Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Game of Thrones – Summering av säsong 4

Inlägg av Måns Lindman den 24 juni 2014 i

TV

GoT49

Säsong fyra är avslutad och nu när, i alla fall de mest inbitna med största sannolikhet har sett finalen har det blivit dags för redaktionen att summera säsongen och i synnerhet själva finalen. Undertecknad och Embla har följt serien från början till slut.

Jag vill börja med att utfärda en gigantisk VARNING för SPOILERS nedan! Mängder med avgörande ögonblick och öden diskuteras så har du inte sett slutet, sluta läsa här!

LINDMAN: Då lägger vi ännu en säsong av Game of Thrones till arkivet. Och vilken säsong sedan! Och vilken final! ”The Children” levererade utan tvekan en av seriens absolut tätaste och snyggaste timmar hittills. Jag skulle nog vilja säga att det var episkt. Visst, det är ett urvattnat begrepp som vi filmkritiker gärna gödslar med men om inte det här var episkt så vet jag inte när man skulle använda uttrycket. Benioff och Weiss verkar dessutom ha bränt av de sista kvarvarande budgetpengarna på CGI för sällan har väl odöda benrangel varit så verklighetstrogna, om man nu kan säga så om ett fantasiväsen. Jag har varit inne på det tidigare. GoT blir verkligen bara snyggare och snyggare produktionsmässigt. Miljöer, kostymer, och ljussättning saknar motstycke när det kommer till TV-serier.

Något som jag verkligen gillade med avslutningen och säsongen i övrigt var att man inte rörde vid varje story line och det var en känsla som jag fick redan efter förhandsvisningen. Det blev helt enkelt mindre rörigt och man lärde verkligen känna karaktärerna på allvar. Nej, det är bara att erkänna, när GoT tillåter sig själv att fokusera på ett par livsöden och går på djupet så är det en mycket bättre show. Jag gillade också att man avslutade i ett kontemplativt stadie och inte med fullt pådrag som vi sett tidigare. Snyggt med övergången från det laddade mötet mellan Tywin och Tyrion på dass till en resa ut i det okända. Men ändå, är det något jag tar med mig från den här säsongen så är det just Tyrions ”rampage mode” och Daenerys bittra uppvaknande när hon upptäcker att hon i sin strävan att vara en god ledare faktiskt själv är upphov till folkets missnöje och misär. Scenen där hon tvingas stänga in sina drakar i den mörka katakomben är hjärtslitande.

GoT47

Vem kommer att sitta på järntronen när kampen väl är över?

EMBLA: Du verkar verkligen nöjd, Måns! Det är bara att gratulera. Själv blev jag så löjligt besviken på slutet – ”det mäktigaste slutet någonsin” skrev någon och jag undrar då om de över huvud taget såg slutet av förra säsongen där typ alla dog? DET var mäktigt. Det här var på sin höjd avrundande. Känner noll och ingen spänning inför de lösa trådar man lämnat efter sig.

Jag är lite kluven till GoT överlag. Det är mycket att störa sig på, inte minst alla dessa onödiga naken/sex-scener som känns minst sagt spekulativa. Däremot älskar jag ju miljöerna, de övernaturliga inslagen och plotterna. Hade faktiskt ingen större lust att dra igång den här säsongen, efter att ha läst mycket kritik kring hur man skrivit om en scen i boken där frivilliges plötsligt blev våldtäktsromantisk – inte så fräscht i min bok. Men efter att ha sett färdigt alla mina andra serier gav jag upp. Säsongen är tät som fan och jag håller med dig, Måns, om att karaktärerna blir mer och mer intressanta (med undantag av drakmamman som jag alltid blir uttråkad av att se). Jag älskar hur laglös serien ändå är – som i tvekampen mot The Mountain. Det var ett sånt inferno jag räknat med som avslut, men tji fick jag. Håller dock med dig om att skeletten var jävligt bra gjorda – det är väl det mest vanskliga man kan ge sig på annars?

Hur är det Måns, har du läst böckerna? Det kan ju avgöra hur man uppfattar filmatiseringen.

LINDMAN: Jodå, jag har läst böckerna och det är också en av styrkorna med serien. Man följer de litterära verken oerhört väl och visst, jag kan hålla med dig om att det finns en hel del scener som känns som lite sensationsfiskeri även om dessa är betydligt färre och faktiskt mindre brutala än i böckerna. Annars var det här ju en säsong där våldet eskalerade.

Hade man gått helt efter böckerna så borde dock den här säsongen ha slutat med en grandios överraskning men nu gissar jag att man sparar på detta ögonblick och istället inleder säsong 5 med dunder och brak. Annars tycker jag faktiskt inte att  ”The Children” kunde avsluta säsongen på ett bättre sätt. Jag gillade hur det slutade med att varje karaktär stod inför ett vägskäl. Tyrion stod upp för sig själv och vägrade dansa efter sin faders pipa. Jaime valde att stå upp för sin bror istället för att låta Cersei få sin vilja igenom. Varys valde att följa med Tyrion på sin resa, hellre än att återvända till King’s Landing och som jag nämnde, Daenerys svåra beslut att fängsla sina ”husdjur” efter att Drogon dödat ännu ett barn.

GoT48

Daenerys drakar växer sig allt större

Följet med Bran, Hodor, Meera och Jojen är i mitt tycke den svagaste länken. De går och går men kommer liksom ingenstans och storyn stannar ofta upp när man byter över till kvartetten men här når de äntligen någon form av destination när trädmannen Carcosa stiger in i handlingarna. Skelettarmén, skogsbarnet med magiska krafter och en gubbe i ett träd som kan förutspå framtiden.  I mitt tycke var det ett snyggt sätt att återställa känslan av att GoT någonstans faktiskt även är en fantasyberättelse, att mitt i alla politiska intriger och nakna kroppar slänga in en helt och hållet övernaturlig sidostory.

Men ändå, när det kommer till vändpunkter så fanns det väl ingen som genomgick en mer personlig förändring än Arya. Att Brienne efter alla dessa mil till fots äntligen få hitta flickebarnet, även om det var riktigt nära att hon missade tillfället. Striden mellan Brienne och The Hound kändes i hela kroppen. Det var en brutal och personlig uppgörelse som bara kunde sluta på ett sätt. Men dog han verkligen? Scenen är inte med i boken så jag har faktiskt inte en susning. Mer intressant var Aryas svar på det hela. Hon vägrade att bli räddad av Brienne men gav samtidigt The Hound sitt ultimata poker face när han bad henne att döda honom. Varför? Var det av nåd eller ville hon att han skulle dö långsamt i smärta?

Avslutningsvis, Arya på den där båten ger oss en portal till resten av världen, den som ända tills nu legat dold bakom Westeros. Ja, förutom Daenerys erövringståg då. Den bjuder in till en än mer komplex och spännande fortsättning men sätter också en intressant ton till den fjärde säsongen. För trots allt som inträffat i den här mångfacetterade berättelsen så verkade inte de sista sekunderna av ”The Children” vilja reflektera kring de episka slagen som ägt rum under merparten av den där timmen. Det var ett perfekt sätt att avsluta, både lynnigt och kontemplativt. Karaktärer som tvingats ta svåra beslut, ännu en huvudperson och makthavare död. Varys och Tyrion på flykt. Ingen The Hound, ingen Joffrey. Ingen Arya i Westeros? Ja, fortsättningen blir minst sagt spännande och det är sådana här smarta cliffhangers som gör att jag är ständigt engagerad och spänd på att följa serien. Allt kan hända och allt står på spel. Valar morghulis. Valar dohaeris.

GoT50

Jakten på den treögda korpen fortsätter

EMBLA: Jag hade kunnat låta dig avrunda där, Måns, men jag måste ändå bara avslutningsvis säga att jag håller med dig om mycket. Kampen mellan Brienne och Hound är verkligen plågsam och öppningen för Aryas nya liv är också en cliffhanger jag verkligen bryr mig om. Men jag hakar ändå upp mig på hypen. Är det det bästa slutet de nånsin kommit på, som påståtts? Mjä. Snarare ett spännande avsnitt mitt i serien. Jag hade förväntat mig ännu mer – eller kanske till och med ännu mindre. För jag hade nog hellre sett ett säsongsavslut efter tvekampen där The Mountain mot förmodan till slut vann. Och vad fan hände med återuppväckelsen av honom, för övrigt? DET hade ju kunnat bli en avslutning att bita sönder nagelbanden till, om du frågar mig. Jag hann redan innan eftertexterna börja rulla fantisera vilka andra de skulle kunna väcka upp med den där formulan. Men. Du droppade att det fanns en stor sak som de sparat till nästa säsong. Har jag inte hunnit läsa böckerna innan dess kommer jag garanterat och med spänning se vad det kan tänkas vara. Jag vill nämligen så innerligt gärna känna precis som du.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg