Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Nittileaks – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 14 april 2011 i

Recensioner TV

Det var bättre förr!

Det fanns en tid då allt som Filip och Fredrik tog i blev till guld. Trots att den nya programserien hade en bra tittarsiffra i premiären på Kanal 5 så tror jag ändå tyvärr att dessa dagar snart är över. Utvecklingen påminner faktiskt starkt om svenska fotbollslandslagets spelstil, alla har redan läst av taktiken och vet precis vad som kommer att hända. Det finns inga överraskningar och ingen gör det där lilla extra eller oväntade. Man hade en gång i tiden några riktigt offensiva stjärnor på topp, Ursäkta röran, vi bygger om, High Chaparall och 100 höjdare. Kaxiga, elaka vinnarskallar, som inte alltid var älskade av folket. Ett generationsskifte gjordes och taktiken blev mer defensiv, mer folklig, Välkommen världen, Ett herrans liv, Vem kan slå Filip & Fredrik, Boston Tea Party, Lite sällskap. Nu har den kaxiga och elaka stjärnan återvänt till landslaget men han är blek och har stagnerat i utvecklingen, precis som Nittileaks.

"Lika som bär: Zlatan & Filip och Fredrik?"

Målet med Nittileaks är att avverka hela nittiotalet, ett år i taget. I premiären som sändes i måndags så började duon, kanske inte helt oväntat nedräkningen, eller uppräkningen om man så vill, med år 1990. Vi överöstes här med gamla You-Tube-klipp, fick lyssna på allsång i soffan med avdankade ”kändisar” som man är rätt nöjd med att få ha sluppit ett tag. Ett bra exempel på detta är Adam Alsing som gästade det första programmet. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är någonting med den karln som skrämmer mig. Kanske är det hans ”ungdomliga” klädstil, hans märkliga glasögonkollektion eller så är det bara hans mindre ödmjuka framtoning. Alsing var en gång Big Brother med hela landet men har successivt blivit degraderad för att ta tag i gammal skit som ingen människa kollar på. Att han idag leder bottennappet Sveriges Sämsta Bilförare säger väl det mesta.

Som house-DJ har man släpat in Martin ”E-Type” Eriksson som krämar på med ett par gamla 90-talsdängor då och då och berättar anekdoter om sin vilda tid med Ulf Ekberg. Om Filip och Fredrik har förmågan att ”gå genom rutan” så kan man säga precis tvärtom när det gäller Eurodiscohåret. Utan fyrverkerishower och lättklädda dansare som sjunger refrängen så är han ungefär lika rolig och medial som en gammal urvriden disktrasa.

"Nu har jag skaffat mig ett riktigt jobb. Vad var det nu mer jag skulle göra?"

Filip och Fredrik då? Jo då, de kör på i gammal vanlig stil. De tömmer sina välfyllda ordförråd och svänger sig med ovanliga uttryck som de alltid får att låta lite extra fina eftersom de strategiskt tydligt betonar just det ordet de vill bravera med, bara för att sekunden efter slänga in ett par kuk här och ett par knulla där. Duon skall givetvis ha all cred för att de år efter år levererar och faktiskt går hem hos varenda människa, vad de än tar sig för. De är slipade affärsmän, vars bolag omsätter mångmiljonbelopp utan att de egentligen aldrig riktigt sålt ut sig, även om Vem kan slå… balanserade på gränsen.

"Vem kan slå oss?"

Mitt största problem med Nittileaks är att hela programmet känns väldigt ojämt. Det finns liksom ingen röd tråd, förutom 90-talet givetvis. Det känns som att man har haft ett väldigt pressat schema att hålla och därför bara försökt trycka in så mycket som möjligt på 45 minuter. Ena minuten är det ett gammalt klipp med Göran Skytte där man skall trycka ”flipp eller flopp”, andra minuten sitter det en nyhetsuppläsare i soffan, vars klipp körs fem gånger om. Kort därefter sitter man och analyserar om Reinfeldt skulle kunna ha blivit statsminister om han inte var skallig bara för att sedan lyssna på Dr. Albans rasistiska låt om asiater. Det finns dessutom flera delar i programmet som man verkligen kan ifrågasätta varför man överhuvudtaget har tagit med. Då tänker jag framför allt på rekonstruktionen av Adam Alsings trafikförseelse med en fartkamera år 1990. Att lägga så mycket programtid och arbete för att få honom att bli fotograferad med samma fartkamera i en likadan bil 21 år senare renderar tyvärr inte i någon vidare humor.

Med lite bättre struktur och gallring så hade Nittileaks säkert kunna bli en hygglig programserie men efter första programmet så känns det faktiskt som att man kan göra sitt eget Nittileaks med en dator och tillgång till You-Tube, för skall man vara riktigt ärlig så är den enda riktiga behållningen i programmen videoklippen.

När slutet närmar sig och man väntar på the grand finale så slår man istället i sista spiken i kistan genom att spela ut folklighets-kortet på allvar genom slänga in Darin på scen som där kråmar sig igenom en genomsmörig version av ”Himlen runt hörnet”.

Jag kommer att ge Nittileaks en chans till och hoppas någonstans på att detta bara var ett första dåligt måndagsexemplar men samtidigt vet jag ju innerst inne att hur många försök man än får på sig så kommer man ändå aldrig att komma i närheten av den bästa skildring av 90-talet som någonsin gjorts. Jag säger bara, ett försvarstal med Henrik Schyffert! Där snackar vi kvalitativ underhållning rakt igenom!

90-talet is still the shit men tyvärr inte tack vare Nittileaks. Med andra ord, ge mig Kenneth Andersson på topp igen!

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Det här var bland de sämre de killarna har gjort, kan faktiskt inte förstå att du kunde ge den två ljudtekniker. Halva programmet kändes som repriser på samma program(läs varje youtubeklipp 5ggr). Jag tycker även synd om den producent som satt med det här för det var inte mycket vettigt som sas i soffan och om det här var det bästa de kunde klippa ihop…

  • Håller med om att det var väldigt ojämnt. Men man får sätta det i lite perspektiv. Jämfört med ”Vem kan slå” tycker jag det var mycket bättre men jämfört med ”ursäkta röran” och ”100 höjdare” var det otroligt slätstruket. Och om man jämför med mycket annat som går på svensk TV så tycker jag det här är bland det bästa.

    Bara jag som tycker att Allsings frisyr ser förfärligare ut nu än på 90-talet?

  • Måns Lindén

    Frisyren kan jag låta passera men hans sektledarskägg är genuint skrämmande.

  • Kan hålla med om att det kanske är i toppskiktet av skitprogrammen men dock fortfarande ett skitprogram.

  • Det var hafsigt och oinspirerat.

  • Keg

    Brilliant recension, kunde inte sagt det bättre själv. De skriker även vansinnigt mycket, helt oförklarligt börjar Fredrik vråla. Känns farligt nära buskis.

  • Måns Lindman

    Tack! Jag håller med om skrikandet. Det är faktiskt lite som att komma in i ett klassrum på högstadiet där alla försöker överrösta varandra, gärna då med könsord. Det skulle inte förvåna mig om någon börjar kasta saker också i kommande program…

  • Pingback: Årets Bästa & Sämsta 2011 – Lindman | Blogg om film tv - recension trailer filmtips()

Fler onyanserade inlägg