Senaste Kommentarer

Top Commenters

Hassel – En första titt

Inlägg av Emil Viksell den 14 september 2017 i

TV

Jag återkommer gärna till Casino Royale (2006). Dels för att det är en bra Bondfilm, men allra mest för dess sätt att i inledningen sätta den nya programförklaringen som en smocka i nyllet på publiken. Den gryniga och svartvita misshandelsscenen slänger ut Pierce Brosnans gentlemanna-tjejtjusare med besked. Och presenterar den nye Bond, råskinnet Daniel Craig.

Den första vevan Hasselfilmer förändrade den svenska deckaren. Dessa filmer var hårdare, tuffare och mer amerikanska i sitt snitt än andra svenska snut-rykare. Jag fick exempelvis inte titta på dem när jag var spoling, för att de var ”på tok för våldsamma”. I backspegeln var det där som all moralpanik, inget annat än en obefogad och onödig reaktion.

Hård, hårdare, Ola Rapace.

Hassel har redan genomgått en reboot, med den ytterst märkliga och genre-anarkistiska Hassel – Privatspanarna (2012), regisserad av Måns Månson. Dagens Hassel har inte mycket gemensamt med någon av upplagorna. Skaparna Henrik Jansson-Schweizer och Morgan Jensen samt regissören Amir Chamdin gör likadant med Hassel som Martin Campbell och company gjorde med Bond. På följande sätt:

1. En inledande och brutal misshandelsscen.
2. En Hassel (Ola Rapace) som går in på toa där hans nakna kärlek Daniela (Aliette Opheim) står i en onaturlig position och följande konversation:

Hassel: ”Vad gör du?”
Daniela: ”Rakar stjärten?”
Hassel: ”Varför det?”
Daniela: ”För att jag vet att du gillar det.”

De fortsätter bolla lite fram och tillbaka sedan går Hassel ned och slickar henne.

3. En Hassel som citerar Ice-T och hamnar i ett bråk med Daniela (Opheim) över var hans The Chronic-t-shirt tagit vägen.

Kärlek börjar med bråk och fortsätter med bråk.

Hoppsan. Ja, det är verkligen någonting annat än den Hassel Lars-Erik Berenett bjöd på. Och det funkar faktiskt ganska bra. Nog är det klyschigt att ta in Ola Rapace när man behöver förråa och ruffa till en karaktär – han börjar oroväckande mycket bli den näste Persbrandt, en go-to-skådis när filmskapare vill tuffa till det. Och han spelar allt oftare en och samma karaktär. Det är inte mycket som skiljer hans insats i den ganska tama C More-serien Farang från hans insats i Hassel, i alla fall inte under de två avsnitten jag har sett. Men trots det är denna serie verkligen värd uppmärksamheten. Mycket för att Rapace faktiskt är en god skådespelare. Här också omgiven av en hel kader av andra kompetenta skådespelare.

Skådespeleriet är fruktansvärt realistiskt. Samspelet mellan karaktärerna är otvunget, med en dialog som känns helt okonstlad – raka motsatsen till hur den brukar upplevas när det kommer till svensk TV. Särskilt interaktionen mellan Hassel (Rapace) och Daniela (Opheim), som har en it’s complicated-relation, förgyller upplevelsen. Men även Shanti Roney som kollegan Thomas Meyer, som är en värdig sparringpartner till resten av ensemblen när det kommer till tennisrapp polisjargong. För att inte tala om Hassels styvdotter på glid, tonåringen Vida, som spelas av en ung men redan färdig skådis, Wilma Lidén.

Handlingens egentliga startskott är ett skott i huvudet på Hassels lärofader och vän Yngve Ruda (Tomas Laustiola). Hassel inleder en jakt på Rudas mördare och tar hjälp av sitt poliscrew med namnet Triton. En polis från SU (Särskilda Utredningar), Fatima Nidal (Ana Gil de Melo Nascimento), kliver också in i handlingen och man förstår att Triton inte riktigt håller sig till lagar och regler när de jagar buset. Detta blir ännu tydligare när Hassel håller ned en småförbrytare mot golvet och Simon Palm (Thomas Holmin), Johannes Frank (David Nzinga) och nytillskottet till gruppen, Eira Lindhe (Nana Blondell), hjälper till. Medan Meyer (Roney) torterar busen, genom att borra honom i låret, för att få information.

Hassel smyger inte direkt med sin hållning. Alla är så tuffa, livet är så hårt och Stockholm äter upp dig om du inte biter tillbaka. Men inom den sortens nordic noir så är det ändå en ganska lyckad skapelse. Ett socialrealistiskt stycke TV som väljer Stockholms fula sidor snarare än Strandvägen. Serien rör sig på industrins bakgårdar och kring betong. Till och med när inspelningsplatsen är det nybyggda Tele2 Arena, så sker fotot ur kameravinklar som lyfter fram cementfundamenten snarare än arenans fräschör. Och ofta utspelar sig serien i medfarna, inte direkt igenkännliga, förortsområdet snarare än kring Svampen, Stadshuset och Gamla Stan.

Övervåldsligan.

Hassel har en hårdkokt tydlighet i tilltalet. Det är knappast banbrytande, särskilt inte i en internationell kontext, men däremot i en svensk. Och fotot slår an en nästan perfekt ton. Sedan liknar det Roky Erickson-tonsatta introt lite väl mycket en Jonas Åkerlund-video. Rockgeniet Nicke Andersson har gått lite väl mycket rock med musiken. Bikaraktären Jack Kowalski (Hans-Erik Dyvik Husby) har lite väl många rockplanscher på väggen (bland annat The Sonics, The Stooges, Neil Young) som liknar den gamle Turbonegro-frontarens riktiga idoler. Det är lite väl många AIK-emblem. Och det hällregnar machismo emellanåt.

Men det är ändå en serie som om inte tar upp kampen med, så i alla fall i kvalitet vagt påminner om, en av de bästa svenska thrillerserierna genom tiderna, Innan vi dör.

Hassel visas på Viaplay.

Spara

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Larry

    Vad är det för pajas som har skrivit ovanstående text? Det kan ALDRIG bli för många AIK-emblem. Det är snarare för få och snackas för lite om AIK.

  • Nåja 🙂

Fler onyanserade inlägg