Senaste Kommentarer

Top Commenters

TV-klubben: True Detective säsong 2 avsnitt 4

Inlägg av Måns Lindman den 14 juli 2015 i

TV-Klubben

true detective

Det har blivit dags för den sedvanliga veckoanalysen av True Detective Säsong 2 och veckans upplaga av TV-Klubben tar sig därmed an avsnitt nummer fyra i ordningen. Har du ännu inte sett ”Down will come” så föreslår vi att du slutar läsa här för är det något vi kan utlova så är det att det kommer att bli spoilers!

LINDMAN: Det tar sig sa pyromanen. Nyss hemkommen efter en semestertripp har jag nu sett ikapp andra säsongen av True Detective och är väl allt annat än nöjd. Jag skall inte raljera alltför mycket eller titta i backspegeln men det är mycket jag saknar i form av tempo, intressanta karaktärer, prestationer och driv i storyn. Efter en riktigt lusig start så tog det sig dock rejält i förra avsnittet som ju slutade med att en pantomimartist fjuttade eld på en kärra och lättade och lyftet fortsätter även i ”Down will come” även om det som vanligt tar lite tid. Faktum är att det var i just avsnitt fyra som förra säsongen fick sitt stora ”genombrott.” Från dialogdrivet till en liknande scen som avslutar den här. Slump? Knappast va? Nå, vi får väl se var det tar oss men innan vi är där får vi se Frank diskutera problematiken med avokadoträd som inte producerar, en metafor till hans och Jordans infertilitetsproblematik månne? och hänga med två sedvanligt sammanbitna kriminalare till bilverkstaden där båda ser ut att behöva gå på dass och göra nummer två. Vad säger ni vänner, är ni fortfarande nyfikna och tänker OMG OMG OMG OMG eller känner ni mer meh, fuck it!

TD2_4_3

Någonstans ligger det en hund begraven i Vinci och de här två gökarna är inte ens nära att gräva upp kadavret.

LINDÉN: Jag ropar helt oreserverat OMG, för det här avsnittet var bra av flera anledningar: Taylor Kitsch snut börja nu ta form (Yay!), vilket innebar att Colins pressade karaktär fick stå tillbaka och muttra lite (Meh!). Om som du säger; dramaturgin känns närmast mallad, men hey, varför fixa något som inte är trasigt. Och nog fan var det nerv i slutscenen – snutarna dog i drivor och jag gillar även det faktum att de laddade om sina pistoler. Flera gånger! Inga evighetspickadoler här inte – realism god damn it! Dessvärre framstår Vince Vaughn mer och mer som en miss i rollsättningen. Jag drar paralleller till Liev Schreibers Ray Donovan, som Emil har skrivit fint om, där har du en skådis som kan spela med små medel och utstråla en fullständigt livsfarlig aura. Vince har det inte. Jag väntar hela tiden på att han ska blinka mot kameran och dra en one-liner. Fan vet om det inte hade varit att föredra framför hans sömngångar-schtick.

LINDMAN: Jo, jag vet. Egentligen sa vi ju att vi inte skulle ha något mer offentligt prygel av Vince Vaughn men det är ju svårt att inte sätta honom i stupstocken när han har en så stor roll som han har och här tog han ju ännu mer plats. Eller ja, tog och tog. Han hade möjligheten, i och med mer tid i rampljuset men fipplade bort allt igen. Jag börjar nästan tro att Nic har fört oss bakom ljuset. Att han medvetet låter Vince spela så här uselt för att snart bara explodera i ett grällt fyrverkeri av Oscarsvärdiga moment. För så här kass kan han väl ändå inte vara? Jag menar, jag har ju verkligen försökt men det går inte. Karln håller på att sänka både laget och sin egen karriär och känslan är exakt densamma som när man på det sadistiska 80-talet fick ta den som blev sist kvar i gympan. När alla sportfånar var paxade och bara den plattfotade, astmatiska killen som knappt hade ledsyn ensam stod kvar. Frank skall dock ha fett med cred för användandet av det tragiskt underskattade ordet ”louche” till en av sina män. Inget ord vem som helst droppar bara sådär. Men annars håller jag med dig om Träröv (Woodrugh på skånska. Reds anm.) Han är nu officiellt den mest intressanta karaktären och jag kan känna ända in i vardagsrummet hur topplocket är på väg att flyga all världens väg. Han hade en hyfsat körig dag kan man säga. Vakna till bakfylleångest efter ett ligg med sin plutonkamrat, en stulen båge, paparazzijakt, nyheten om att bli farsa och sedan ett kulregn på det. Nej, Taylor lyfter i mina ögon. Hans hårda skal men sköra själ raserar alla mina emotionella barriärer. Även Colin har stärkt sina aktier i och med de två senaste avsnitten. Skådespeleriet känns mer genuint och Velcoro börjar bygga upp en solblekt aura runt omkring sin person som skriker. ”Mucka inte med mig, jag har levt tusen liv!” Annars var väl den stora överraskningen i det här avsnittet att det faktiskt utövades lite riktigt polisarbete med GPS-spårning och grejer.

TD2_4_1

”Come on son, let’s make some fucking TV history!”

EMIL: Nej, nej, nej och åter nej. Det är något slags taktik här av Lindén, att lyfta Liev Schreiber för att jag ska bevekas. Schreiber hanterar givetvis sin Ray Donovan bättre än Vince Vaughn sin Frank Semyon. Och, okej, jag gillar Vaughns karaktär primärt för att jag av någon outgrundlig anledning gillar Vaughn. Inte så mycket för det skådespelarjobb han gör som Frank. Men jag giiiillar det ändå. En desperat man på gränsen till sammanbrott. Och något av ett fejk. Jag tänker inte gå så (meta)långt som att hävda att Vaughns pressade spel är en kommentar till hela hans skådespelargärning, mer eller mindre en genomgående fejkad karriär – alla tolkningar av rolltolkningar funkar, men alla är verkligen inte lika bra. Men skillnaden mellan honom och en sådan som Schreiber är att den senare är betydligt mera självsäker. Mer ”man”, om man så vill. Frank fumlar runt på lika hal som tunn is, och det tycker jag att Vaughn visar. För övrigt så är Ray Donovan en sådan som imploderar medan Frank Semyon antagligen kommer explodera, patetiskt och osnyggt inför sina misslyckanden. Äpplen och päron my friends.

Sedan måste jag ju påpeka likheterna med säsong ett. Första säsongen var också en seg historia ur actionhänseende, fram till den långa sexminutersscenen med Rust Cohle, i, just det, avsnitt fyra. Samma grej här, bara att detta är mer av ett blodbad. Tjuv, polis och civila skjuts (sönder) på löpande band. Topp, måste jag säga! Sedan är det fortfarande obegripligt, allt, precis som jag fortfarande knappt fattar någonting av säsong ett. Nej, det är verkligen inte polisarbete, pusseldeckargrejen eller whodunit som är grejen med det här. Det är karaktärernas, inte utveckling, utan resa. Och där får jag hålla med Lindman, Woodrugh har vuxit fram som en av de intressantare. I övrigt älskar jag fortfarande Velcoro. Noterade ni förresten fettfläckarna – eller vad det nu var – på duken, som Frank täckte. Som liknade de i hans sovrumstak och följaktligen Casperes ögonlösa ögonhålor?

TD2_4_2

Frank är onekligen en redaktionell vattendelare. Ser det ut som att han bryr sig? Nej precis!

LINDMAN: Så, nu är det sluthäcklat inom det departementet för i dag. Men Bez då? Hon hamnade lite i skymundan kan jag tycka. Detta trots att hon faktiskt blev avstängd för gamla synders skull och det var inte ens hon som hade betett sig som ett anus. Det var ju hennes döskalle till engångsligg som ställde till en scen. Men om jag skulle gissa. Chansen/risken för att det är Chessani som har dragit igång den där härvan som straff för att hon stövlade in i hans kåk är väl ungefär 81 procent. Sist men inte minst. Slutet. Get out of here! En gammal hederlig freeze frame! Det blir ett <3 på det.

EDUARDO: Nu kommer jag in lite på slutet här efter att ha missat klubben de senaste två avsnitten och jag ser bättring. De första avsnitten så var jag besviken ut ens ha några befogade förväntningar från den första seriens storhet men besviken still. Men jag ser ljuset, eller mörkret rättare sagt och kan nog tänka mig vältra i mörkret mera. Precis som Emil så gillar även jag Vaughn i grunden men hans karaktärer har alltid byggt på någon alfahane bland losers (Dodgeball, Wedding Crashers osv osv). Han som var den coola killen på högstadiet som plötsligt är nu en nobody när han kommer till gymnasiet (eller någon annan skolliknelse) och bemästrar här istället någon slags osäker tafatthet – något som vi alla hoppas han kan vända på (vilket jag även tror Pizzolatto tror på). Hans karaktär är precis som Emil säger – inne på en arena som är honom främmande men sakta låter han mörkret och desperationen ta över honom och ibland är det som han säger i det här avsnittet den mörka sidan den bästa sidan. Dom andra karaktärerna växer på en – till och med McAdams som nu lyckas göra Bezzerides till sin egen karaktär mer och mer. Det kanske blir något detta i alla fall.

True Detective säsong 2 visas på HBO Nordic

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg