Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ny säsong av Hitlåtens historia

Inlägg av Emil Viksell den 1 december 2013 i

TV

Top Gun 1

En scientolog ger tummen upp för Take My Breath Away.

Programmet Hitlåtens historia är tillbaka med en ny säsong i SVT. Tidigare säsonger har vi bland annat fått historien bakom hits som Back for Good med Take That och Hard Knock Life (Ghetto Anthem) med Jay-Z.

Första avsnittet avhandlar låten Take My Breath Away av gruppen Berlin. Ni vet, den där ballad-stänkaren som var med i 80-talets 80-talsfilm Top Gun. Filmen som fick alla ”sköna snubbar” att vilja bli stridspilotspittar och tilldelas ett fräsigt amerikanskt smeknamn. I övrigt avhandlas denna säsong New Order – Blue Monday, Fugees (med flera) – Killing Me Softly, Scorpions – Wind of Change, Fatboy Slim – Praise You och Soundgarden – Black Hole Sun.

Terri Nunn

Terri Nunn, sångerska i Berlin.

Jag har tagit en titt på de tre första avsnitten. Den är onekligen fascinerande när hitsen nagelfars på detta sätt. Att i efterhand få höra om hur slump och beslut tagna lite sådär på måfå varit av central betydelse och i slutändan resulterat i en superhit. De gör ett bra jobb på SVT-redaktionen – som vanligt. Jag slängde mig  över det andra avsnittet allra först. Givetvis, det behandlar ändå en av de bästa popgrupperna genom tiderna, New Order.

New Order bildades i spillrorna efter Joy Division när frontmannen och sångaren Ian Curtis tagit livet av sig. Både Joy Division och Curtis tragiska öde har skildrats väl av Anton Corbijn i filmen Control. Bernard Sumner fick nu motvilligt ta sig an frontmanskapet och sången. New Order har alltid varit ett band som präglats av interna stridigheter, så pass att de splittrades 2007. I programmet berättar Hooky (Peter Hook) att han inte pratat med någon i bandet på sju år. Jag vet att New Order antagligen inte hade varit vad de var utan Hookys basgångar, och jag vet också att det finns ett fånigt ordspråk som föreskriver att det aldrig är ens fel när två träter. Men jag kan ge mig fan på att det var Hooky som var den mest trätande. Jag har alltid uppfattat honom som ett arsle. Stephen Morris och Sumner har alltid framstått som de något mer balanserade av de tre.

Klippet nedan är från 2001 och tv-programmet Later… with Jools Holland. Ett engelskt musikprogram som rullar på BBC Two. Notera hur konflikten bandmedlemmarna emellan tycks bubbla under ytan och hur rått Sumner skrattar när det i slutet av intervjun skämtas ­– mycket roligt – på Hookys bekostnad.

Personligen har jag heller aldrig gillat Hookys karakteristiska sätt att hålla basen, liksom nästan nere vid fotknölarna. Hellre då Sumners stil med gitarren högt upp på bröstet.

Keyboardisten Gillian Gilbert anslöt till bandet efter Ian Curtis död. Curtis mörker var också något som präglade Joy Divisions sound och texter. Med New Order blev det en något ljusare framtoning. Ett band som gifte rocken med dansmusiken på ett utsökt sätt. Det finns flera andra New Order-låtar som övertrumfar Blue Monday. Men låten blev just en massiv hit för bandet, världens mest sålda maxisingel till och med. En maxisingel var, eller ”är” ska väl kanske sägas, lika stor som en vanlig LP-skiva, det vill säga tolv tum i diameter, till skillnad från den vanliga singelformatet som är sju tum. Ju mer bandet sålde desto mer pengar förlorade de. Skivomslaget till Blue Monday, designat av Peter Saville, var format som en 8-tums-diskett – den där svarta stora modellen. Precis som disketten hade också omslaget  ett hål. Tydligen gjorde detta hål att det blev ofantligt dyrt att producera. Bandet, och skivbolaget, förlorade tio pence för varje såld skiva. De fick till slut ordning på omslagstryckningen och genererade vinst. Men trots massiv försäljning såg New Order, i sann Factory Records-anda, aldrig röken av några pengar. Alla intjänade slantar gick till att finansiera – den ikoniska – klubben The Haçienda.

Blue Monday-omslag

Blue Monday-omslag

Vi får en djuplodande beskrivning av hur det gick till när låten skapades. Bland annat om hur Sumner till och med blev tvungen att bygga en sequencer – förenklat uttryckt en maskin som får syntar och trummaskiner att kommunicera – för att de var så dyra att köpa. Vi får också höra om referenserna som låg till grund för låten, allt från Donna Summer via Ennio Morricone till Kraftwerk. Ett fantastiskt avsnitt. Jag kan dock, hur mycket jag än försöker, inte skaka av mig känslan av att New Order-medlemmarna aldrig riktigt bearbetat följderna av Ian Curtis självmord. Något som också anats i andra intervjuer och dokumentärer. Sorgligt.

Tredje avsnittet behandlar Killing Me Softly. En låt som skrevs av Norman Gimbel och Charlie Fox och i orginalversionen sjöngs av Lori Lieberman. Året därpå, 1973, gjorde Roberta Flack sin tolkning, antagligen den mest välkända innan Fugees steg in i handlingen. Flera olika inspelningar har gjorts genom åren, Killing Me Softly har varit en sådan där låt som lever sitt eget liv och tolkats av alla möjliga, på alla möjliga sätt. Bland annat vår egen popdrottning Lill Lindfors har sjungit in en version på svenska, Sången han sjöng var min egen.

Killing Me Softly

Lori Lieberman och Fugees

Jag trodde, före programmet, att storyn var att antingen Gimbel eller Fox hade varit på Don McLean-spelning och hört låten American Pie, och därefter skrivit Killing Me Softly som ett slags hommage till denna låt. American Pie var för övrigt min favoritlåt när jag var  kring 10-års ålder. Vi hade den hemma på kassett. Jag lyssnade och spolade tillbaka om vartannat, närmast maniskt. Tyvärr är det ju Madonnas version som är mest känd bland de något mindre musikintresserade, väldigt synd, den är totalt vedervärdig. I äldre år fick jag veta att det fanns en längre version av orginalet. Vi hade tydligen bara Part 1 på vår kassett. Åh, lyckan när jag för första gången fick höra den fjärde versen, som börjar med textraden ”Helter skelter in a summer swelter”! Det är fortfarande en av de poplåtar jag håller högst.

Men tydligen är storyn inte som jag fått lära mig. I programmet berättar Lori Lieberman att det var hon som hade varit på en McLean-konsert och hört låten Empty Chairs och därefter skrivit en dikt som låg till grund för Killing Me Softly. Detta förnekas dock av Charles Fox. Enligt honom var det han och Gimbel som skrev låten utan varken McLean eller Liebermans inverkan eller hjälp. Jag tror dock att vi ska ta Fox försäkran med en nypa salt, det handlar ju om en hel del royalty-pengar som delvis skulle tillfalla Lieberman om han erkände att hon hade något finger med i spelet. Att myten blivit så spridd beror nog i sin tur på att McLean själv gillat att berätta historien om hur han var fröet till Killing Me Softly.

Hitlåtens historia har premiär måndagen den 2 december klockan 22.15 i SVT2. Och annars finns alltid SVT Play.

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg