Brev till Hank Moody

Det fanns en tid när vi var mer än vänner

Hej Hank,

Det här blir det sista du hör från mig på ett tag. Kanske för evigt. Allt har sin tid och nu känner jag att vår tid har nåt vägs ände. Din briljans och roliga svada gjorde att jag gillade att hänga med dig, men den är som bortblåst. Var tog den vägen?

Det har varit fina år, missförstå mig inte, men alla egenskaper och nycker som jag en gång tyckte var roliga känns inte särskilt fräscha längre. Att du bygger hela din existens och ditt förhållningssätt till andra människor på cynism och misantropi var kul ett tag, men eftersom din karaktärsutveckling har varit obefintlig börjar jag känna ljudet av rundgång i öronen. Det är inte en behaglig känsla. Jag vill gå vidare men jag känner att vi inte kan göra det tillsammans eftersom du är ovillig att ändra på dig. Den lilla identifikation jag kanske en gång kände är bortblåst och mitt tålamod har trutit. Jag kan inte ens hålla takt med ditt drickande längre och då känner jag att vi har tappat något väsentligt  i vår relation.

Att för fjärde säsongen i rad behöva bevittna hur du, ditt ex och din agent beter er som barn är bara plågsamt och patetiskt. Jag tror inte hellre längre på att samtliga kvinnor som kommer i din väg vill ligga med dig. Det blir bara tragiskt och faktiskt lite larvigt med alla snygga kvinnor som ska ”rädda” dig genom glädjelöst sex. En annan sak: Exakt hur kul är det att du aldrig lagar den ena framlyktan på din skabbiga Porsche? Är det ett exempel på din ”sköna” jag-bryr-mig-inte-om-världsliga-ting attityd till livet? Ska vi tycka att det är lite bohemiskt och ball?

Laga lyktjäveln!

Lågvattenmärket som fick mig att fatta pennan var det som hände i avsnitt 4 säsong 4. Var det verkligen kul med apan som kastar bajs på Charlie Runkle? Du är ju både exekutiv producent och huvudrollsinnehavare; du måste väl kunna påverka innehållet ganska mycket? Men fallet skedde långt tidigare. För mig dog mycket redan förra säsongen i samband med att Lew Ashby överdoserade i sitt flådiga hem. Han var motpolen som du behövde. Han utgjorde den nödvändiga jämnvikt som gjorde dig och dina manér mer uthärdliga. Ni delade dessutom en livslång sorg över förlusten av den ni älskade. Det var lite fint.

Hur som helst, jag säger farväl nu och önskar dig all lycka och välgång i livet. Och likväl som jag googlar gamla flickvänner och romanser som dött, kommer jag sannolikt att smygtitta nån gång ibland för att se hur du har det. Jag ber dig dock att inte göra det samma; för som vi brukar säga i show-business: ”Ring inte mig, jag ringer dig”

Med vänlig hälsning/

Måns Lindén

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén