Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Banshee: Säsong 4 – En första titt

Inlägg av Måns Lindman den 31 mars 2016 i

TV

Ban1

När det kommer till TV-serier är Banshee my guilty pleasure. Det är en serie som vid första anblicken är så korkad och absurd att samtliga inblandade borde sitta i stupstocken och skämmas ögonen ur sig. Om man bryter ner och analyserar innehållet hittar man väldigt få tecken på att detta borde kunna flyga och dessutom i fyra säsonger men om man skiter i konventionerna och tar Banshee för vad den faktiskt är märker man snart att serien i princip saknar konkurrens i sin genre. För var annars kan man få sitt lystmäte mättat med ett härligt brokigt galleri bad guys från alla tänkbara falanger? En mordlysten självspäkande borgmästare med ursprung från Amishfolket, ryska maffian, black sites, råbarkade busar i fluga, meth-dealande hillbillies och sist men inte minst neonazis, där ledaren dessutom heter Bunker i efternamn.

Precis som med Justified, Banshees kanske tydligaste referenspunkt glömmer många bort den här serien. I staterna visas den inte på någon av de stora kabelnätverken och den gör inte mycket väsen av sig i Sverige heller. Här ligger de tre första säsongerna dock på HBO Nordic men det skrivs inte särskilt mycket om serien och hypen är överlag skrämmande låg. Jag själv sprang på den av en slump och när jag väl börjat titta och kommit över den där gränsen där man måste lägga rim och reson åt sidan för att bara njuta av ett svårslaget spektakel kunde jag inte sluta. Jag var hopplöst fast i den absurda världen där knytnävarnas lag råder.

Ban3

Två män i samma rum? Frågan är inte om det blir slagsmål. Frågan är när.

Banshee har trots sin simpla story tagit många skepnader under åren men aldrig fegat ur. Det har varit fullt jävla ös rakt igenom och ibland har våldet varit så grafiskt att det vänt sig i magen, andra gånger har den sköna cynismen tvingat mig till gapskratt men serien har alltid hittat vägar att utvecklas. I början fokuserade man på banden mellan Amishfolket och den lilla hålan Banshee i delstaten Pennsylvania men i grunden har serien aldrig riktigt förändrats, utvecklats ja men inte förändrats. Det har alltid handlat om en ensam man utan namn som under desperata former stjäl identiteten Lucas Hood av en död sheriff och börjar ta lagen i egna händer. Och det är också här Banshee briljerar. Det är en story om identitet där ironin i att tungt kriminella Hood plötsligt tar rollen som lagens beskyddare är obetalbar.

Det ger upphovsmännen en närmast oändlig källa till komplexa situationer att leka med och jakten på en identitet och ett äkta jag märks också i de flesta karaktärer. Män och kvinnor som flyr från ett brokigt förflutet eller bara försöker komma på vem de egentligen vill vara – eller hur andra vill att de skall vara. Är de goda? Är de onda? Spelar det egentligen någon roll? Hur rättfärdigar de sina handlingar och vem skall döma dem? Trots att Lucas Hood är sheriffen i stan är det här ett laglöst land där vem som helst kan banka skiten ur vem som helst, när som helst och hur som helst. När det kommer till innovativa våldshandlingar finns det ingen serie som slår Banshee på fingrarna.

Efter tre fantastiska säsonger har det nu blivit dags att ta farväl. Säsong fyra har officiellt utropats som den sista uppgörelsen och med förra säsongens tokröj till avslutning undrar jag hur man skall kunna toppa det men jag blir säkert glatt överraskad den här gången också och räknar med en oförglömlig final. Eller för att citera Neil Young: It’s better to burn up than to fade away.

Ban2

Kai Proctor är hungrig på hämnd

Nu följer spoilers från tidigare säsonger så fortsätt på egen risk!

Temat för sista säsongen är fullt naturligt, sorg. Hood (Anthony Starr) har nu isolerat sig i en avlägsen jaktstuga där han plågas av minnen från Gordons och Siobhans död, sörjer en förlorad dotter, försöker bearbeta Jobs försvinnande och diverse andra andar från förr som vägrar lämna honom ifred. Med en vildvuxen skogshuggarlook, inte helt olik DiCaprios Hugh Glass i The Revenant är det inte direkt parmiddagar som står på agendan. Nej, den lilla tröst som finns är djupt ner i whiskeyflaskan och nu kommer nästa plågsamma slag i ansiktet. Nyheten om att Rebecca Bowman (Lili Simmons) har hittats brutalt mördad blir strået som slutligen knäckte kamelens rygg. Hood tar sig i kragen och är redo för en ny fight. Rebecca som hela tiden har varit den starkaste gemensamma nämnaren mellan Lucas Hood och Kai Proctor (Ulrich Thomsen) blir nu den drivande kraften och de tvingas att samarbeta för att hitta en potentiell seriemördare.

Av de första tre avsnitten att döma har tempot skruvats ner något och det vilar en mer allvarlig ton över produktionen men det hindrar inte serien från att då och då bryta ut i totalt mayhem. Dessutom är storyn fortfarande full av oväntade situationer och vändningar och uppfinningsrikedomen när det kommer till vidriga sätt att avsluta folks liv har inte bleknat. Tvärtom ligger man ibland på gränsen till s.k. torture porn där blod och lemmar fyller TV-rutan i långa plågsamma scener. Men det är jakten, strategierna och de galna försöken till någon form av skruvad rättvisa som är seriens riktiga behållning. Med ett så rikt persongalleri av udda typer lyckas man alltid hitta ännu ett oprövat sätt att utmana publiken men det finns gott om känslosamma ögonblick också. När Lucas inte ligger runt med alltför unga kvinnor har han även en mycket speciell relation till sin ärkefiende Kai Proctor och precis som i Justified (Raylan Givens och Boyd Crowder) är dessa samspel de mest laddade. Två män som inte riktigt kan bestämma sig för om de hatar eller beundrar varandra.

Ban4

Lucas Hood är antihjälten vi älskar att hata

Det är med eufori i bröstet jag konstaterar att Banshee kommer att fortsätta att vara my guilty pleasure under ännu en hel säsong och när det oundvikliga slutet väl kommer vet jag att Lucas Hood lämnar scenen with a big fucking bang. It’s on!

Banshee säsong 4 visas på HBO Nordic från 2 april

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg