Senaste Kommentarer

Top Commenters

Hemlock Grove – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 25 april 2013 i

Recensioner TV

HL1

Den som sitter och trycker på ett Netflixkonto kan nu hungrigt kötta igenom en första säsong av den nya skräckserien Hemlock Grove. Det är vackert och våldsamt, stundtals ojämnt och töntigt, ibland är det imponerande och nyskapande. Ja, som ni märker finns det mycket att säga om Hemlock Grove och det bjuds på allsköns hemskheter och mängder med referenser när vi under 13 avsnitt får lära känna invånarna i det lilla samhället utanför Pennsylvania. Välkommen till gemenskapen där din granne lika gärna kan vara din middag.

Hemlock Grove, en sömnig liten industristad i utkanten av Pennsylvania. Omgiven av mörk skog kommer det inte många främlingar hit och precis som i Twin Peaks hittas en dag den döda kroppen av en flicka. Hon ligger dock inte prydligt invirad i plast med fridfullt slutna ögon och blek hy, nej här snackar vi köttslamsor och inälvor och blod såklart, massor av blod. Det är givetvis enkelt att föreställa sig att det här skulle vara ett verk av något slags rovdjur men varför har de godaste bitarna i så fall sparats och varför ligger hon där hon ligger. Nej, någonting ligger begravet här och eftersom det uppenbarligen inte är flickan så måste denna gåta redas ut, frågan är bara av vem? Den lokala polisen består av två personer som väl mest är vana vid ett par butikssnatterier per årtionde ungefär, rätt trötta verkar de också vara. En expert på fisk och rovdjur kallas in. Jodå, det finns sådana och de utreder brutala dödsfall. De kan också se på kvarlämnade fotspår vilken hudfärg en människa har, mycket imponerande på min ära. Hon börjar sniffa runt i grannskapet och får snart erfara att alla bär på hemligheter, fruktansvärda sådana. Faktiskt så hemliga och fruktansvärda att vissa måste låsas in i ett valv och vaktas av en galen vetenskapsman med ett vänligt yttre.

HL2

Det är gravallvarligt

En Upir dricker sitt eget blod. Inte av någon speciell anledning, förmodligen mest för att det är gott. Roman Godfrey (Bill Skarsgård) är Upir men han är också en fullfjädrad sociopat född med silversked i mun. Roman glider omkring och gör livet surt för de flesta. En störd och störig typ med ett uppenbart Gudskomplex, han heter ju till och med Gud i efternamn som den uppmärksamme lagt märke till. Brudarna gillar det såklart. Han är bad boy, slick och röker jämt. Dessutom är han kolatorsk och rattar byns fräsigaste åk. Klart att det blir ligga av. Hemlock Grove är ingen pryd historia. Det är många TPF (titts per frame) och sexet är svettigt, våldsamt och ofta ångestfyllt. Det blir ju heller inte mindre körigt när den som ligger underst inte alltid vet vad det är som ligger över och frustar. Är det en människa eller är det något helt annat?

Roman bor fortfarande hemma hos mamma i ett enormt mansion uppe på en frodig kulle. Mamma och mamma förresten, ett världskrig är väl närmare sanningen. Olivia Godfrey (Famke Jenssen) är en femme fatale som ingen bör leka med om denne är rädd om sitt liv. Den kvinnan saknar helt skrupler och hon förgör gärna alla som kommer för nära hennes lilla familj. En familj som förutom Roman också består av Shelley, systern som kvalar in på strax över två meter och har ett stirrande fisköga. Hon låter dock farligare än vad hon är och får symbolisera det dåliga samvetet hos familjen Godfrey. Okej, så vi har alltså ett stort hus som ruvar på hemska hemligheter, en ondskefull kvinna och vanskapta barn. Självklart känns det väldigt mycket American Horror Story över det hela.

En dag förändras Romans inrutade rebelliv, han träffar Peter Rumancek (Landon Loboiron). En skäggig ovårdad zigenare som utger sig för att vara varulv. Inte direkt Romans normala umgängeskrets men vissa saker förenar dem båda och någon typ av vänskap växer fram. De beslutar att ta saken i egna händer och försöka ta reda på vem eller vad som egentligen mördade den där stackars flickan. Problemet är bara att de själva är misstänkta och både fisk & rovdjursstyrelsen och de trötta poliskonstaplarna nosar dem i arslet vart de än går. Spänningen är oliiiidlig. Eller är den egentligen det?

HL4

Fin vovve

Motorsågarna var fulltankade och låg redo på diverse redaktionshyllor och den massmediala slakten skulle visa sig vara mer brutal än själva serien i sig. Överkryssade dödskallar, flygfän, fantomenringar och skepparkransar, ja allt som går att kryssa över har delats ut till höger och vänster och serien har kallats ”an abomination”, ”Movie making at it’ s worst” och annat mindre smickrande. Är det då verkligen så vansinnigt uselt? Nej, det är ju faktiskt inte det. Det verkar som om att man valt att ta den här påkostade något studentikosa såpan med skräckinslag på lite för stort allvar, ungefär som man gjorde med manusförfattaren Eli Roth’s Hostel en gång i tiden. Visst, det är motbjudande även här ibland och visst har man copy/pastat så att det står härliga till. Förutom de självklara likheterna med Twin Peaks, Twilight, True Blood och American Horror Story så finner man även små blinkningar till gamla verk av Stephen King men det finns också saker Hemlock Grove gör väldigt bra. Tack vare en generös budget har upphovsmännen kunnat jobba på kvaliteten och det är verkligen snyggt. Miljöerna är mörka och detaljerade och när det skall vara skrämmande så är det skrämmande. När det skall vara vackert, ja då är det ofta otroligt vackert. Specialeffekterna är inte överdrivet många men när någon skall lämna jordelivet, då görs det med all tydlighet. Jag har sett många övergångar man till varg genom åren men aldrig så snyggt och smärtsamt som i Hemlock Grove. In your face Stephanie Meyer!

HL5

Famke Janssen och Bill Skarsgård i Hemlock Grove

Produktionstekniskt funkar det alltså utmärkt, storyn är inte ny men den håller, skådespeleriet är godkänt, framför allt från Skarsgård och Liboiron, som jag hatade i Terra Nova. Hata är ett starkt ord men så var det faktiskt i det fallet. Hur som haver, nej, Hemlock Grove’s största problem är ojämnheten och att Roth håller tillbaka alldeles för mycket. Skall det vara skräck så skall det tamejfan vara skräck. Hemlock Grove har marknadsförts som ”Mörk, Läskig, Nervkittlande, Skrämmande, Ondskefull” och då funkar det inte att halvmesa sig igenom en story som trots allt innehåller både blodsugare, varulvar, brutala mord och missfoster. Ta True Blood t.ex. Nakenhet, gore och vansinniga vändningar. True Blood erbjuder det i kopiösa mängder och den energiboosten blir där en del av showen. I Hemlock Grove känns det som att någon hela tiden har foten på bromspedalen vilket gör att både tempo och energi dör ut till slut. Man vet att det finns något hemskt därute men det tar för lång tid att ta sig dit. För att orka med en sådan transport måste det helt enkelt hända mer under tiden. Som sagt, det är både våldsamt och erotiskt men det är för sällan. Långa stunder händer det i princip ingenting och jag tappar intresset som sedan byggs upp igen för att snart dö ut på nytt. Så där håller det på och det är ju inte hållbart i längden. Jag vill bli skrämd och underhållen Goddamnit!

Det är annars kul att se hur streamingtjänsten Netflix nu ger sig in i leken och på allvar försöker slåss med de stora TV-bolagen om tittarnas gunst genom att erbjuda serier exklusivt för sina abonnenter. Ibland funkar det, ibland inte. Hemlock Grove vill mycket och får ut ganska lite men det är trots allt ett hyggligt tidsfördriv som håller för en genomtitt men som sagt, håll nere förväntningarna. Du kommer inte att få se en ny Twin Peaks.

betyg2_5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg