Senaste Kommentarer

Top Commenters

Inkognito – Den Slutgiltiga Recensionen

Inlägg av Måns Lindman den 10 januari 2013 i

Recensioner TV

Strax efter att jag publicerat min recension av TV4 och Tre Vänners nya dramaserie Inkognito, där ett specialteam under ledning av John Sjöö (Per Morberg) utreder brottslingar som via gräddfil glider igenom vårt rättssystem, fick jag ett mail från regissören Alain Darborg. Han förstod att vi, precis som övriga mediasverige, ville göra ett första utlåtande redan efter premiären men bad mig ändå att följa åklagare John Sjöö och hans team till the bitter end för att sedan ge en ny dom. Inga dolda uppgörelser eller muthärvor. Suger det så suger det och då är det min åsikt. Det lät ju rimligt och jag tyckte ju dessutom att första avsnittet gav mersmak. Jag var inte lyrisk på något sätt men det var ändå helt okej kvällsunderhållning. Jag bänkade mig därför på nytt framför dumburken och hoppades på att miniserien åtminstone skulle fortsätta på inslagen väg.

I min recension belyste jag en hel del brister men hyllade samtidigt de delar som verkligen fungerade. Per Morberg och Susanne Thorson gjorde bra ifrån sig i sina respektive roller medan Richard Ulfsäter och Christoffer Nordenrot hade lite att jobba på då det mest blev flamsig buskis av deras rollfigurer. Vidare brottades produktionen av alltför många sakfel och en stundtals styltig dialog. Detta vägdes dock upp av underhållningsvärdet och den spänning som byggdes upp. Grundstoryn var inte på något sätt originell, snarare rejält återanvänd men man lyckades ändå göra den annorlunda. Den största besvikelsen var dock humorn, eller rättare sagt, bristen på humor. Enligt förhandsinfon skulle Inkognito vara fylld av roliga inslag på amerikanskt vis. Detta fungerade inte alls i första delen.

Susanne Thorson vann mångas hjärtan i twitterstormen

Jag kanske inte satt med hjärtat i halsgropen inför fortsättningen, det är väl en hyfsad överdrift men jag ville ju så gärna att det här skulle bli bra. Det var länge sedan man fick glädjas över ett lyckat svenskt filmprojekt och efter ”twitterstormar” och totalsågningar i diverse publikationer så hade jag väl i princip ställt in mig på att det bara kunde gå nedåt från och med nu. Till min stora glädje och överraskning så blev det precis tvärtom. Inkognito lyfte på alla plan.

Texten nedan innehåller feta spoilers så om du inte hunnit se hela serien ännu så uppmanar jag dig att sluta läsa här för att istället välkomna dig tillbaka vid ett senare tillfälle.

Visst kunde det fortfarande bli för mycket ibland men det ständiga trätandet mellan hackern Filip (Nordenrot) och den avstängda polisen Eddie (Ulfsäter) var stundtals riktigt roligt och i takt med att duon fick mer sändningstid så blev också deras prestationer bättre. Scenen när Filip skall leverera pizza till Rosenbad var ju ett komiskt guldkorn. Per Morberg som var dominant i första avsnittet tog nu en mer tillbakadragen roll men gjorde ingen besviken när han väl dök upp rutan. Jag vidhåller att rollen som John Sjöö var som klippt och skuren för Morbergs personlighet trots att många i ”twitterstormen” tyckte att han skulle gå ut och ställa sig i köket igen.

Det som åter slog mig var hur klichéartat det genast blev igen när det skulle visa sig vara en högt uppsatt politiker som drog i trådarna. Falska läkemedel som dödar oskyldiga, muthärvor och giriga politiker, hur många gånger har vi inte sett det? Om jag inte missminner mig helt så var det väl precis så det låg till i Beck – Sista Vittnet för att ta ett exempel. Där försökte man dock dölja verksamheten bakom en prostitutionshärva.

Ulfsäter som Mr. Long

I Inkognito spelade man med alla kort öppna. Det fanns inga direkta överraskningar. Alla visste tidigt vem som var skyldig och till vad och man förstod hur det skulle sluta. Politikern som ville boosta sin karriär var hjärnan bakom operationen, Läkemedelsmagnaten som ville dra sig ur men sedan tog på sig skulden för att skydda sin familj, en inhyrd legosoldat och den gubbsjuka storfräsaren som till slut drar ner alla i fallet eftersom han aldrig kan motstå en generös urringning.  Men trots att varenda stereotyp var representerad och handlingen följde valfri standardmall så struntade jag i det. Jag tar det igen så att alla var med på det, jag struntade i det! Upphovsmännen lyckades nämligen med något så ovanligt som att fokusera på att ge publiken det de ville ha, underhållning. Det gjorde inte så mycket att Filip kunde hacka sig in i kameror som egentligen inte fanns, att han kunde knäcka kassaskåpskoder i dosprompten eller att Securitas inte rapporterade ett inbrott till husägaren.

Det som första avsnittet inte alls lyckades förmedla, humorn fick vi igen med råge. Richard Ulfsäter som var så oändligt trist och rent pinsam revanscherade sig rejält i flera scener men faktum är att allra bäst var han ändå i rollen som den stiffa engelsmannen Long och jag som ofta stör mig på svenska skådespelares usla engelska uttal i filmer njöt i fulla drag när han dessutom kunde ståta med en prickfri accent. Så om du planerar fler avsnitt Alain har du ett rejält ess där att slänga fram ur rockärmen om det hela skulle gå i stå. Och det är väl det jag och många med mig undrar nu. Blir det fler avsnitt eller var detta allt? Skall man väga in någon tolkning i slutscenen så känns det ju som om att det borde vara mer på gång.

Inkognito lär fortsätta splittra tittarna i två olika läger. Det verkar vara så att antingen avskyr man det eller så tycker man att det här är det bästa på år och dar. Själv helgarderar jag mig genom att säga att det är så dåligt att det faktiskt blir bra.

betyg3_5

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Såg första avsnittet och fick intrycket att produktionen varit mycket inspirerade av tv-serien A-team, både när det gällde upplägg och karaktärer, vilket känns som en bra bas att stå på om man vill göra en serie som blandar action, spänning och humor (jo, jag har nostalgi-glasögonen på så..). 

    Kommer säkert att se de andra avsnitten också när jag får tid men en fråga måste jag få svar på nu Måns: Visade sig Nadja vara flygrädd? Eller möjligtvis lida av någon annan fobi?   

  • Lindman

    Kan absolut hålla med i den analysen gällande karaktärerna men nej, tyvärr får jag göra dig besviken där. Hon har inga fobier. Den enda som är rädd är Filip men han är i gengäld rädd för allt. Allt utom datorer. 

    Ett svensk A-Team? Ja, varför inte. 

  • Då får jag helt enkelt hoppas på att Filip kommer bli nedsövd i ett avsnitt av en eventuell säsong 2 för att gruppen ska kunna ta sig till sitt mål.

    Kanske något som Herr Kantsjö kan bistå med? 

  • Någon som vet om det blir fler avsnitt

Fler onyanserade inlägg