Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ambassadören – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 15 mars 2012 i

Recensioner TV

Ambassadören

I Ambassadören bluffar sig den danske journalisten och satirikern Mads Brügger in i hjärtat av mörkaste Afrika som ”diplomat”. Avsikten är att avslöja maktstrukturer och korruption i Centralafrikanska republiken. Hans plan är att agera affärsman och med hjälp av dold kamera dokumenterar han sitt köp av ett diplomatpass. Men planen att köpa bloddiamanter kan komma att kosta honom livet.

Ambassadören är en otrolig historia. Otrolig men, enligt upphovsmannen i alla fall, helt sann. Den walraffande reportern Mads Brügger skapar karaktären Mr. Cortzen och köper sig diplomatiska handlingar. Detta är tydligen en helt laglig verksamhet. Gå in och titta på http://diplomaticpassport.com/ för mer information. Förvisso är företaget noga med att poängtera att de inte säljer diplomatpass, men när Mads möter upp en representant och använder sig av dold kamera visar det sig att det är exakt det dom pysslar med. Priset? För 135.000 $ får man ett liberianskt diplomatpass, körkort och ett diplom från ett fint universitet. Med dessa handlingar i attchéväskan ger sig ”Mr. Cortzen” in i den centralafrikanska diamantbranschen. Men det visar sig inte vara så lätt som han först trodde.

Hans destination är den Centralafrikanska Republiken (CAF) som enligt lokala diplomater är ”Afrikas glömda land”. En rest från 70-talet där ambassadörer kan låtsas som att tiden stått stilla och pryda sina ämbetsrum med elfenben och djurhudar. Och man kan lugnt säga att Mads Brügger går in i rollen.

Dans med pygméer

Efter att blivit tilldelad ett temporärt pass, där han står som honorärkonsul för Liberia till CAF, åker han till huvudstaden Bangui. Han är en karikatyr av en 70-talsdiplomat. Med glansiga kostymer, solglasögon och cigarett med elfenbensmunstycke bjuder han korrumperade CAF-tjänstemän på rysk kaviar – havets diamanter – för att imponera. I nästa scen ger han sig ut i jungeln i full kolonialmundering – khakiuniform och ridstövlar – och dansar med infödingarna. Det gränsar till Borat hela tiden och att ingen genomskådar honom är väl kanske ett tecken på att det är kanske exakt så här det går till.

Som täckmantel för sin diamantsmuggling bestämmer han sig för att bygga upp en tändsticksfabrik. För att särskilja sig tänker han anställa pygméer som arbetskraft. Mads resonerat att eftersom pygméer anses besitta magisk kraft kommer produkten i princip sälja sig själv. Med rasistiska och överpedagogiska bilder på onda kineser och ännu ondare fransmän står han likt en 1800-talsmissionär och eldar på lokalbefolkningen. Han vill att de ska inse att landets naturreserver är deras framtid och att de nya kolonialmakterna måste hindras. Att han själv är en hitte-på-diplomat med dold agenda är ett exempel på filmens cyniskt svarta humor.

Sightseeing

Initialt tar Mads karaktär Mr. Cortzen mycket plats. Ryktet sprider sig bland lokala diplomater, politiker och press och alla inser att det finns pengar att tjäna på denna (givetvis medvetet) naiva karaktär. På centralafrikanskt diplomatspråk kallas mutor ”glädjekuvert” och i ”Mr. Cortzen” ser de en brevbärare med oändliga resurser.

Efter att ha köpt en handbok i liberiansk diplomati inser Mads att han saknar alla nödvändiga papper och kontaktar därför Willem Tjissen som han redan har betalt 135 000 $ till för att få sina papper. Mr. Tjissen blir plötsligt väldigt svår att få tag på och med svävande resonemang hänvisar han till trilskande ministrar i Liberia och att pappersarbetet tar längre tid än planerat.

För att få rätsida på situationen kontaktar han en f.d. främlingslegionär som jobbar som chef för inrikessäkerheten. Och nu blir historien om möjligt än mer surrealistisk.

Främlingslegionären berättar om den nuvarande stormaktsspelet och hur olika intressen kämpar om regionens rika naturtillgångar. Till att börja med avråder han Mads att ge sig in i tändsticksbranschen. Enligt honom kontrolleras den av en libanes med franskt diplomatpass. Han hanterar 99% av den lokala tändsticksmarknaden – från Kamerun – och jobbar i hemlighet för det f.d franska tobaksmonopolet. Han hävdar att det två gånger om dagen flyger franska spionplan över landet för att bibehålla kontrollen. CAFs självständighet är en chimär och i praktiken är det fortfarande en fransk koloni. När lokala politiker ertappas för korruption får de omedelbart visum och uppehållstillstånd i Frankrike. Han pratar om ständiga kuppförsök via tredje part, som initieras av fransmännen. Att främlingslegionen sannolikt ligger och lurar i buskarna kan man läsa mellan raderna.

Mads potentiella affärspartner, Mr. Gilbert som äger gruvor (guld och diamanter) visar sig även bedriva affärer med två libanesiska företag, Sodiam och Catdiam, som är terroriststämplade för att de stöder Hamas. Mr. Gilbert säljer även guld till den italienske konsuln som drygar ut sin lön med hjälp av sin immunitet och sin diplomatväska. De liberianska ministrarna som ska godkänna Mads diplomatstatus visar sig vara uppsatta på en krigsförbrytarlista och även dom blir plötsligt väldigt svåra att nå. Mads börjar sakta men säkert inse att han förmodligen håller på att bli grundlurad.

Mads bästa vänner

När han väl får tag på diamanterna, trots att hans papper inte är i ordning, uppmanar Mr. Gilbert honom att ”inte vara feg” utan helt enkelt stoppa dom i fickorna och resa ur landet ändå. En indisk diplomat (som även han drygar ut sina inkomster via tveksamma affärer) varnar Mads. Med största sannolikhet kommer han bli arresterad på flygplatsen, diamanterna kommer att beslagtas och han kommer få dryga böter.

Filmen är intressant av många anledningar och väcker många frågor. Dels skildringen av den ohämmade korruptionen – kanske inte helt otippat att den förekommer – men frågan är varför ingen reagerar på att Mads har ett kamerateam med sig. Det är bara ibland han använder sig av dold kamera. Hur vågar folk uttala sig så fritt om sina uppenbart kriminella avsikter? Filmen ifrågasätter även bilden av vita män som åker skytteltrafik till Afrika och lurar den korkade lokalbefolkningen. Är det någon som blir blåst så är det Mads själv.

Men den mest centrala frågan är; vad är Mads Brüggers egentliga agenda och vem finansierar hans koloniala pojkstreck? Filmen ger inga svar och angående de diamanter han faktiskt kommer över kommenterar han kryptiskt: ”Diamanter trivs bäst i det fördolda, låt oss lämna det därvid”. Den ultimata ironin vore ju om filmen bekostats av de diamanter han själv smugglat ut. Ännu mer förbryllande är att filmen avslutas med en ceremoni där han får fullständigt liberianskt diplomatstatus. Mission complete. Eller?

Ambassadören är en fascinerande, cynisk och bisarr film som trots sin tvivelaktiga moral håller sig väl inom satirens råmärken.

Ambassadören ligger på SVTplay till den 12:e april

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg