Senaste Kommentarer

Top Commenters

Friends fyller 20 bast!

Inlägg av Embla Sue Panova den 22 september 2014 i

TV

friends

Idag har det gått 20 år sedan det här gänget för första gången dök upp i amerikanska tv-apparater. Det tog inte lång tid förrän Chandler, Rachel, Ross, Monica, Joey och Phoebe var vänner med hela världen och tjänade mångmiljonbelopp för varje inspelat avsnitt.

De flesta människor, åtminstone de som är eller har varit någotsånär förtjusta i sina tv-apparater, har minst en serie som präglat hela deras uppväxt. En serie som de känner utan och innan, som blivit en så självklar del av vardagen att det är helt omöjligt att förhålla sig opartisk till den. En sån serie är, för Onyanserats Adrianna och Embla ”Vänner”. Men varför blev den så stor, håller den än i dag och hur har den påverkat sitcoms överlag? Det ska vi försöka bena ut.

EMBLA: Okej, till att börja med: hur illa junkie var du? Äger/ägde du serien på VHS (eller DVD kanske), hur många gånger har du sett varje avsnitt och så vidare?

ADRIANNA: Alltså, herregud. På den tiden man fortfarande hade VHS:er hade jag, om inte alla säsonger, så åtminstone fram till mitten någonstans. Sen lämnade världen det formatet bakom sig och jag köpte resterande säsonger på dvd. Och nu i vuxen ålder har jag ganska nyligen köpt hela boxen IGEN, eftersom de flesta av mina gamla filmer och serier supits bort i flytter från barndomshem till studentlägenheter och kollektiv. Så man kan väl säga att jag är, och var, deep in the shit. Antalet gånger jag sett avsnitten är därefter, det går helt enkelt inte att räkna på.

Men samma fråga till dig då? Var du en lika stor junkie som jag?

EMBLA: Skönt att du erkände först, för då blir det lättare för mig att komma ur sitcomgarderoben. Jag minns att jag spelade av alla VHS-band som fanns då (det var en bra jävla trave och då tror jag inte ens de kommit halvvägs) av en kompis som lagt hela sin lön på att skapa en samling. Sen blev det liksom inte av att jag köpte en riktig samling själv, eller ens snodde resten från någon annan stackare. Avsnitten har jag sett så många gånger att jag tyvärr vet både repliker, vad de hade på sig och ibland vilka miner de gjorde.

Varför blev man så fast tror du? För antalet serier jag sett såhär intensivt kan jag verkligen räkna på en hand.

ADRIANNA: Det finns såklart många svar på den frågan, men för min del var det nog en kombination av att jag var i precis rätt ålder när jag upptäckte den, runt 13 tror jag, och att jag hade en vakans för favoritserie att fyllas just då. Så det hade nog kunnat bli något annat, men Vänner var på exakt rätt nivå för mitt tonåriga jag, och så gav jag mig helt okritiskt hän. Sådär som man bara kan göra när man är ung och påverkbar.

Sen hjälper det att jag tyckte, och tycker, att den ju faktiskt är riktigt riktigt rolig, och väldigt lyckat castad, dessutom.

EMBLA: Jag håller med dig. Den kom i en tid då jag inte ens kan minnas vad den konkurrerade med i min värld. En massa mangafilm och Blaxploitation vill jag minnas. Serier var ju inget man konsumerade på samma sätt då som man gör nu – vad fanns det mer, liksom, Rederiet och Cosby, typ. Plötsligt fanns det en serie där man kunde känna igen sig (eller åtminstone den vuxnare versionen man gärna ville sig själv som) och inspireras av! Jag var ju till exempel av en dem som dödligt gärna ville ha en Rachel-frilla och har säkert citerat mer än några handfulls skämt från serien (och låtit dem passera som mina egna). Det var nog första gången man ville bli en del av något så gärna att man nästan tyckte att man kände dem…

Har du sett något på länge, tycker du att serien håller än idag?

ADRIANNA: JA. Jag tycker verkligen att den gör det. Kanske kan det bero på det faktum att jag omöjligen kan vara opartisk gentemot en serie som praktiskt taget definierat min uppväxt, men jag står vid min åsikt. Stundtals är det faktiskt en mästerlig sit com, med sympatiska (typ) karaktärer och en extremt välfungerande personkemi mellan skådisarna.

EMBLA: Jag håller med dig, det ÄR smart och roligt skrivet. Mitt enda problem är väl att man sett avsnitten så ofta att man liksom blivit trött på dem utan att de egentligen kanske förtjänar det.

Men med tanke på att det är tre tjejer och tre killar, hur tycker du att de lyckades hålla sig ifrån att falla i köns-stereotyp-fällan?

ADRIANNA: Serien är ju ingenting om inte extremt könsstereotyp, så på den fronten får man hoppas att saker och ting blivit bättre de senaste 20 åren? Men å andra sidan vet man ju att det inte blivit mycket bättre. Tyvärr. Jag måste dock ge serien en eloge för att den faktiskt har lika många tjejer som killar i huvudrollerna. Väldigt få serier, förutom de som specifikt fokuserar på kvinnodominerade miljöer, lyckas med det ens idag?

EMBLA: Nej det har du rätt i. (Börjar toktänka på nutida serier och hur det ser ut – ville inte att det skulle vara så sorgligt som det är.) Överlag är ju karaktärerna för all del hyfsat ”platta” om man får säga så. Det är smart eftersom det är enkelt att lära känna dem, samtidigt vet vi ju precis hur alla ska reagera. Men det ligger ju å andra sidan i den här typen av seriers natur – det är olika situationer att skratta åt och en röd tråd att följa.

ADRIANNA: Precis, just att man blir deras vän och kan förutspå EXAKT hur alla kommer att reagera och vad de kommer att säga i en viss situation, gör att man känner sig trygg och omhuldad.

EMBLA: Men vad säger du om skådisarnas karriärer efter seriens slut? Vilka har lyckats och vilka har det inte? Är det någon du skulle velat se mer av?

ADRIANNA: Njaaa, alltså jag vet inte. De har ju blivit sina karaktärer, på gott och ont, med hela världen, så jag har faktiskt haft lite svårt att se dem i andra roller utan att tänka på deras serie-alter ego. Men Jennifer Aniston och Matthew Perry har ju ändå hyfsade karriärer, och några av de andra har nog satsat på regi och liknande, om jag inte minns fel?

EMBLA: Sant, särskilt i början var det ju svårt att inte se dem som sina karaktärer. Men det finns ju en del grymma exempel. Tycker till exempel att Ross är grym i Band of Brothers och Curb Your Enthusiasm, Rachel visar att hon kan mer än bara titta blygt/busigt under lugg i The Good Girl. Dessutom är ju Lisa Kudrow helt outstanding i (egenskapade) The Comeback – även om hon där spelar en karaktär som är väldigt lik henne själv. En annan som ju är sig själv in absurdum är ju Joey, som till och med fått en egen spinoff-serie.

Avslutningsvis: bjucka på ditt favoritcitat!

ADRIANNA: Så gärna! Chandler går in i Monicas och Rachels lägenhet efter en stor fest dagen innan, och säger: ”Well, my apartment isn’t there anymore, because I drank it.”. DET är fanimej fortfarande mästarklass. Grattis på 20-årsdagen!


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg