Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Combat Hospital – Första avsnittet recenserat

Inlägg av Måns Lindman den 4 juli 2011 i

Recensioner TV

Det är inte M.A.S.H. Det är inte Grey’s but something in between.

Kanadensiska ABC har precis kört igång sommarens satsning inom den hyfsat urvattnade genren sjukhusdramer. Nu har man flyttat narkosläkare, kirurger, psykologer, gynekologer och annat till ett plywood-skjul i Kandahar, Afghanistan. Året är 2006 och utanför rasar kriget för fullt. Mitt i detta brinnande inferno ligger det N.A.T.O. styrda sjukhuset där den hårde chefsläkaren Xavier Marks, spelad av Elias Koteas och hans medicinska team huserar. Efter ett riktigt lamt intro börjar det faktiskt helt ok med några snygga krigsscener när de två färska läkarna som serien skall byggas kring anländer i helikopter. Med färska menar jag förresten både färska som rollfigurer och med tanken på nivån av skådespeleri, förmodligen även färska som skådespelare.

Rebecca Kincaid och Bobby Trang, spelade av Michelle Borth och Terry Chen hoppar i alla fall ur helikoptern och rapporterar till tjänst. Trots fin ranking på uniformerna är det givetvis ingen som förstår att de är där som läkare utan de blir omedelbart ombedda att moppa golvet. Hur som helst, detta jättekomiska misstag rättas snart till och de blir omgående satta i arbete när den första sårade soldaten förs in i operationssalen. Den ena skottskadade soldaten efter den andra ramlar sedan in genom dörren varpå skalpellen åker fram. Just detta får mig att undra, hur många skottskadade soldater orkar man se innan man tröttnar? Det är ju inte direkt så att variationen av skador och åkommor är outtömlig i den här miljön. Antingen är du skjuten eller så har du trampat på en landmina, that’s about it.

"Welcome to Kandahar!"

Det finns väl egentligen två typer av sjukhusdramer, den som fokuserar på intressanta åkommor och det desperata sökandet efter botemedel och den som fokuserar mer på teamet och relationerna mellan dessa. Baserat på premiäravsnittet så verkar Combat Hospital sannerligen inte höra till den första kategorin. Det var mer: Pang pang, aj aj, in genom dörren, skär ett snitt, in med en slang, frisk. Problemet med detta blir då att Combat Hospital följaktligen hör till kategori nummer två och att bygga en serie på relationer mellan ett gäng så fruktansvärt platta, ointressanta och faktiskt rätt osympatiska personligheter känns minst sagt vanskligt.

Vi har chefsläkaren som är hård men rättvis på ett riktigt klyschigt och tokamerikanskt sätt, den unga kvinnliga läkaren som mitt i ett brinnande krig fokuserar mer på sin eventuella graviditet och uppbrott med pojkvännen än på patienterna, vi har också den asiatiska läkaren som är så nervös att han ser ut att börja lipa när som helst bara för att i nästa scen dra på med varenda medicinsk term han någonsin hört och räddar dagen, allt till stegrande stråkmusik. Vi avslutar med en feministisk ilsken psykolog och givetvis också den snygga, cyniska läkaren med brittisk accent som försöker vara Dr. Chase från House så hårt att blöjknutarna i det närmaste går upp.

Läkare utan gränser för hur dålig en serie kan bli

Premiären fick ofattbara 2,5 miljon tittare i Kanada men jag skulle bli mycket förvånad om den trenden håller i sig. Här finns nämligen ingen spänning, inga intressanta karaktärer, ingen intensitet, ingen nerv och framför allt inget manus. Det finns egentligen ingenting, bara påkostade kulisser och ett jävla oljud. Faktum är att det ibland är svårt att urskilja dialogerna. Jag vet inte riktigt hur man har lyckats men både musik och bakgrundsljud ligger alldeles för högt. En sak fick jag dock lära mig av Combat Hospital, låt aldrig en kvinna operera en skjuten talibanledare om du inte vill att ditt sjukhus skall attackeras av arga skäggiga män med vapen efteråt.

I denna recension överger jag ljudteknikerna och låter istället bilden nedan illustrera betyget från minut 1 till minut 45. Hur ABC kunde ge den här dyngan grönt ljus övergår faktiskt mitt förstånd.

Trailer:

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg