Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Killing – Tredje gången gillt

Inlägg av Måns Lindman den 29 juli 2013 i

TV

TK1

Dramaserien The Killing rullar vidare på amerikanska AMC och är nu inne på sin tredje säsong. Tack vare ett samarbete med Netflix ges även vi svenskar möjligheten att följa vår senaste storstjärna Joel Kinnaman i jakten på en mördare och redan dagen efter den amerikanska premiären finns avsnittet tillgängligt för streaming.

Under dagen släpptes avsnitt tio och det har därmed blivit dags att lyfta fram denna kanske något förbisedda pärla.

Sarah Linden (Mireille Enos) har varvat ner efter ett par riktigt jobbiga perioder där både privatliv och arbete har fått ta emot en del rejäla smällar och hon arbetar nu som väktare på en färja. Den ständige vapendragaren Holder (Kinnaman) jobbar dock vidare nere på roteln där han tvingas sätta tänderna i ett ytterst obehagligt case. Det är ett brutalt mordfall där en död flicka har hittats våldtagen och lemlästad i en tom lagerlokal utanför stan. Flera detaljer kopplar samman det färska mordet med ett tre år gammalt fall som Linden både stängt och förträngt. Bevisen som lades fram var otvetydiga och den skyldige, Ray Seward dömdes till döden och sitter därför inspärrad på kåken där han inväntar det oundvikliga slutet. Nyheten når Linden som börjar tvivla på Sewards skuld. Där har ni premisserna för säsong tre.

TK2

Peter Sarsgaard spelar den dödsdömde Ray Seward

The Killing var så nära nedläggning man överhuvudtaget kan komma men produktionen räddades i sista stund och det tackar vi för. Serien har nämligen utvecklats till att bli något av det bästa man kan se på TV just nu men det har inte alltid varit så. Fram tills nu har The Killing mest känts som en uppdaterad Twin Peaks, dock utan David Lynch’s befriande excentricitet. En spännande men ändå inte helt övertygande historia som började riktigt bra i en stark första säsong men som sjönk mer och mer ju längre serien pågick. Har man dessutom sett det danska originalet, Brottet så kändes en remake inte helt nödvändig och ni som varit med från början känner ju till den utdragna jakten på den mördade Rosie Larsen i ett upplägg som hade mycket gemensamt med sökandet efter Laura Palmer i David Lynchs numera klassiska mordgåta men serien reste sig på nio och man tvingades därmed till en förändring. Borta är kopplingen till originalet med sina politiska intriger, mutor, indiancasinon och röstfiskeri i vallokaler. Borta är Rosie Larsen.

The Killing är numera en utpräglad och intrikat jakt på en seriemördare i en berättelse som ständigt växer. Mer Se7en än Twin Peaks om man så vill. Ett spår leder till ett annat som leder till ett annat och så vidare. Det är en rikt nyanserad story där detaljerna styr handlingen framåt. Ett hårt och kallt Seattle där solen alltid lyser med sin frånvaro, bildligt och bokstavligt har visserligen alltid utgjort en idealisk skådeplats men i den tredje säsongen är ”Emerald City” mer ogästvänligt än någonsin, något som också återspeglas i karaktärernas sinnesstämning. Aldrig tidigare har The Killing varit mörkare och mer brutal än i säsong tre.

Här kretsar det mesta kring samhällets utstötta. De hemlösa, de prostituerade, missbrukarna, ja alla de kasserade människor som tvingas leva sitt liv dag för dag och allra mest utsatta är barnen. Julia Sarah Stone och Bex Taylor-Klaus är enastående i sina roller som Lyric och Bullet, två trasiga vänner med stora samhälls -och känslomässiga problem som söker efter kärlek och en försvunnen vän i en värld helt utan sociala skyddsnät. Amy Seimetz är plågsamt avtrubbad och skör i rollen som alkoholiserad mamma och tillsammans ger de liv och sätter en personlig prägel på det breda stråk av förlorade själar som vandrar längs de nedsläckta gatorna i ett regnigt Seattle.

TK4

Lyric och Bullet

Nej, The Killing är tillbaka och det med besked. Allt jag älskade från första säsongen finns där igen. Regnet, mörkret och den genomträngande förnimmelsen av fasa som hänger över varje avsnitt är starkare än någonsin. Färgerna, eller rättare sagt, bristen på färg, det nästan röda, gröna och blå, alla suddiga nyanser av grått och brunt ger en nästan dystopisk känsla men det är inte bara på det visuella planet The Killing är tillbaka i gammal god form.

Samspelet mellan Holder och Linden är ingenting annat än fullständigt magiskt. Det är en ren njutning att se sättet på hur de kompletterar varandra och väger upp varandras styrkor och svagheter. Slå upp ordet personkemi i en ordlista och du hittar en bild på dessa två. Jag vill veta allt och jag vill inte vänta på svaren. Hur blev de som de blev och hur kommer deras personligheter och sinnesnärvaro så småningom att hjälpa dem att tillsammans knäcka fallet men separera dem och du har istället två rätt platta och trista individer som dessutom lätt blir klyschiga och triviala. Hon med den trasiga själen och det hårda hjärtat, han mjuk inuti, med det tuffa gatulivet bakom sig men tillsammans gör duon den tredje säsongen av The Killing till mördande bra underhållning.

Samtliga säsonger av The Killing finns tillgängliga via Netflix och ett nytt avsnitt släpps varje måndag.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg