Senaste Kommentarer

Top Commenters

Arrested Development: Säsong 4 – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 29 maj 2013 i

Recensioner TV

AD1

Så var den här då. Efter sju års väntan har folket fått sin vilja igenom. Den fjärde säsongen av Arrested Development kom främst till för att blidka fansen och det märks. Det här är trots allt serien som var tvungen att läggas ner för att kunna bli en erkänd succé men egentligen fanns alla förutsättningar där redan från början och med toppbetyg från både tittare och kritiker ockuperade Familjen Bluth våra hjärtan under nästan tre säsonger. Tyvärr var vi inte tillräckligt många och någon drog i nödbromsen. Resten är så kallad TV-historia.

AD2

Mäklarbranschen är något död för tillfället

Själv kom jag i kontakt med serien för några år sedan under en period i USA. Jag bodde hemma hos min amerikanska flickvän som en dag frågade mig om vi hade Arrested Development i Sverige. Amerikaner har i regel ingen vidare koll på omvärlden så hon brukade fråga mig sådana saker. Har ni el, åker ni skidor till jobbet o.s.v. och jag måste väl ha sett ut som det frågetecken jag kände mig som för jag hade absolut inte en aning om vad Arrested Development var. Jag beslöt mig i alla fall för att säga som det var och hon sken upp och berättade i extas att det ju var ett perfekt tillfälle för henne att se om hela serien.

Sagt och gjort. Vi åkte till närmsta Blockbuster för att hyra samtliga tillgängliga säsonger. Japp, hyra. Det kändes lite ovant att gå in i en butik och hyra en film när man var van vid att kunna få allt via nätet men vilket utbud och det var ju i princip gratis. Hur som helst. Förväntningarna var skyhöga. Jag menar verkligen off the charts höga. Hela bilfärden hade hon pratat på om Tobias och hans blåa män, om George Michael, hans misslyckade farsa och deras dysfunktionella familj och hur förbannat roligt det här skulle vara.

Med ett bredställ som Ronny & Ragge hade varit avundsjuka på parkerade hon och vi stegade in. Man skall aldrig döma en bok efter omslaget som det så fint heter men snacka om besvikelse då jag såg omslaget. Arrested Development såg ut som vilken random amerikansk flamskomediserie som helst. Huset fullt, Tummen mitt i handen, Sjunde himlen. You name it. Serier som jag avskyr över allt annat. Tack och lov hade den åtminstone originaltiteln. Hade skiten hetat Firma ruffel och båg som den gör här så hade jag förmodligen övertalat henne att hyra valfri B-skräckis istället men jag beslöt mig för att ge det en chans. Jag tror att jag lyckades dölja besvikelsen rätt väl för hon var fortfarande glad som en lärka när hon skuttade fram till DVD-spelaren och slängde in första discen. Jag stålsatte mig och hann tänka ”Snälla, låt det inte vara burkskratt i alla fall.” Serien rullade igång och jag rullade också, på golvet, av skratt, i krämpor. Jag tror att jag hann dö lite grann flera gånger under de tre säsonger som vi klämde rätt omgående. Det här hände i Texas på sommaren och solen gassade. Vissa timmar nådde termometern 50-gradersstrecket men vi stannade inne och följde den mest snillrika och roliga serie jag sett sedan, ja jag vet inte, någonsin?

AD3

Omslag som lovade tunt men höll runt, typ

Nu har alltså serien återuppstått och blivit en Netflix-produktion. En produktion som inte liknar något annat på TV. Det som börjar som ett helt nytt sätt att berätta en historia på utvecklas snart till en hel säsong där man nästan behöver ha Post-it-blocket med sig framför TVn för att snabbt kunna notera och kategorisera de olika händelserna. Egentligen är Arrested Development fortfarande full av fantastisk och intelligent humor men frågan är om inte serien har blivit lite för smart för sitt eget bästa den här gången. Jag är dock oerhört imponerad av hur man lyckas knyta ihop varenda lös tråd. Jag kan inte komma på någonting som glömdes bort eller missades.

Den fjärde säsongen är uppdelad på ett väldigt tydligt vis. Varje karaktär i serien har ett eller två avsnitt där han eller hon står i fokus. Det börjar alltid med en återblick. Hur hamnade han eller hon i nuvarande situation och hur rör sig historien framåt. Detta berättande ger upphov till två rätt jobbiga faktorer. De avsnitt som som inkluderar seriens roligaste karaktärer, Tobias och Gob är oändligt mycket mer intressanta än de som t.ex. handlar om George Sr. och Lucille. Det andra problemet blir att man får stå ut med en del upprepningar. Ofta får man se händelser från flera olika personers perspektiv. Nödvändigt för historien men det gör en redan rörig storyline ännu rörigare. Vissa berättelser är relativt enkla som Michaels (Jason Bateman). Han skall i princip bara samla på sig familjens signaturer för att få lov att göra en film om sitt liv. Jag nämnde ju George (Jeffrey Tambor) och Lucille (Jessica Walter). Deras story handlar om att bygga en mur mellan USA och Mexiko och det är struligt kan jag lova. Skulle jag ägna hela den här artikeln åt att förklara bara den delen så hade jag nog ändå gått bet. Desto roligare är det då att följa den ständigt snurriga Tobias Fünke (David Cross) och hans kamp mot sin egen klumpighet och att välja rätt ord i rätt situationer eller Gob (Will Arnett) och hans ständiga kamp mot sitt stora ego och rädsla att misslyckas.

AD4

Ja verkligen. Hurra för Tobias!

Seriens skapare Mitch Hurwitz har sagt att man inte skall se för många avsnitt åt gången för att kunna hänga med men jag vet inte jag. Känslan är att ju fler man ser på raken, desto större chans att man har storyn färskt i minnet. Jag bestämde mig för att fokusera på varje enskild karaktär och låta historien ”flyta med”. Det låter kanske flummigt men det var enda sättet för mig att kunna sortera upp allt som hände i serien.

Men det som räddar säsongen är trots allt humorn. Det är fortfarande en helt sanslös blandning av skämt och situationer, den ena galnare än den andra. Skillnaden är att nu är humorn mer dold och inte lika påtaglig eftersom varje avsnitt kräver fullt fokus av tittaren. Min största farhåga när jag hörde att det skulle komma en ny säsong var annars att man skulle riskera att förstöra ett relativt bra avslut och lite så är det ju också tyvärr. Framför allt eftersom säsong 4 inte riktigt känns som en äkta säsong. På grund av formatet känns den faktiskt mer som en riktigt lång film och slutet lämnar faktiskt en hel del att önska.

Nej, det här är väl tyvärr resultatet av att man har lyssnat lite för mycket på en hängiven skara fans som ville ha tillbaka sin favoritserie, en skara där jag själv stod längst fram och viftade med önskelistan. Jag ville ju så gärna vrida tillbaka tiden men nu frågar jag mig mest om det var äkta, det där hysteriska skrattet, tårarna som föll när jag rullade på golvet. Var det verkligen så det var eller var det bara en känsla av en helhet. Att vistelsen med en okomplicerad kärlek i ett annat land, i en annan verklighet fördunklade mitt sinne och fick mig att följa mitt hjärta snarare än mitt omdöme? Jag gissar att det enda sättet jag kan lösa den frågan på är att se om de tidigare säsongerna, något jag tänker börja med nu.

Hela säsong 4 av Arrested Development finns nu tillgänglig på Netflix.

betyg3

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg