabbt ju.
- Ja men vi har ju kört på, det är viktigt att behålla energin i det man gör tycker jag.

Vad var det som tog längst tid då?
-Klippningen. Jag klippte ihop med en annan kille och vi klippte ibland på plats för att säkerställa slutresultatet. När jag är med och klipper själv blir jag väl lite extra självkritisk så det är väl det som tog mest tid.

Hur är du att jobba med?
- Jag tror jag är rätt ödmjuk. För mig är kommunikationen jätteviktig. Jag har blivit beskriven som pedantisk, ”fast på ett bra sätt”

Är du petig?
- Ja, jo det är jag väl. Men det viktigaste för mig är inte att man följer grundmanus till punkt och pricka, utan att det ska vara trovärdigt. Nu har jag varit så involverad i allt, men nästa gång kanske jag vågar lita mer på folk.

Första gången är alltid den svåraste.
-Ja, så är det ju. Det viktigaste är ju att man har folk runt sig som man litar på. Sandra (scenografen) har ju till exempel varit jätteviktig för filmen. Hon har engagerat sig otroligt mycket, jobbat dygnet runt under nästan hela inspelningen och hade bara en assistent. Det är ambitiöst med tanke på att hon målade allt själv och så.

Fanns det några bakslag som störde inspelningen?
-Tja… Svininfluensan kom ju kanske inte sådär superlägligt…

Vi blir avbrutna av servitören med den osunt stora livslusten, som frågar om vi vill ha kaffe. Andreas beställer en espresso och jag ”vadsomhelst som innehåller extra mycket ‘Heja!’” Andreas brister ut i skratt. Vardagshumor ligger som sagt Andreas varmt om hjärtat.

Berätta om  vad som inspirerar dig.
-Jag får ju min inspiration överallt, av att bara gå omkring, se folk, möta folk. Jag har hur mycket tankar som helst. Om drömmen slår in så blir min tredje film en cool sci-fi rulle. Sen jobbar ju jag och Måns Wide med en tv-serie för SVT, hittills har vi bara gjort två avsnitt men det känns bra.

Grymt! Berätta mer!
Den kommer handla om en livstrött miljonär som bestämmer sig för att bli manager åt ett sunkigt förortsband, så det blir lite gnissel. Vi har sagt att det ska luta lite åt Californicaton möter Arrested Development. Vi får se vad SVT säger.

Okej Andreas, nu är det bara det värsta kvar..
-Jaha…

Det går snabbt, jag lovar.

ÄLSKAR
Film: Eternal Sunshine of The Spotless Mind
Skådespelare: Robert Downey jr.
Regissör: PT Anderson
Replik:  ”Hey try not to suck any dick on the way through the parking lot.”(Clerks)
Tagline: Kärlek tar tid, precis som sås (I rymden finns inga känslor)
Tv: 30 Rock, Tematiken i s03 är helt övergrym.
Tidernas mest underskattade regissör: Alltså, jag är nörd, då är det få grejer som är underskattade, men får jag säga Måns Wide? Då säger jag Måns Wide.
Tidernas mest underskattade skådis: Jag tänker säga Martin Wallström.
I övrigt anser jag: Att Kartago bör förstöras, jag hoppas att folk förstår.

Nu är vi klara! Det var väl inte så farligt?*
-Nej men vi har ju jättemånga frågor kvar.

Men du håller ju på att somna.
-Jag vet förlåt, du får maila mig resten av frågorna. Jo förresten, den här är till dig.

Andreas räcker mig kortfilmen ”Blandband #307″, och jag blir alldeles stum av lycka och påminns återigen om hur mycket jag verkligen älskar mitt jobb. Sedan stoppar jag presenten bredvid min kopia av Weimar Republic Sourcebook och följer honom ut genom dörrarna till Non Solo Bar, som på små rosa moln.

Trivia: Andreas är 25 år och har inte utöver gymnasiet gått någon filmutbildning, hans devis är ”learning by doing” och den verkar ju hålla:  Hans spelfilmsdebut”I rymden finns inga känslor” som har premiär idag,  är redan tokhyllad av bland annat SvD.

Kobra Sommar: Världens främsta fotografer

Glappet är stort och kunskapen liten, trots att det finns så många av dem är det få som känner till dem: de kvinnliga  dokumenärfilmarna, fotograferna, regissörerna och videokonstnärerna. Som tur är så kan vi lita på SVT i denna fråga(som i sommar haft Maud Nycander-marathon.)

SVT har nämligen kickstartat en featurespecial på flaggskeppet ”Kobra” med fokus på några av världens främsta fotografer, som av en händelse råkar vara enbart kvinnor. HEJA!

I den fyra delar långa specialen får vi bland annat lära känna Susan Sontags (och Hollywoods) älskade Annie Leibovitz och kvinnan 90-talet älskade att hata;  Sally”Immediate Family” Mann (hon anklagades för pedofili för bilderna på sina barn, true story)

Vi lär oss också mer om fantastiska Nan Goldin, som fått många tårar att falla med sina misshandels och sista stadiet-aids-porträtt. Vi får också chans att stifta bekantskap med filmregissören/videokonstnären och fotografen Shirin Neshat, bland annat känd för att porträttera sig själv och andra kvinnor iklädda slöja, med hennatatueringar på alla synliga kroppsdelar och med vapen i hand. Detta för att skildra den förändring hennes land (Iran) genomgick efter den islamiska revolutionen.

I program tre och fyra blir vi kompisar med årets mottagare av Hasselblads fotopris, Sophie Calle och Amerikas kanske främsta dokumentärfotograf, Mary Ellen Mark. I Kobras sommarspecial får tittarna följa med Mary till Mexico, där hon i femton år haft en fotokurs för såväl nybörjare som etablerade fotografer. Vi följer arbetet med kursen, och får vara med när Mary Ellen själv ger sig ut för att hitta nya miljöer och människor att fotografera.

Alla dessa tjejer har med olika medel visat att det finns ingenting som skrämmer dem. De är förebilder värdiga all respekt i världen, så jag tycker faktiskt att det minsta ni kan göra är att följa denna serie. Vem vet, ni kanske lär er något på köpet.

Kobra Sommar visas torsdagar 20.30 och på SVTplay

Simon har asberger och blir lugn av rymden och andra runda saker.

Min bästa vän Mihailo, var helt uppe i korinter. I fyra timmar pladdrade han på som en skvallersjuk kärring om novellfilmen ”I rymden finns inga känslor”, sa att det lätt var det bästa han sett på länge. Och dessa ord kommer alltså från en man som hellre spelar ”Hitman” än tittar på TV. Klart jag blev nyfiken.

Bill Skarsgård spelar autisten Simon med sådan pricksäkerhet att det gör ont. Storebror Sam, spelad med underbar värme av Martin Wallström går även han genom bilden in i hjärtat. Regi- och manusteamet Andreas Öhman och Jonathan Sjöberg kan vara stolta.  Filmen känns äkta och är både rolig och sorglig och mycket vacker. Därtill är den jättefint filmad och klippt.

Jag gråter, jag skrattar, jag skäms, jag förfäras och jag fylls av en kärlek som nästan dränker mig. Sen gråter jag lite till. Och när filmen är slut är jag lyckligare än vad jag varit på länge.

Handling: Simon, 18 år har Aspergers Syndrom. Simon tycker om rymden, för i rymden ”finns inga känslor”. Rymden är oföränderlig, precis som Simon. Simon tycker om runda saker, runda saker gör Simon lugn. För att kunna fungera i vardagen kräver Simon ett fast schema med samma tider, samma matsedel och samma kläder; vecka efter vecka. Han bor med sin bror Sam som hjälper honom med allt och Sams flickvän Frida. Men när Frida gör slut och Sam hamnar i en depression vänds även Simons hela tillvaro upp och ned. Simon bestämmer sig då för at hitta en ny tjej till Sam, helt enligt vetenskapens alla regler. Sam är dock inte särskilt samarbetsvillig. Men Simon vägrar erkänna sig besegrad.

Det är en film om sociala motsättningar, syskonkärlek och att vara en logisk människa i en ologisk värld. Det är en film som berör mig djupare än någonting annat.

Ni behöver inte förstå den.
Men snälla, se den.

Novellfilmsversionen  finns tillgänglig via SVT-play t.o.m. fre 13 aug
Spelfilmsversionen har premiär den 3 september 2010.

Här kommer en trailer till den.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=xW1lkjfCTgg[/youtube]

Googlar man ”kvinnlig filmfotograf” får man fram Lena Hellman på första träff. Med all rätt, Lena Hellman var en sjukt cool brud. Tillräckligt cool för att bli SVT’s första kvinnliga filmfotograf. Är det nån som vet vem hon är? Nej det var väl det jag trodde.

Lena Hellman är viktig. Inte bara för SVT, utan också för oss som bryter ny mark i hennes fotspår. Hon bildade skola för den dokumentärfilm som går ut på att belysa unga människors förhållande till sig själva, varandra och sina könsroller. Hon skapade historia.
I hennes namn har det rests en minnesfond som verkar för att stötta människor som arbetar i hennes anda. Det första stipendiet gick till Martina Iverus 1997, och delades ut på Filmens Dag i Göteborg. Sedan några år tillbaka har man ändrat förutsättningarna för stipendiet så att stipendiet endast kan gå till kvinnor. Det är en ovärderligt stor seger.
Årets stipendium gick till Maud Nycander med motivationen:

…för att hon som fotograf och filmare
genom sitt uthålliga arbetssätt
ger oss tillträde till miljöer och människor
som vi annars inte kommer så nära.

Jag är själv fotograf. Dokumentärfotograf för att vara exakt. Mina arbetsrutiner ska vi inte gå in på här, de som är intresserade kan själva kolla upp min portfolio. Jag kan däremot intyga att det inte är ett okomplicerat yrkesval. När jag dyker upp backstage med min kamera, stirrar folk på mig som om jag vore både blå och rosa. Mer än en gång har jag fått frågan om jag inte borde syssla med mode istället, eller kanske rent av modella; för det gillar ju tjejer? Om jag skulle fått 10 spänn för varje tand jag undvikit att slå sönder, skulle jag kunnat ge Trustorsnubbarna a run for their money.

Jag är tjej, jag gillar hiphop, jag gillar dokumentärer, jag är sjukt jävla grym med kameran och jag vet om det. Problemet? Jag är tjej, jag gillar hiphop, jag gillar dokumentärer, jag är sjukt jävla grym med kameran och jag vet om det. Tydligen ska jag inte vara duktig på nåt annat än att le sött och suga kuk. För det gillar ju tjejer. Och då är det ju ändå tvåtusentio. Jag vill inte ens veta hur många dörrar, tänder och mentala käkben Lena Hellman var tvungen att slå in för att få leva sin dröm. Men jag är stolt över mitt yrke och jag är stolt över att hennes arv lever vidare.

Lena Hellman levde mellan 1946 och 1996. Hon var verksam som filmare, regissör och fotograf.

Det här är hennes filmer:
Dom flesta går hit för killarnas skull. 1982, (Regi)
Laget. 1982, (Regi)
Olle Ohlsson, silvermålaren.1985 (Regi)
Lumpen (en film om killarna och kriget) 1986, (Regi, manus & foto)
Epoxy, kärlek & rock. 1988. (Regi, manus, idé & klippning)
Killjakten. 1993. (Regi, foto & klippning)
Ingen har berättat. 1994 13 – årsdagen/killjakten.1995. (Regi)

Som fotograf medverkade hon i följande filmer:
Barn i klassamhället.1976
En resa med rena hjärtan.1982.
Heta linjen. 1985
Anne-Marie, alkoholist? 1986
Vem har sagt att det skall vara lätt…? 1988
Du skall älska din nästa så som dig själv. 2002.

Men det va´ la roligt! (läses med Ingvar Oldsberg-dialekt)

Äntligen har fotbolls-VM i Sydafrika dragit igång! Om man bortser från den sambafotboll som Tyskland presterade mot Australien vore det en kraftig överdrift att kalla det en sprakande fotbollsfest, men det tar sig nog. Det brukar det göra.

Fast det är inte mitt största bekymmer.

Mitt största huvudbry just nu är SVT:s grafiska lösning i VM-studion.

I grannkanalen TV4 glider Jidhe runt i och bröstar upp sig framför den hypermoderna interaktiva pekskärmen och duttar och förstorar klipp som det inte fanns någon morgondag.

I SVT står en dyster rit-Ola och genomför analyser med hjälp av 8-bitars grafik.

Visst, jag är medveten om att det kanske är ”lite tajt” med ekonomin på stadstelevisionen och att reklamtiden på Janne Schermans kanal kostar mer än Mike Tysons genomsnittliga sekundarvode under 1980-talet. Men ändå. Var SVT verkligen tvungna att köpa in en Commodore 64:a för att lösa grafiken? Hur ska man kan annars förklara den tvådimensionella publiken på sidorna när laguppställningarna presenteras? Eller det taggiga typsnittet för spelarnamnen? Värst är ändå när de ska ”återskapa” matchsituationerna i efterhand med hjälp av animationer. Jag tyckte mig faktiskt kunna se en skammens rodnad på Olas kind häromdagen när han stod och pekade på skärmen och skulle förklara en misslyckad hörnvariant.

Hur har detta kunnat passera? Har Albert Svanberg gått på långledighet?

Min rekommendation är att vi kraftigt höjer TV-licensen så att vi slipper dylika pinsamheter till nästa VM.

Köping Hillbillies

De heter Stefan, Jocke, Roger, ”Norrland” och Glenn, och de får mitt hjärta att rusa i vild berg-och-dalbana mellan brännande smärta och förlamande lycka. De är Köping Hillbillies, och för den som lyckats missa SVT:s dokumentär om deras rullstolsrugby-lag kan jag meddela att det helt och hållet är din förlust. I en tid där fler hellre ser på när Anna Anka tuggar brosk än på nyheterna, känns det fint att några människor vågar visa hur man verkligen lever livet. Det finns inget glamouröst över deras vardag, ändå krävs det inget snille för att fatta att de är lyckligare än vad många av oss någonsin kommer att bli.

De tränar hårdare, äter sundare och både skrattar och älskar mer än de flesta med två fungerande ben. De lever i ett tempo som fullkomligt tar andan ur en och avundsjukans små bubblor stiger upp i halsen när jag ser deras dagar passera. Jag ser hängivna pojkvänner och äkta män till älskande flickvänner och hustrur, stolta fäder och iskalla strateger i varje scen. Jag ser ett familjeliv som är så självklart att jag känner mig ensammast i hela världen. Jag har sällan blivit så tagen som under denna series gång. Det har varit så många saker som krupit under huden. Jockes blick när han berättade om hur det kändes när han insåg att han skulle bli pappa,  Glenn som pratar med sin svärfar om hur det känns att hans flickvän skaffat MC-körkort, Roger som plötsligt inte vill spela rugby längre, ”Norrland” som visar sin flickvän bryggan där han blev förlamad, och Stefan som blir skitförbannad när hans nya soffa inte går in i den handikappanpassade lägenheten.

Så mycket kärlek, så mycket sorg att det räcker och blir över. Vi kan alla lära oss av dessa fem killar, om respekt, kärlek och överlevnad. Jag vet i alla fall att de skulle sopa mattan med Mia Törnblom. Inte helt oförtjänt heller. Och jag som hittills alltid fnyst åt allt vad sport heter, har fått ett favoritlag.

Köping Hillbillies visas nu på SVTplay



Om du tycker att det är svårt att välja kvalitets-tv och film för dig själv så är djungeln ännu tätare för barn. Utbudet är enormt och barn äter det de matas med, i alla fall när det gäller film och tv. Jag tänkte hjälpa er lite på traven. Jag utgår inte från vad som är kvalitativt rent pedagogiskt utan för mig är kvalitet ett program eller en film som underhåller både vuxna och barn. Ni som säger att tv-tittande gör ögonen fyrkantiga och att barnen mår bäst av att röra på sig kan sluta och läsa nu och klicka er vidare hit.

För alla åldrar

Frisören (Fredrik Lykke) har ett gäng dockor att handskas med. Lilltjejen och Farfar är de två huvudkaraktärerna men det dyker även upp ett gäng med andra sköna dockor på salongen. Jag kommer på mig själv att skratta högt flera gånger och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog det är lite roligare än min fyra år gamla son. Vad handlar det om? Ja säg det. Sköna diskussioner om ålder är väl ett huvudtema.  Bra vass dialog för oss vuxna och roliga dockor för barnen. Perfekt. (Visas på SVT)

Fåret Shaun

Fåret Shaun skapades av Nick Park, mannen bakom Wallace and Gromit.  Det handlar om ett gäng får som gör livet surt för bonden de bor hos. Det är stop-motion animerat och helt utan dialog. Underhållning för precis alla åldrar. (Visas på SVT)

Aptv med Zillah & Totte

Aptv med Zillah & Totte är en talkshow för barn. Zillah är riktigt kvick i huvudet och buktalar med klass. Jag tror i alla fall att hon buktalar, annars är jag totalt lurad. Apan Totte blir genom Zillah mycket uppkäftig och smådryg vilket för oss vuxna blir riktigt underhållande. En favorit är studiebesöket på polisstationen när Totte försöker att få den stackars polisen att slå honom i huvudet med batongen. En mycket pressad polisman avstår, då väljer Totte att skalla batongen istället. Briljant. (Visas på TV4)

Animerat när det är som bäst

Allt Pixar har gjort är mer eller mindre magnifikt. En del filmer kan ha vissa partier som är lite läskiga för de allra minsta, men det är bara att snabbspola förbi dessa partier så kan även småttingarna få njuta av dessa mästerverk. Det finns filmreferenser och skämt för oss vuxna som inte barnen förstår, men det förstör inte deras upplevelse det minsta. Personliga favoriter är: Toy Story 1&2, Hitta Nemo och Upp. (Dvd & Bluray)

VARNING! VARNING! VARNING! VARNING! VARNING! VARNING! VARNING! VARNING! VARNING!

Lika beroendeframkallande som heroin

Vad ni än gör så låt inte barnen så Teletubbies. För det första är det riktigt riktigt uselt och för det andra så blir du aldrig av med det. Ge hellre dina barn ett tidigt utvecklat alkoholmissbruk. De lär ha lättare  att komma över det. (Säljs på plattan)

]]> http://onyanserat.se/recensioner/film-och-tv-for-barn-onyanserat-bryr-sig-aven-om-de-minsta/feed/ 6