Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Jessica Jones – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 23 november 2015 i

TV

Jessica Jones

Jessica Jones är serie nummer två i Netflixs stora Marvel-satsning, som inleddes med hyllade Daredevil (rekommenderas varmt!). Nästa serie blir Luke Cage, sen kommer Iron Fist och till sist ska de alla förenas i serien The Defenders. Det har ju inte precis varit brist på Marvelproduktioner på film och tv de senaste åren, men att döma av Daredevil och Jessica Jones så tar Netflix en annan väg med sina serier. Det här är så mycket råare och – surprise – mörkare än övriga superhjälteproduktioner som vi varit vana vid de senaste åren.

I Daredevil fick man inte en skymt av den blinde advokatens röda superhjältedräkt förrän i sista avsnittet, skurkarna såg ut som vanliga (ok, ganska vanliga) människor och det var brutalt våldsamt (lite väl utdraget brutalt ibland, enligt mig). Men där fanns också plats för lite humor och värme, framför allt via Matt Murdocks/Daredevils kompanjoner Foggy och Karen.  Med Jessica Jones blir det ännu mörkare. Det är inte lika våldsamt som Daredevil, men jävlar vad ångestfyllt det är.

Jessica Jones1

Men vi tar det från början, för Jessica Jones är trots allt en av Marvels mindre kända karaktärer, med sin förlaga  i serietidningen Alias (ingen koppling till tv-serien med samma namn). När vi möter Jessica Jones (Krysten Ritter) i serien jobbar hon som privatdetektiv i New York. Hon har ett kombinerat hem/kontor med en trasig dörr, dricker lite för mycket whisky och är tuff och sarkastisk, men plågad. Hennes voice over sätter tonen, världen är ond men man får hanka sig fram. Att hon har någon form av superkrafter är inget vi får se direkt, utan det kommer fram stegvis. När hon tar sig upp till en brandtrappa på fjärde våningen på ett väldigt lättvindigt sätt, till exempel. Eller när hennes metod för att hota en kille är att lyfta upp hela framvagnen på hans bil. Vi får veta att hon testade det där med att vara superhjälte ett tag, rädda människor och göra New York till en bättre plats – men att det inte funkade. Och mer och mer av Jessicas bakgrund rullas upp. Hon plågas av något traumatiskt som hänt, som ger henne mardrömmar och ångestattacker. Ett fall med en försvunnen collegestudent leder Jessica tillbaka till den man som förstörde henne, och seriens övergripande tema är därmed igång. Att undkomma men samtidigt hitta och förgöra den elegant lilaklädde Kilgrave, mycket creepy spelad av David Tennant (Dr Who/Broadchurch).

Kilgrave

Krysten Ritter gör huvudrollen väldigt bra, hon är cool och hård samtidigt som man verkligen känner utsattheten när hon plågas av sitt förlutna. Andra som syns återkommande i serien är Jessicas gamla barndomsvän Trish Walker – en radiokändis med ovanligt stort intresse för Krav Maga – den iskalla advokaten Jerri Hogarth (Carrie-Anne Moss/Trinity i Matrix-filmerna), och Luke Cage, som alltså gör entré redan här, innan han får sin egen serie nästa år.

Jag gillar verkligen den här serien, men den är samtidigt ganska jobbig att kolla på. Det är ju en Netflix-originalproduktion så alla avsnitt finns ute samtidigt, men jag tror inte jag hade pallat att binge-kolla hela Jessica Jones på en gång faktiskt. Det är mer psykologisk thriller än klassik superhjälteserie, och det är en klaustrofobiskt ångestladdad känsla nästan hela tiden. Jag vill inte avslöja för mycket om seriens store nemesis, men Kilgrave är verkligen en extremt obehaglig skurk. Och det han utsätter folk för går lätt att relatera till saker som folk blir utsatta för även i vår verklighet – utan superkrafter – vilket gör det hela ännu obehagligare. Brukar du tycka att Marvel är lite töntigt (obs, det tycker inte jag) ska du ändå kolla in detta, för det är som sagt nåt helt annat än tidigare produktioner, och inget du behöver vara specifikt superhjälte-fan för att gilla.

Det välgjorda soundtracket spelar stor roll för den genomgående noir-stämningen i serien. Det är skapat av Sean Callery som också gjorde musiken till Homeland, och precis som där är det väldigt jazzigt. Avslutningsvis vill jag dock bara fråga Sean varför i hela friden han slängde in ett vedervärdigt hårdrocksgitarrparti i den för övrigt väldigt bra introlåten?

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg