Senaste Kommentarer

Top Commenters

TV-klubben: True Detective

Inlägg av Ingrid Forsberg den 13 mars 2014 i

TV-Klubben

true

I söndags sändes det sista och avslutande avsnittet av serien True Detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Onyanserat-redaktionens främsta anhängare av serien summerar känslorna. Och det kan komma spoilers.

INGRID: Sällan har väl haussen kring en tv-serie varit så stor som kring True Detective. Visserligen har jag sett några få som tyckt att den var för seg och klagade på att det ”inte händer något”, men de flesta jag sett och hört som uttalat sig har varit begeistrade, minst sagt. Och på IMDb har den just nu 9.5 poäng. Inte illa.

Och det där med att den skulle vara seg – jag kommer själv ihåg att jag pratade med dig, Embla, om serien innan du hade sett något av den, och att jag sa nåt i stil med att den är en ”slow burner”, att den är rätt långsam i början men att det verkligen händer grejer sen, lite för att jag ville försäkra mig om att du inte mot förmodan skulle hoppa av serien i förtid och missa allt det fantastiska. För visst var det lite långsamt i början, men så här i efterhand när jag ser tillbaka på säsongen som helhet så känns det istället nästan som en lång film, uppklippt i bitar, och då blir det ju logiskt att avsnitten haft så olika karaktär också. För trots den där känslan av film så funkar det samtidigt jättebra som tv-serie.

true2

Hård inledning. Mer grafiskt kan det väl knappast bli?

EMBLA: Jag har skrivit en handfull gånger om att man kan ha en motig känsla gentemot vissa filmer och serier – utan att riktigt veta varför. Sån var min känsla till True Detective och fråga mig inte varför. Jag var som sagt tvungen att kolla både med Ingrid och Måns på redaktionen för att verkligen få arslet ur vagnen och se den. Och när jag väl gjorde det – wow! Jag hade ju blivit förvarnad om att det skulle kunna vara lite lång start men jag uppfattade den som väldigt omedelbar och fastnade direkt.

En första tanke jag hade i soffan var hur Woody och Matthew egentligen skulle kunna haft varandras roll, Woody hade lika gärna kunnat spela en tystlåten och lite bitter snut medan Matthew lätt kunnat axla sen bekymmersfria familjefadern med lite otrohetsaffärer on the side. Men den känslan försvann ganska snabbt när de båda började äga sina roller.

true3

Sitter rätt man bakom ratten?

LINDÉN: Och så var det faktiskt tänkt från början Embla! Woody skulle egentligen ha spelat Cohle och Matthew var påtänkt som Marty. Det var Matthew som föreslog att de borde byta – och det var ett smart drag, eftersom det innebar att de båda fick spela ”against character”. Så, True Detective, 9.5 på IMDb, hyllad som de bästa sedan Sopranos, The Wire och Breaking Bad. Jag skrev en text efter att ha sett de två första avsnitten och då var jag nog beredd att skriva under på det. Idag är jag inte lika säker. True Detective är en väldigt bra serie, men något mästerverk är det inte.

Matthew och Woody är briljanta som det omaka paret, men övriga karaktärer är väldigt tunt tecknade, och det som utmärker ovan nämnda serier är hur välskrivna de är, ner till minsta biroll. Det saknar True Detective. Mystiken kring konspirationen, The Yellow King och Carcosa byggs upp väldigt effektivt, men det är många frågor som lämnas obesvarade. Och det är ingen slump.  Manusförfattaren Nic Pizzolatto sa i en intervju inför premiären att han var helt ointresserad av seriemördare. Hans fokus var hur det två karaktärerna Rust och Hart utvecklades under en 17 år lång period, och mordhistorien råkade bara vara deras gemensamma plattform. Och det lyckas han med. Seriens storhet ligger i hur han hanterar de olika tidslinjerna och det innebär att upplösningen egentligen inte sker i Carcosa utan snarare på parkeringsplatsen under den mörka stjärnhimlen. Där och då förstår man exakt vad som har hänt med Rust och Hart. Och att de var tvungna att göra den långa resan för att slutligen förstå varandra.

true4

Plus i kanten för miljöerna.

INGRID: Jag tycker helt klart att True Detective är ett mästerverk. Nu kan jag egentligen inte jämföra med Sopranos, The Wire och Breaking Bad, eftersom jag tyvärr sett för lite av dem – men går det egentligen att jämföra dem? De är ju serier av en helt annan karaktär, med ett stort persongalleri och som sträcker sig över många säsonger. Det här är istället bara åtta, riktigt täta, avsnitt. Och om det blir fler säsonger så blir det med  andra karaktärer, och med andra skådespelare. Det stämmer ju att karaktärerna, förutom Rust och Marty, är tunt tecknade. Men det är ett så extremt tydligt fokus på just de två detektiverna att jag mer uppfattar det som ett karaktärsdrag för serien än att det är något som drar ned kvaliteten (förutom att jag ibland hade svårt att komma ihåg vilka alla var som de pratade om, just för att man inte lärt känna de andra karaktärerna).

Som du säger, Måns, seriens storhet ligger i hur de olika tidslinjerna hanteras. Det som börjar som ett ganska klassiskt ”nu och då-upplägg” utvecklas efter hand till en intrikat väv där tidsplanen korsar varandra och till slut möts. En sak som jag inte kunnat sluta fascineras av är också hur ovanligt bra detta är gjort när det gäller utseendet på skådespelarna. Man har ju sett riktigt dåliga exempel på när skådisar sminkas till att föreställa olika åldrar. Till exempel Svt-serien En pilgrims död, där Rolf Lassgård fick lite hårtoning och därmed skulle föreställa en 30-åring, och där karaktärer som såg ut som att de var 35 skulle ha varit med och utrett Palme-mordet. Och där detta dessutom gjorde att det blev helt förvirrande vad som hände när. Men i True Detective var det verkligen mästerligt gjort. I början var det ju bara två tidsplan som det växlade mellan – 1995 och nutid –  men när vi sen nån gång i mitten av serien fick se tillbakablickar till början på 2000-talet fattade man med en gång att några år hade gått, genom att Rust Cohles hårfäste helt enkelt hade krupit aningens uppåt.

true35

Ibland vet Rust inte vad som är sant eller fantasi – och inte vi heller!

LINDÉN: Jag tycker det största problemet är att den är ojämn. Missförstå mig inte, det är spännande hela tiden, och jag har absolut inget emot det makliga berättartempot. Serien är som bäst när den vaga och djupt obehagliga konspirationen får stå i centrum. Jag älskar Cohles nihilistiska monologer lika mycket som jag älskar att låtsas som jag förstår dem. Det i kombination med den deppiga miljön och urstarka musiken gör serien till något utöver det ordinära. Betydligt sämre blir det när Cohle och Hart ägnar sig åt faktiskt polisarbete. Då tar manuset genvägar på ett CSI-aktigt sätt och det blir simpelt. Ett exempel är när Marty plötsligt gör kopplingen mellan den nymålade huset och mannen med de gröna öronen. Det känns för enkelt med tanke på hur intrikat serien är i övrigt.

Och du sätter fingret på ett annat problem Ingrid; det är svårt att hålla reda på alla karaktärer eftersom Cohle och Hart överskuggar precis allt. Problemet är kanske så simpelt som att pengarna tog slut efter att de skrivit kontrakt med Matthew och Woody. Att man helt enkelt inte hade råd att anlita bättre skådespelare i övriga roller. Det blir därför lite obalanserat.

EMBLA: Till skillnad från Måns är jag inte den som är det minsta överväldigad av The Wire och tycker om tanken med Sopranos, men den fick mig aldrig att hålla mig vaken för att jag var tvungen att se att avsnitt till. Så jag gillar TD mer än de båda exemplen – ihop, till och med. Men jag kan hålla med om att själva massmördarstoryn tenderar att bli något man sett hundra gånger, även om den är extremt bra gjord. Jag sväljer dock allt med hull och hår – kanske hjälpte min initiala svala inställning till serien till på traven för att jag ska vara en ”true believer”. Pun intended.

En annan kritik som kommit fram är just fokus på män i TD. Jag är personligen en vän av Bechdel-testet, som väl den här serien inte skulle klara, men just här tycker jag inte att kritiken är befogad faktiskt. Det är ju i princip bara två män som hela serien handlar om. Hur ser ni andra på det? Och vad tycker ni om slutet?

(Kul info om rollbytet, Måns! Det hade jag ingen aning om.)

true45

LINDÉN: Vad tyckte jag om slutet? Jag ger dig det perfekta politikersvaret: det var både bra och dåligt. Upplösningen i Carcosa kom väldigt hastigt och, för de båda detektiverna, inte så lustigt. Om vi nu leker med tanken att Errol Childress faktiskt var The Yellow King (vilket jag inte är helt övertygad om) och att Rust och Cohle är övertygade om att de har lokaliserat ondskans ground zero; varför väljer de då att dela på sig? Det är en logisk lucka som bara har en förklaring och det är att Nic Pizzolatto ville bejaka den dödsönskan som Cohle har flaggat för hela säsongen. Han var enkelt uttryckt tvungen att offras. Och som jag trodde – dö. Men precis som att Pizzolatto valde bort alla traditionella buddy/bromance-shabloner omaka poliser emellan, valde han även ett något oväntat slut. Ett, enligt seriens logik, relativt lyckligt slut. När Errol säger ”take of your mask” till Cohle sätter han ord på det som vi tittare tänkt hela tiden. Vad är det som har gjort Cohle till den sinnesjukt olyckliga misantrop han är? Svaret får vi när han i den allra sista scenen släpper ner garden och, ja, kastar masken och berättar om den sorg som driver honom. Det är briljant skådespel både från Matthew och Woody.

original-1

(Notera korset i pannan)

Och för att även sinnesslöa tittare ska hänga med får vi några minuter tidigare en bild på Cohle i en av tv-historiens mest övertydliga Kristus-poser. Cohle når alltså frälsning genom mörkret. Den gamla Cohle är död och en ny har återuppstått. Mycket har sagts om Matthew McConaugheys skådespel men jag vill även ge Woody Harrelson en eloge. Hans roll är inte alls lika tacksam som Matthews. Han fick inga mystiska monologer att jobba med, hans jobb var till stor del att reagera snarare än agera. I slutscenen, när hans ex-fru och döttrar kommer och hälsar på, är det en helt annan man än den arrogante häradsbetäckaren från förr. Även han har kastat masken och förlikat sig med sitt solkiga förflutna. Han vet att loppet är kört. Den distans hans familj håller, till och med i det lilla sjukhusrummet, är permanent. Men trots allt som gått förlorat vet Hart att han i alla fall har vunnit en vän. Scenen där Hart ger Cohle ett paket Camel är genialisk i all sin enkelhet och säger egentligen allt som behöver sägas.

Den stora frågan nu är: hur kommer man ta sig an säsong två utan Matthew och Woody? Vad har ni för tankar kring det? Går det? Kommer man nysta vidare i konspirationen? För som Cohle sa: ”We didn´t get all of them”

true55

Tar en tur i trädgården, as you do…

INGRID: Angående det Embla skriver, om kritiken att det är för mycket fokus på män. Jag håller med om att TD inte är det bästa exemplet på just det problemet, eftersom det ju bara är Rust Cohle och Marty Hart som vi får lära känna på riktigt, och både de kvinnliga karaktärerna och övriga manliga karaktärer är mycket tunnare.  Sen är det väl egentligen lite tröttsamt att man alltid hamnar på strippklubbar och att ungefär hälften av alla kvinnor som överhuvud taget är med är eller har varit prostituerade i amerikanska deckarserier. Men det är ju överlag, och inte så att TD manifesterar detta på något extra tydligt sätt. Och det är ju knappast en särskilt glorifierad bild av manssamhället som visas upp här.

Slutet då. Jag sällar mig nog till det du skrev Måns – både bra och dåligt. Jag tycker det är totalt oundvikligt att upplösningen i en ”deckargåta” alltid blir lite av en besvikelse. Det går liksom aldrig att leva upp till den stämning och förväntan som skapats under seriens eller filmens gång, det kommer alltid kännas lite som ett antiklimax. Och det är väl som sagt många frågor som inte blev besvarade? Men som tur är lämnar inte serieskaparna oss efter att fallet klarats upp (om det nu har det…), utan istället får vi den fantastiskt gripande slutscenen med Rust och Marty, utanför sjukhuset, under stjärnorna. Jag lämnades verkligen helt tagen.

true5

Yellow king?

EMBLA: Jaaa! Skådespelet på slutet var magiskt, och jag håller helt med om att det är Woody som överraskar mest. Dels hur han bryter ihop på sjukhuset när han får besök, men också hur han inte vet riktigt hur han ska kunna krama och trösta sin kollega när de röker utanför och Matthew berättar om sitt mörker. Löjligt bra och starkt.

Jag har ju hört att det ska bli fler säsonger, med helt nya fall som helt andra poliser ska sätta tänderna i? Jag litar dock inte på mina egna källor, men jag gillar tanken.

LINDÈN: Embla, här kommer svaret från hästens mun: Nic Pizzolatto har sagt att säsong två kommer att handla om hårda kvinnor, onda män och det amerikanska transportsystemets hemliga ockulta historia. Det låter ju onekligen ganska lockande. Så för att sammanfatta: True Detective är en imponerande tv-serie som tack vare att det är samma regissör och manusförfattare hela vägen, håller ihop både visuellt och tematiskt. Det är nästan som en åtta timmar lång film. Däremot; det ligger lite i sakens natur att man blir besviken när konspirationer avslöjas. Ondskan kändes lite för banal när det visades sig att det i slutändan bara handlade om en smutsig redneck. Visst, det var fler inblandade och mörkläggningen skedde på hög nivå, men de fick i alla fall ”their guy”. En delseger är också en seger.

För det är ju som Walsh säger till Jake Gittes: Forget it, Jake. It’s Chinatown.

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Ken Wahl

    Skrev ett råhärligt inlägg på alla sätt och vis men sen var man inte inloggad usw o när man väl loggade in försvann inlägget. Men i runda slängar: TD är en bra serie(4/5), bättre än GOT(3/5) på nästan alla plan men inte uppe i SOPRANOS/WIRE/DEADWOOD(5/5). Haussen måste alltså bero på att alla andra serier från 2013/14 är dåliga i jämnförelse(1-2)?

  • tadaa

    ”The yellow king” var ”guden” som kulten offrade personer till, inte en verklig person. Dessutom handlade inte serien om en smutsig redneck, såg ni ens alla avsnitt? Det var åtminstone ett tiotal högt uppsatta personer som försökte göra utredningen svårare och på video syns 5+ personer som mördar en ung flicka på 80-talet (tror det är episod 7). Kulten hade massor av medlemmar, Erroll var bara en henchman i det stora hela.

    Pinsamt dålig artikel.

  • Måns Lindén

    Vi har väl för helvete inte påstått att ”serien handlade om en smutsig redneck”? Däremot fick Erroll personifiera ”ondskan” eftersom de andra gick fria. Ja, vi har sett alla avsnitt och vi noterade också ett flertal personer på videon – men vi sitter inte inne med samma massiva manuskunskaper som du gör och kan inte med säkerhet säga vilka dessa personer var. Att vi spekulerar kring vem ”The Yelllow King” är – det handlar om att ha ett rörligt intellekt. Att utforska olika tankegångar och inte vara tvärsäker är ganska givande. Pröva det någon gång. Och pinsam – det är man om man kommenterar anonymt.

  • Pingback: TV-Klubben: True Detective säsong 2 avsnitt 1 « Onyanserat – Blogg om film och tv()

  • Pingback: True Detective säsong 2 – En första titt « Onyanserat – Blogg om film och tv()

Fler onyanserade inlägg