Senaste Kommentarer

Top Commenters

House of Cards – Recension

Inlägg av Embla Sue Panova den 3 februari 2013 i

Recensioner TV

Få saker är så underbara som att sätta tänderna i en ny serie och veta att man har en hel handfull program att plöja innan det roliga tar slut. Inför helgen släppte Netflix sin storsatsning House of Cards – en serie som utspelar sig i maktens korridorer i US of A. Jag misstänker att jag inte var den enda som drog med täcket till soffan för att se hela klabbet på en och samma gång.

Seriens namn ger en ganska bra fingervisning om de politiska spel vi kommer bli bjudna på. Här får vi följa Francis Underwood (Kevin Spacey) och hans fru Claire (Robin Wright) vars hela tillvaro färgas av viljan att få mer makt och ta sig ändå in i Vita Huset. Att Kevin Spacey fått rollen som den hänsynslösa och samvetsbefriade politikern som tar oss med bakom kulisserna i Washington är ingen lyckträff, han är som klippt och skuren för att spela politiker med iskallt lugn. Serien inleds till exempel med att han pratar in i kameran och berättar om två sorters lidande – samtidigt som han tar livet av grannens påkörda hund med bara händerna. Maken till att sätta en karaktär på någon minut har jag nog aldrig sett. Ett utomordentligt snyggt sätt att visa oss tittare att Francis Underwood nog är en man som kan göra vad som än krävs för att nå sitt mål att bli Amerikas näste president.

Serien beskrivs som en värld av girighet, sex och korruption, vilket jag tycker känns som tre ganska gammaldagsa och simpla ord för att locka tittare. House of Cards är nämligen långt ifrån en dussinserie som säljs med hjälp av dollarsedlar och strumpeband –  det här är alltför smart. Absolut, vi har sett politiskt spel på film förut, men för egen del kan jag inte säga att det någonsin känts lika aktuellt och spännande som nu. Dessutom är just politik utmärkt att gestalta i serieformat, där karaktärerna tillåts växa och handlingen inte behöver ha en lika snabbspolad framfart. Men trots att serien ger tid för karaktärerna att växa och åt intrigen att tjockna faller inte House of Cards i den klassiska fällan som många serier och filmer om politik gör – att man tappar fart eller slarvar bort handlingen i en för komplicerad intrig. En riktigt snygg balansakt.

House of Cards fullkomligt svämmar över av tunga namn. Bakom serien ligger exempelvis Beau Willimon, som gav oss briljanta Maktens Män (Ides of March) och för regin står bland annat David Fincher som knappast har annat än succéer på sin meritlista. House of Cards är ytterligare en fjäder i hatten. Serien är specialgjord för Netflix, så om du inte redan sitter med abonnemang tror jag inte du får en bättre anledning att testa en gratismånad än nu.

 

Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Gäst

    House of cards har en brittisk förlaga från 1990 i form av en miniserie där huvudpersonen då hette Francis Urquhart.

    Man känner igen mycket av ploten och stilgreppen (tex francis talande till fjärde väggen).
    Personligen tycker jag så långt att förlagan inte på nåt sätt är sämre än den nya.
    Finns att se bla på netflix US.

     

Fler onyanserade inlägg