Senaste Kommentarer

Top Commenters

Farväl Bon Temps – Inför True Blood säsong 7

Inlägg av Ingrid Forsberg den 19 juni 2014 i

TV

True-Blood

På söndag visas första avsnitttet i den absolut sista säsongen av True Blood.  Det har blivit sju säsonger av serien som hade premiär 2008, men redan ett par år innan det hade jag upptäckt Charlaine Harris böcker om den telepatiska servitrisen Sookie Stackhouse och alla supernaturals som befolkar hennes tillvaro i Bon Temps, Louisiana. En serie på 13 böcker blev det av The Southern Vampire Mysteries innan den avslutades med Dead ever after som kom ut 2013 (alla Sookie- böcker har förresten en titel med ordet dead i sig, så det är helt omöjligt att hålla isär dem). Skamlöst underhållande böcker som blandar spänning, skräck, romantik och humor. Snabbläst och oerhört beroendeframkallande. Ni vet, precis som en riktigt bra tv-serie kan vara.

Så när nyheten kom att Alan Ball, som gjort den fantastiska serien Six Feet Under, skulle göra en tv-serie av Sookie-böckerna blev peppen minst sagt stor hos mig och min kompis som delade fäblessen (i själva verket är det hennes förtjänst att jag läst alla böckerna eftersom jag lånade dem av henne – tack Johanna!). När serien väl började sändas 2008 hade vi redan läst sju böcker, så vi var rätt insatta i den där världen. Då är det såklart oundvikligt med blandade känslor kring val av skådespelare,  och det var med skräckblandad förtjusning vi reagerade på nyheten att självaste Alexander Skarsgård fått rollen som Eric Northman – vikingavampyren som levt i över tusen år. Det kan tyckas lite märkligt nu, men reaktionen då var typ ”men han är ju alldeles för valpig för den rollen!”.

För saken är ju den att karaktärerna beskrivs rätt annorlunda av Charlaine Harris i böckerna. Eric beskrivs som att han har långt hår. Alltså jättelångt. Och superblont, nästan vitt. Ibland flätat på något intrikat sätt. Och han har typ snortajta stentvättade jeans och väst på sig (och vid minst ett tillfälle röd spandex, men den plotlinen kommer nog aldrig på tv tyvärr). Det vill säga, Eric har ju jättemycket tråkigare looks i tv-serien! I första säsongen försökte man sig på ett ”långt” hår, med minst sagt tvivelaktigt resultat. Jag gissar att Alex fick sporta en peruk? Det såg inte bra ut. Detta löste man sen genom att låta Eric vara med om en blonderings-incident så han var tvungen att klippa håret. Och sen började han klä sig i cool skinnjacka istället för halvtöntig skinnkavaj. Lite, för att inte säga mycket, besviken var jag på denna look-fail, det måste sägas.

eric northman2

Inte vitblont, jättelångt hår.

Första säsongen av serien är den som följer böckerna närmast, därefter har serieskaparna arbetat om både karaktärer och handling rätt så friskt. Och i mitt huvud blandas allt till ett misch-masch, så jag glömmer bort vad som hänt vem i vilken version. Nåväl, en stor skillnad mellan böckerna och tv-serien – som också gör att serien måste bli rätt annorlunda –  är att böckerna är berättade enbart ur Sookies perspektiv, alltså i jag-form. Alltså får övriga karaktärer inte alls lika mycket utrymme som i tv-serien. Just det här jag-berättarperspektivet går till lätt överdrift ibland i Charlaine Harris böcker, när Sookie beskriver allt hon gör i detalj. Man får till exempel följa väldigt noga hur hon sätter upp håret och vad hon klär på sig. Samtidigt är det rätt kul, för det blir ju komiskt när Sookie för tredje gången på fem sidor beskriver hur hon borstar håret och sätter upp det i en hästsvans med en hårsnodd och tre hårnålar, eller beskriver hur hon stoppar i en tvätt i tvättmaskinen, lagar en ”sweet potato casserole” eller åker in till stan och gör ärenden. Och det är ett tydligt prov på den vardagliga småstadskänslan som Charlaine Harris verkligen lyckas få in i historierna, trots all brutalitet, död, monster and what not.

charlaine

Charlaine Harris gör en cameo som bargäst på Merlottes

Några grejer som är så mycket bättre i serien än i böckerna: Lafayette. En av de coolaste karaktärerna i hela serien, som har magiska krafter och sportar sjalett och lösögonfransar som att det är den mest naturliga looken för en kock i en skithåla i Louisiana. Lysande skådespelad av Nelsan Ellis. Charlaine Harris däremot bestämde sig för att döda Lafayette efter en enda bok – undrar hur mycket hon ångrade sig sen när hon såg serien? Och Jason Stackhouse. En sån älskvärd dude, småkorkad men med stort hjärta (och libido), och dessutom väldigt rolig. En mycket bättre karaktär i Ryan Kwantens version än i böckerna.

Och så är det förstås soundtracket. Sånt som americana, cajun, bluegrass och blues, som såklart är jätteviktigt för stämningen i serien. Från den fantastiska vinjetten, med Jace Everetts Bad Things, till alla låtar som går under sluttexterna, och som varje avsnitt också döps efter (en av dem en specialinspelning av Zombies-låten She’s not there med Nick Cave och Neko Case, komplett med zydeco-dragspel. Inte illa pinkat). Minns till exempel det härliga musikögonblicket när Sam Merlotte i avsnitt 4, säsong 1, beger sig till en lägenhet  för att undersöka den, börjar lukta på lakanen i sängen mer och mer intensivt, tills han formligen grottat ner sig, åmar runt invirad i lakanen, intensivt sniffandes. Allt till tonerna av Lynyrd Skynyrds That Smell. Lysande musikläggningsögonblick.

true-blood-3-season-full-cast-poster

Laissez les bon temps rouler

Men nu är det alltså dags för ett slut även för tv-serien. Säsong sju tar vid precis där säsong sex slutade – mitt i den grillfest som skulle få människorna och vampyrerna att umgås över gränserna och begrava stridsyxan, men som istället slutar i kaos när ett gäng virussmittade psykopatvampyrer attackerar. De två första avsnitten är lovande, och plötsligt ser jag mycket mer fram emot en till säsong av True Blood än vad jag gjort på länge (säsong 6 kollade jag inte ens klart förrän för några månader sedan). Det börjar ödesmättat och tungt, och ploten med de virusangripna vampyrerna gör att det nästan känns mer som zombiekatastrof än som vampyrdrama. Och när Sookie brottas med det näst intill outhärdliga i att höra precis allt som andra tänker – nu även sin egen pojkvän – tas vi tillbaka till där allting startade. När Sookie kände den där lättnaden i att träffa en vampyr, en varelse vars tankar var helt tysta även för henne.

True Blood säsong 7 har premiär på HBO Nordic den 23 juni (dagen efter den amerikanska premiären)

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg