Senaste Kommentarer

Top Commenters

Homeland – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 23 november 2011 i

Recensioner TV

En billboard på Sunset Strip

Nicholas Brody (Damian Lewis) – krypskytt och marinsoldat – försvann för åtta år sedan i Irak. Myndigheterna och hans familj utgick från att han var död. Men när ett specialförband gör en raid mot ett al Qaeda-läger hittar de honom med yvigt skägg och illa tilltygad kropp efter långvarig tortyr. Han flygs hem och tas emot som en hjälte av alla. Men en person blir misstänksam: Carrie Mathison (Claire Danes) jobbar för CIA och fick strax innan Brodys fritagande ett tips från en dödsdömd al Qaeda-fånge att organisationen hade lyckats ”vända” en amerikansk krigsfånge till att bli agent för al Qaeda. Är Brody i själva verket en mullvad som under skyddet av sin hjältegloria planerar en attack mot sitt eget land?

Det är premissen för Showtimes nya dramaserie Homeland som har blivit sanslöst hyllad i USA. På hemmaplan har populärkulturens överstepräster Jan Gradvall och Kjell Häglund idag twittrat nästan identiskt och upplyst svenska folket att det här är en serie man absolut inte får missa. Jag har sett åtta (av tolv) avsnitt och om man bortser från första minuterna i piloten och den allra sista scenen i avsnitt åtta så är jag helt beredd att stämma in i hyllningskörerna.

Claire Danes som CIA-agent

Producenterna Howard Gordon and Alex Gansa är även männen bakom 24 vilket i min bok är en fet merit. Jag är (förmodligen) en av få som inte skäms för att säga att jag såg och gillade samtliga säsonger. Jag tror det var Howard Gordon som på frågan vad 24:s motto var svarade ”It may be bad, but it is never boring” vilket är en lysande sammanfattning. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt när Kiefer sprang runt och lekte McGyver på nandrolon och samma känsla får jag av Homeland. Spänningen är dock mycket mer lågintensiv och karaktärsdriven men det finns en framåtrörelse som inte går att värja sig mot, precis som i 24. Skillnaden är väl främst tonen; om Gordon och Gansa efter avslutad inspelningsdag på 24 halsade tequila och rökte crack  så är det snarare rökig maltwhiskey och nikotinplåster som gäller efter avslutat värv på Homeland. Kanske är det dags att byta motto: ”It may be mature, but it is never boring”.

Brody

Det som lyfter Homeland är de väl utmejslade karaktärerna. Om Jack Bauer och hans kollegor i princip var seriefigurer är karaktärerna i Homeland mångfacetterade varelser av kött och blod. Carrie Mathison är en komplex individ, i ständig brottningsmatch med sina demoner som delvis pareras med psykofarmaka. Hon drivs av skuld för att hon inte lyckade avstyra 9/11-attacken. Exakt vad hon gjorde för misstag framgår inte men skuldkänslorna har framkallat ett maniskt beteende. Därför vägrar hon släppa taget om sina misstankar rörande Brodys eventuella förräderi. Mot hennes chefs explicita order installerar hon kameror i Brodys hem och övervakar dygnet runt i hopp om att röja honom. Carrie Mathison förkroppsligar den paranoia som numer är självklar hos post 9/11-amerikaner som lyder under Patriot Act och andra ingrepp på den i Amerika, i alla fall i teorin, okränkbara friheten. Och hennes motsägelsefulla karaktär är seriens starkaste kort; hon kan under ett och samma avsnitt framstå som både älskvärd och empatisk och en person helt utan moralisk resning.

Det som gör Katt och råtta-leken mellan henne och Brody så intressant är att man som tittare hela tiden svävar i osäkerhet. Hade det varit 24 så hade Jack Bauer helt enkelt sagt att Brody är terrorist och så hade det varit bra med det. Jack har liksom aldrig fel och serien gjordes ju under Bush-åren då världen delades upp i svart och vitt. I Homeland finns det utrymme för gråskalaBåde Brody och Carrie är människor med tvivel och våndor vilket gör att man känner empati för båda. Man vill att Brody är oskyldig samtidigt som man vill att Carrie ska ha rätt och återvinna sitt tappade anseende. Kanske spelar båda ett högt spel – men lika troligt är att bara en av dom gör det.

Spionvärldens bästa skägg

En annan viktig karaktär är Saul Berenson (Mandy Patinkin) som är något av en mentor för Carrie. Han är den enda på CIA som fortfarande tror på henne. Saul är en spion av den gamla skolan, färgad av kalla kriget och desillusionerad av att befinna sig i ett krig mot en svårdefinierad fiende. Ett krig som aldrig tar slut – det mot terrorismen. Han är en knivskarp analytiker och kommer med rationella argument när Carrie svävar iväg. De kompletterar varandra och det är i samspelet mellan dom som seriens hjärta finns. Det är skådespel på en nivå man sällan ser i dramaserier för TV.

Homeland är ett riktigt fynd. Du bjuds på glimrande skådespel i en känslomässigt engagerande politisk kontext med karaktärer man bryr sig om. Dessutom är det fruktansvärt spännande.

Homeland börjar visas på SVT ikväll kl 22:00

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Verkligen den bästa serie som produceras just nu. Som en magisk blandning av ”24” och Susanne Biers ”Brødre”!

  • Måns

    …samt en skopa ”Manchurian Candidate” och ”The Conversation”. Ingen dålig kombination!

  • Pontus Wallgren

    Första avsnittet var ju ganska hårt vinklat åt att Brody blivit omvänd och det ska bli intressant att se hur/om de lyckas göra detta tvetydligt i fortsättningen. Inte för att det är något som behövs göras för min del. 

  • Måns Lindén

    Tvetydigheten är en av seriens styrkor kan jag säga utan att avslöja för mycket.

  • Pontus Wallgren

    Lovande! Det ska bli intressant att se hur de lyckas med detta. 

  • Är riktigt impad av det första avsnittet ska bli jättespännande att följa fortsättningen. 

  • Pontus Wallgren

    En sak jag inte kunnat släppa efter sett det andra avsnittet: Ingen terapi för soldater som varit tillfångatagna?

Fler onyanserade inlägg