Senaste Kommentarer

Top Commenters

Black Mirror säsong 4 – Spegeln sprack från kant till kant

Inlägg av Måns Lindman den 3 januari 2018 i

TV

Jag kommer ihåg det som om det vore i går. För snart två år sedan satt jag hemma i soffan en sådan där halvtrist standardonsdag när inget speciellt händer och kände mig indolent. Uttråkad swajpade jag höger bland Netflix’s redan då snabbt tilltagande utbud av titlar. Av någon anledning som jag inte alls kan komma ihåg fastnade jag för en serie som låg bland nyheter. Jag var inte råtaggad på något sätt, det var mer slumpen och uppgivenheten som slutligen gjorde att jag hamnade mitt i ett enastående inferno av brittisk briljans. Black Mirror var allt jag inte visste att jag saknat. Det bjöds på fristående fängslande avsnitt där den röda tråden var teknik och psykologi och jag var i sjunde himlen, minst.

Inte sedan The Twilight Zone hade en TV-serie använt science fiction som verktyg för en social debatt på ett så tydligt sätt som Black Mirror. Serien visade oss vad vi människor är kapabla till i våra mörkaste stunder. Den gav oss en hint om hur en möjlig framtid kommer att se ut men den visade oss också att vi har all anledning att vara rädda om vi inte använder vår innovativa förmåga med eftertanke. Skaparen och tillika geniet Charlie Brooker har själv förklarat att han ser Black Mirror som en kartläggning av vår teknologi som drog, där ena sidan ger glädje och välbehag men där bieffekterna kan bli katastrofala och det var det som var så förbannat fint. Det var aldrig svart eller vitt, där fanns gråzoner att vila hjärnan i och som ständigt grubblande gamäng njöt man ju av det där. Avsnitt som The Entire History of You och White Christmas låg kvar och pockade ständigt på uppmärksamhet och analys och jag överdriver inte när jag säger att jag har plöjt de två första säsongerna ett trettiotal gånger, fortfarande med samma entusiasm.

Ångesten ligger gött i semistarka Crocodile

Sedan hände det som brukar hända när någon når framgång i liten skala. Jänkarna kom och viftade med sina feta dollarsedlar och vips var Black Mirror en Netflixprodukt producerad i USA. Jag säger absolut inte att säsong 3 var dålig, den var bara svagare även om där fanns höjdpunkter som San Junipero och Nosedive men det var ändå tydligt att serien nu gick från småskaligt kult till massproducerat mainstream. Det skall dock sägas att i likhet med andra antologier så är det lite blandat i samtliga säsonger. Vissa avsnitt är helt enkelt så bra att jag småhulkar av lycka medan andra är rätt jävla mellanmjölk. Några avsnitt kunde man till och med varit utan men det är en massiv övervikt för det som är bra kontra det som är dåligt. Ibland vägs ett svagare manus upp av enastående skådespeleri, eller tvärtom. Vi snackar trots allt fortfarande en innovativ upplevelse som inte liknar något annat, men säsong tre var svagare, därom tvista icke de lärde.

Lagom till ett nytt år kom också en ny säsong och jag var inte alls lika exalterad längre. Jag ville ju såklart att säsong 4 skulle gå tillbaka till att bli så där cyniskt brittisk och grådaskig men misstänkte samtidigt starkt att konceptet nu skulle vara både rejält urvattnat och slätstruket. Jag hade rätt på båda punkterna. Fjärde säsongen var fortfarande Netflixproducerad och till viss del medioker men stundtals kändes den ändå mer brittisk än amerikansk och känslan var även att Charlie Brooker varit mer delaktig i produktionen den här gången. Tematiken var bekant och skall man vara lite elak, till och med ibland oblygt återanvänd. Resultatet, mörkt, olyckligt och kallhamrat, men det börjar tyvärr gå på rutin nu.

Första avsnittet börjar lika oväntat som svinbra. En flashback till svunna tider där sci-fi var bylsiga latexdräkter, billig rekvisita och ostiga dialoger. Star Trek-mätaren slår i taket när en namnstark ensemble tar plats på kommandobryggan på U.S.S. Callister, där inget är som man tror. En frisk fläkt och en relativt lugn anhalt inför vad som komma skall. Två riktigt mörka historier rullas nu upp där Jodie Foster-regisserade Arkangel känns så obekvämt nära en snar framtid att det är svårt att värja sig. Berättelsen om den överbeskyddande modern som vill skydda sitt barn till varje pris är både skarpsinnig och fasansfull. Crocodile är en variant av Jag vet vad du gjorde förra sommaren där gamla synder och ny teknik kolliderar i en supernova av ångest. Fjärde avsnittet är inte bara säsongens bästa utan också en av hela seriens höjdpunkter. Det är en kärlekshistoria, det är en tragedi, det är Tinder på crack och jag hoppade högt av ambivalens från ruta ett. Hang the DJ är ett av få Netflixproducerade avsnitt som lika gärna hade kunnat vara med i första eller andra sässen.

Därefter dippar det betänkligt i svartvita Metalhead. Ett avsnitt som är yta all the way. Visst, fotot är magiskt men storyn är i sina bästa stunder skrattretande. Vi får inte veta någonting om varför robothundar plötsligt jagar vår kvinnliga huvudrollsinnehavare, vars enda uppgift är att hålla sig undan. Det är hela storyn. 40 minuters high-tech-kurragömma. Säsongens sista, och bokstavligt talat smärtsamma avsnitt är något av en vattendelare. Det är nästan som att Charlie Brooker gör parodi på sig själv i detta tredelade drama som till viss del knyter ihop vissa säckar och ger oss en inblick i Brookers hjärna. Ytterst underhållande och med ramstarka prestationer men svårt att ta på allvar. Ett tydligt försök till en ny White Christmas men helt utan samma slagkraft.

Dystopiskt värre i Metalhead, ett avsnitt med betydligt coolare namn än innehåll

Det var som sagt väntat efter tre säsonger att vi skulle hamna här, i en halvmesyrernas föreställning. När en serie startar så starkt som Black Mirror gjorde och sedan går igenom en sådan förändringsprocess som den har gjort de senaste åren, då blir det tyvärr oundvikligt mer fokus på kvantitet än kvalitet. Nya avsnitt måste ut och pengar måste in men Black Mirrors styrka har alltid legat i det eftertänksamma, i mänskliga basala behov och känslor blandat med ångesten över att ständigt vara övervakad och kontrollerad men det går ju inte att köra full spätta på det år ut och år in, till slut trampar även ett geni som Charlie Brooker vatten.

Samtliga säsonger finns tillgängliga på Netflix

 

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg