Senaste Kommentarer

Top Commenters

TV-Klubben: True Detective säsong 2 – avslutningen

Inlägg av Ingrid Forsberg den 19 augusti 2015 i

TV-Klubben

TV-klubben, True Detective

Avhopp och semestertider gjorde att TV-Klubbens True Detective-diskussioner tyvärr kom av sig lite, men här kommer nu äntligen den avslutande delen. Knöts säcken ihop, fick vi alla svar vi ville i de sista avsnitten, vad tyckte vi? Ingrid och Lindman diskuterar, och som vanligt innehåller texten spoilers.

INGRID: Woodrugh gick i en fälla och blev ihjälskjuten av poliskommissarie Burris i slutet på näst sista avsnittet, och så var de bara tre… Och när sluttexten sen visades för hela säsongen så var de bara en kvar – Ani Bezzerides. Man kan lugnt säga att Nic Pizzolato lät serien vara mörk, mörkare, mörkast hela vägen in i mål. Enda ljusglimten på slutet var väl att vi fick se att Ani, Jordan Semyon och Nails i alla fall hade varandra, efter att ha flytt till Venezuela (där har vi en ensemble till säsong 3!) Och kanske också att Ani hade ett möte med en journalist, som hon lämnade över allt bevismaterial till.
Om jag skulle börja med att ge ett slags sammanfattande utlåtande för hela den här säsong två skulle jag säga att det var ojämnt och stundtals allt för dunkelt, men ändå hela tiden fängslande och intressant. Hur skulle du sammanfatta, Lindman?

LINDMAN: Ojämnt? Du är en snäll människa du Ingrid. Nu finns det ju olika grader i helvetet men jag skulle nog vilja sträcka mig till ett monumentalt antiklimax. I början var mitt problem att jag jämförde alldeles för mycket med första säsongen, vilket i och för sig var legitimt då den faktiskt delar samma titel, men även som ”stand-alone” produktion var det här en rörig och oengagerande historia vars enda mysfaktor var just mörkret och lidandet. Jag behöver ju lite lidande i mitt liv för att finna någon mening men det får gärna finnas någon substans bakom eländet, tyvärr hittade jag inte dit alls. Jag gick vilse i de snygga kulisserna och njöt av ett vernissage utan mening och själ. Jag håller alltså inte alls med om att det var fängslande. Det fanns några scener som var ren rock ’n’ roll men de var snabbräknade.

TD2_9_2

Äh, det var ju verkligen öken det här Frankie Boy

INGRID: Äh, tyckte du inte ens det var spännande i sista avsnittet? När Ray och Ani inser att Woodrugh är död, att Ray anklagas för mordet, att typ alla poliser, åklagare och andra maktmänniskor är inblandade, och att de inte har någon att gå till med sin information. När Frank bara ska lägga sista handen vid sin plan för att avsluta sina affärer, blåsa dem som har blåst honom och dra från både stan och landet. Det var ju verkligen nervigt!
Sen var ju inte upplösningen på själva kriminalhistorien lika spännande tyvärr. Mycket hade ju redan framgått innan sista avsnittet, och den där riktigt avslöjande känslan byggdes inte riktigt upp.

LINDMAN: Nu skall jag inte skryta, det har jag ingenting för eftersom det inte finns några bevis nu när alla har facit på hand, men jag räknade ut, eller i alla fall misstänkte, att fotografsnubben var skyldig redan när han introducerades. Det skrek skyldig om hans persona. Nu hade jag förvisso inte motivet klart för mig men ändå. Det gjorde att inte ens upplösningen fick mig att trilla ner från soffan som jag parkerat mitt arsle i under åtta smärtsamma veckor.

INGRID: Just den biten av storyn, att det alltså var sonen till juvelerarparet som dödades vid diamantrånet 1992 (som orkestrerades av poliserna Burris, Holloway och Dixon) som dödade Caspere, var ju något av en besvikelse. Både för att det redan listats ut så enkelt av en hel del tittare, och för att det liksom inte riktigt hängde ihop med resten av korruptionshärvan. Eller, det gjorde det ju på ett sätt förstås, men det kändes ändå lite väl osannolikt. Lite Morden i Midsomer-varning på att mördaren är en person man bara sett lite i periferin tidigare också.
Men det var ju snarare känslan av hur Woodrugh, Bezzerides och Velcoro blev mer och mer insnärjda, hur de fick jobba under cover med sin utredning, tills deras uppdragsgivare själv blev mördad, och hur den smutsiga korruptionens tentakler nådde överallt, som var det spännande.

LINDMAN: Trots att skådespeleriet ständigt lyfte, ja förutom Vince Vaughn då som var katastrofal rakt igenom, så kände jag ingenting för karaktärerna. Inga sympatier lyste igenom från min sida och det är ändå en förutsättning för ett kriminaldrama. Deras trasiga bakgrunder var för välregisserade och tillrättalagda för att det skulle kännas äkta.

TD2_9_1

En vän med en bil

INGRID: Hänger inte alls med på det här Vince Vaughn-bashandet. Visst, han var inte fantastisk, men inte så speciellt dålig heller. Jag skulle vilja framhålla Rachel McAdams, som jag tycker var fantastisk som Bezzerides, jag har helt klart upptäckt henne på ett helt annat sätt än tidigare (efter att mest ha tänkt på henne som den fruktansvärt störiga flickvännen till Owen Wilson i Midnight in Paris tidigare). Skitbra nerv i spelet! Det är ju hon som är den här säsongens McCounaghey, inte Vince Vaughn som alla snackade om in. Och Colin Farrell var också jäkligt bra! Och tvärtemot dig kände jag mycket för just deras karaktärer.
Visst var det oerhört osmart av Ray att åka förbi sin sons skola innan han skulle möta upp Ani och sätta sig på flyktbåten, men klart som fan att man även fattade den känslomässiga orsaken till det.

LINDMAN: Nå, det här med att Ray och Ani likt förbannat hamnade i säng var väl ändå rätt sunkigt? Jag menar, ända fram till näst sista avsnittet så hade de ju faktiskt haft en nyanserad jobbrelaterad relation med ömsesidig förståelse. Intimt och laddat men ändå inte för nära. Inte röra. Men eftersom båda hade haft ett helvete till liv så var de tvungna att se varandra i ögonen och konstatera att ”nej men vi har ju båda blivit utsatta som barn så vi måste väl knulla nu!” Lite väl enkelt och simpelt kan jag tycka.

INGRID: Jag stör mig minst sagt ofta på att relationen mellan en man och en kvinna så sällan tillåts vara enbart platonisk på tv och film, så visst är jag med dig där. Men ändå… jag tycker att Pizzolatto lyckats bra med att få utvecklingen av deras relation att vara trovärdig. Från att ha haft en mer eller mindre vanlig jobbrelation finner de sig plötsligt helt utlämnade åt varandra, i ett extremt tätt samarbete. Och det känns inte direkt osannolikt att de två personligheterna skulle kunna dras till varandra. Och – att de hamnade i säng innebär ju inte att de ”blev ihop”, även om det såklart antyddes starka känslor dem emellan när Ray ringde till Ani och sa att han inte skulle hinna med båten. Men då får man å andra sidan komma ihåg att de i stort sett bara hade varandra kvar.

TD2_8_1

”Du, har du sett? Det står här i manus att vi skall ligga med varandra”

LINDMAN: Tänk om jag skulle ligga med alla jag jobbar tätt med. Hur skulle det se ut?

INGRID: Nä, men du är kanske inte heller instängd på ett motellrum med de du jobbar med, räddar livet på dem eller hjälper dem tända av efter att de precis huggit ner en snubbe på ett misslyckat undercoverjobb på en orgiefest?

LINDMAN: Nej, men jag vet att det låter fantastiskt när du beskriver det så där. Mörkret. Ångesten. Döden. Allt finns ju där men i verkligheten infinner sig aldrig den där känslan. Det blir bara klyscha på klyscha som staplas på varandra. Den där stormingen av ”fortet” t.ex. Frank dyker upp med en vapenarsenal som hade fått en mindre republik att dregla av upphetsning för att sedan i bästa Counterstrike-stil skjuta sin väg in i en trästuga ute i skogen. Med gasmask och allt. Och för att fortsätta min helt motiverade Frank bashing, motiverad eftersom han har underlevererat och gått mig på nerverna sedan minut ett, så fick han ju leverera en tvättäkta John McClane-one-liner innan han tömde magasinet i Osip. Orka. Att han sedan dog ute i öknen mer eller mindre av en slump och fick någon febrig uppenbarelse där han såg sig själv utifrån var väl pricken över i. Och skall man vara riktigt petig så hade inget banditgäng lämnat honom så där, en f.d. kingpin, visst kanske inte med den största framgången men ändå ett visst inflytande, utan grundlig visitation och med en klocka värd närmare 300 kakor på handleden. Och okej då, någonstans, innerst inne var det väl lite gulligt när Velcoro ringde för att säga farväl men återigen, helt väntat och sen ut i skogen på det för lite kurragömma med Commando-Conny och hans vänner. Stridsdugliga dödsmaskiner i skottsäker väst som genomgått år av träning bara för att vända ryggen till sin fiende och därmed genast bege sig till de sälla jaktmarkerna. Fyrtiofyra skott senare är Volcoro död och min första tanke är. Var är min trumpet? Jag måste blåsa en fanfar. Men tack som fan för det Pizzolato för nu kan jag äntligen ägna min tid åt något vettigt. Vi lägger det här bakom oss nu och går vidare i våra liv men jag är ändå laddad för en tredje säsong. Det kan ju faktiskt bara bli bättre.

INGRID: Haha, härligt att du ändå är laddad för en tredje säsong! Det säger väl ändå nånting att du inte riktigt kan släppa Pizzolatos True Detective- värld? Men absolut håller jag med dig om att det var många vändningar i handlingen som kan ifrågasättas, och det var ju överlag ojämnt. Men det är ändå något speciellt som drar in mig, det är liksom en förhöjd polisserie, med fantastiskt foto, fantastisk musik, suggestiv stämning. Ibland räcker det faktiskt rätt långt, bara det.

True Detective säsong 2 finns på HBO Nordic

 

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg