Senaste Kommentarer

Top Commenters

En första titt på Första Dejten – den svenska versionen.

Inlägg av Embla Sue Panova den 1 november 2017 i

TV

Någonstans i något litet hörn av Onyanserat har jag skrivit om att alla borde se First date (Första dejten England, ja och man kan se amerikanska versionen också, för all del) och bli sådär varma i bröstet som man bara blir av vissa saker när man når medelåldern. Programmet går ut på att människor får anmäla sig för att bli matchade till en middag med en blinddate. Det låter säkert spekulativt och dokuaktigt, men det är ett av de finaste programmen jag någonsin har sett. Nu har Sverige gjort en egen version. Lyckas de? Det ska vi gå igenom nu. 

Upplägget att låta främlingar äta middag med varann för att kanske hitta romantiken kan verkligen vara vackert – om det görs smakfullt. Och det gör det i First Date, men faktiskt också i Första dejten. Presentationen av personerna som deltar är respektfullt och så även hur man skildrar dejten. Det är också här hela programidén ligger, i att visa den där nervositeten, kemin, eller brist därav. Och här klarar sig Sverige bra. Men som alltid är det inte bara innehållet utan även förpackningen som betyder något och där klarar sig vår svenska version inte lika bra.

När personerna först kommer in i restaurangen blir de mottagna av en hovmästare, visade till baren och sedan när båda är på plats visar hovmästaren dem till bords. I baren får de småprata med bartendern, inte sällan om kärlek men även om vad de jobbar med och sådär. Den delen funkar bra tycker jag. Även om brittiska bartendern får mitt hjärta att banka lite extra så känns den svenska cocktailmakaren även han varm och trevlig. Det kommer då och då in på servisen på restaurangen som klipps in med kommentarer om kärlek eller om paren som besöker stället. Man blir glad. Alla är vi människor som oftast gillar att bli älskade. Det är fint.

Ett av paren i förstaavsnittet. Hur gick det för dem? Kolla så får du veta.

Men så till problemet. I den engelska versionen heter hovmästaren Fred Sirieix. Han är frânsmân och jobbar till vardags på en Michelinrestaurang i England. Hela han osar av kärlek, klassiska livscitat och stil, sådär som bara fransmän kan. I den svenska versionen är det modebloggaren Fosco Giulianelli, som vi också känner igen som 3-mannen – ni vet agenten som gör häftiga 60-talsstunts i bästa Bond-andan i 3-reklamen, som tar emot gästerna. Om Fred sätter en fransk aura på programmet, bara genom att vara, är det tydligt att produktionsbolaget gärna vill att Fosco ska adderar det där härliga italienska. Men det känns tyvärr ganska krystat. Fosco har en superfin utstrålning och skulle verkligen passa som hovmästare på något mysigt italienskt ställe, inget snack om saken. Men känslan av att han inte ÄR hovmästare utan spelar en roll tar bort det fina även med paren som ses. Plötsligt känns liksom allting castat. Nu är det ju möjligt att google sviker mig och att Fosco faktiskt ÄR hovmästare på riktigt, men något blir fel för mig när det känns som en skådespelare har axlat den rollen.

Man gillar ju Fosco – men är han hovmästare?

Kan man bortse från att restaurangen inte riktigt känns lika verklig som i den engelska versionen (där jag först faktiskt trodde att det var en restaurang som faktiskt hade det som koncept) kan man få mycket nöje av att titta även på den svenska. Men i vanligt ordning: kan man välja brittiskt så ska man det.


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg