Senaste Kommentarer

Top Commenters

Glee Säsong 2 – Recension

Inlägg av Leiyah Rose Lindén den 12 oktober 2010 i

Recensioner TV

Jag vet ju sedan gammalt att man inte ska ropa hej innan man är över bäcken, risken är annars överhängande att man drunknar. Vilket var precis vad som hände när jag mötte andra säsongen av Glee. Från lycka till besvikelse på mindre än tio minuter. Jag vet inte vad som hände, det känns lite som om någon högre makt tvingar mig att äta upp mina ord

Ni minns hur jag hyllade Glee, min första månad på jobbet? Hur jag längtade efter en andra säsong? Denna längtan känns nu patetisk och fåfäng vid en närmare överblick. För det som möter mig på andra sidan skärmen är inget annat än ett hån. Det som i första säsongen kändes nyskapande och fresh, känns i säsong två förlegat och löjeväckande. Karaktärerna känns uttjatade, manuset inkonsekvent i ordets värsta betydelse. För att uttrycka det milt: Den feta tjejen har sjungit sin sista sång.

Nu anser du att det är på sin plats med en förklaring gissar jag, couldn’t agree with you more. Vilket ingen av oss verkar få.  Jag skulle glatt träffa Ryan Murphy med en sten i huvudet om chans gavs. Jane Lynch är som alltid brilliant men man förväntar sig liksom inte mindre. Hennes Sue Sylvester bär stundtals upp hela serien. Scenerna med hennes storasyster är något av det mest gripande jag sett. I övrigt är manuset en enda röra.  Fantastiska Chris Colfer har getts chans att verkligen agera i denna säsong, men det blir liksom sekundärt när han hela tiden tvingas relatera till ett manus som till och med en retarderad sengångare skulle gjort bättre. SKÄMS PÅ ER FOX!

Det finns väl inget mer att säga egentligen, jag får helt enkelt skylla mig själv. Jag hade så höga förhoppningar, förhoppningar som krossades som isen i drinken. Det finns liksom inget kvar att krama ut ur framgångssagan. Glee har visat sig vara ett one hit-wonder, ett storslaget sådant förvisso, men inte mer än så. När andra serier som hyllas redan från start, så som Nurse Jackie, True Blood och Dexter, bygger ut sina karaktärer och miljöer för varje avsnitt och säsong, väljer Glee på ett nästan självgott sätt att trampa på i samma gamla upptrampade spår. Jag känner mig lurad, som bara någon som verkligen älskat och hedrat i nöd och lust, kan göra. Därför är mitt slutgiltiga svar enkelt: Glee, you’re the weakest link; goodbye.

Andra säsongen av Glee sänds just i USA, när den kommer till Sverige är oklart men tills dess bjuder jag på en Glee-wind av deras Brittneyavsnitt:

Skrivet av Leiyah Rose Lindén

Är ökänd för sin totala oförmåga att underordna sig sociala strukturer, men är i övrigt förtjusande. Student på Estetikprogrammet vid Södertörns Högskola där hon försöker få in lite mer hiphop. Föredrar dokumentärer men är ruskigt svag för independentfilm.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg