Senaste Kommentarer

Top Commenters

Boardwalk Empire (HBO) – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 1 november 2010 i

Recensioner TV

Steve: både pressad och ond

”Låt aldrig sanningen komma i vägen för en bra historia”. Orden kommer från Enoch ”Nucky” Thompsons mungipa när han kliver ner från podiet efter att ha hållit ett hycklande och lögnaktigt tal inför en kvinnoförening. I HBOs nya storsatsning ”Boardwalk Empire” är ”Nuckys” devis en typ av innehållsdeklaration som tyvärr inte bara är till dess fördel.

Sista avsnittet av ”The Sopranos” visades 2007 och sen dess har HBO fått se sig omsprungna av både AMC och Showtime och är inte längre ensam herre på täppan när det kommer till drama-TV av högsta kaliber. Så vad göra? Jo, HBO grävde där de stod och gjorde en sorts prequel till ”The Sopranos”. En serie som skulle skildra den era av korruption som lade grunden till den värld som Tony Soprano 80 år senare skulle dominera.

”Boardwalk Empire” utspelar sig år 1920. Första Världskriget är slut, börsen är på uppgång, kvinnor är på väg att få rösträtt. Det finns en framtidsoptimism och pionjäranda som inte går att kuva. Om det inte vore för spriten. Det är i alla fall politikernas uppfattning som inför ett tretton år långt spritförbud som visar sig både verkningslöst och förödande. Folk vill ha sin sprit och Nucky Thompson (Steve Buscemi) ser det som sin plikt att leverera. Att han själv råka vara politiker och att hans bror är polischef innebär inga som helst problem eftersom deras moral är lika utspädd som den sprit de säljer.

Serien utspelar sig under jazz-eran i Atlantic City som på den tiden kallades ”Världens lekplats”. En låtsasvärld som är en lämplig fond för det utanförskap som Nucky och hans kumpaner skapat för sig själva. De är opportunistiska skurkar som från sina maktpositioner cementerar sina roller så att de i slutändan kan bli samhällets legitima stöttepelare. Ett exempel från verkligheten är John F Kennedy vars pappa Joe lade grunden till både sin förmögenhet och sitt kontaktnät genom att vara framgångsrik spritsmugglare innan han gav sig in i politiken.

Till skillnad från svenska dramasatsningar saknas här varken talang, ambitioner eller pengar. ”Boardwalk Empire” är skapat av Terence Winter som låg bakom ”The Sopranos”. HBO hostade upp hela 20 miljoner dollar för piloten och anlitade ingen mindre än Martin Scorsese för att få rätt gangsterpatina. Detaljrikedomen är enorm, regin distinkt och det ser helt fantastiskt ut, men det är ändå något som saknas. Det är som att komma hem till någon som har gjort i ordning sin lägenhet för försäljning. Känslan av att vara i ett show room. En perfekt verklighet som är så tillrättalagd att den nästan känns antiseptisk. ”Boardwalk Empire” lider av samma problem. Trots att blodet flödar känns den i sin strävan efter autenticitet lite blodfattig och steril. Sanningen kommer helt enkelt i vägen för en potentiellt bra historia. Karaktärerna och sidohistorierna känns inte lika mångfacetterade och intressanta som exempelvis ”The Sopranos” och man får aldrig känslan av ordentligt djup eller de oändliga antal lager som rymdes i manuset till ”The Wire”.

Ett av problemen är faktiskt Steve Buscemi, (väl medveten om att jag bryter mot Onyanserats budord nr. 96 nu..). Jag köper inte honom som kallhamrad gangsterboss. Jag kommer på mig själv med att sitta och vänta på att han ska dra någon ironisk Tarantino-replik och det är förödande efter som han ska vara seriens nav. Han är fel i en svår roll där han hela tiden måste balansera charm och våld. Nucky Thompson är nån sorts semi-empatisk sociopat som få skådespelare skulle ro i land med. Då är Stephen Graham (som spelade skinhead-psykot i ”This is England”) mycket bättre. Han spelar en ung Al Capone och gör det fantastiskt. Michael Shannon, spelar den hederliga polisen som ser som sin livsuppgift att sätta dit Nucky, är även han vansinnigt bra. Hans karaktär påminner lite om Elliot Ness (Kevin Costner i ”De Omutbara”) med den avgörande skillnaden att Michael Shannon är aningen mer komplex och trovärdig i sin karaktärisering än vad Kevins frikyrkliga moralpolis var.

”Boardwalk Empire” har egentligen alla förutsättningar att vara fantastiskt, men det är ”bara” bra. Jag har sett sex av tolv avsnitt och kommer absolut se samtliga, men det är inte alls lika beroendeframkallande som HBO kan vara när de som allra bäst.

Boardwalk Empire visas på Canal Plus Series från och med idag den 1:a oktober

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jakob

    Förutom att jag absolut köper Steve Buscemis rolltolkning så håller jag med dig fullt ut. Det är jättesvårt att sätta fingret på precis vad det är som saknas bland all uppenbar hantverkskvalité, men hittills är BE inte i klass med Six Feet Under eller Sopranos (om än fortfarande väldigt sevärt).

    Bland allt snyggt finlir så vill jag också peka ut den långsamt uppbyggda konflikten mellan Nucky och hans brorsa polischefen, där finns förutsättningar för oerhört pressat skådespel framåt slutet av säsongen.

  • Jag tycker nog att Martin Aagård i Aftonbladet satte fingret på det: "Boardwalk empire är HBO:s Sony Ericsson XPeria X10. Ett desperat försök att ta upp konkurrensen med tv-seriernas Iphone, Mad Men"

  • Denna serien kommer jag att följa!! *längtar*

  • Pingback: “Boardwalk Empire” « Emmies()

Fler onyanserade inlägg