Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Orange is the new black – Säsong 5

Inlägg av Therese Wåtz den 27 juni 2017 i

TV

oitnb s5

Nu har äntligen Orange is the new black kommit ut igen, och jag bingeade såklart hela säsongen direkt. Efter att förra säsongen slutade så galet spännande fanns ingen tid att förlora.

Som ni kanske förstår kommer det att förekomma spoilers i den här texten. 

Till att börja med kan jag nämna att jag saknar Poussey. Hon var en av mina absoluta favoritkarakärer, och hon bidrog med en intellektualitet som jag nu saknar. En liten tyst minut för henne. <3

Serien tar vid direkt där den förra säsongen slutade. Med Daya pekandes en pistol mot psykopat-vakten Humpfrey. För min del skulle hon gärna fått döda honom där och då, men eftersom jag vill att hon ska ha en framtid med sin lilla dotter så ville jag ändå att allt bara skulle avbrytas.

Daya sätter ner foten.

Daya sätter ner foten.

Det här är gnistan som får det att explodera på Litchfield. Nu är det dags att sätta ner foten och kräva lite respekt och medmänsklighet. Så mitt i allt tumult tar fångarna över fängelset. En inte helt genomtänkt handling, men när man nått sin gräns så gör man kanske inte helt rationella val. Plus att det är en byggnad full med kriminella som fattar besluten.

Upploppet är till en början ganska tumultartat och kändes hela tiden som att någon skulle råka bli dödad av misstag, eller att någon skulle passa på att utkräva hämnd för något under allt kaos. Det här är ju en serie som inte håller karaktärer heliga, så jag var redo på det mesta. Döm av min förvåning när alla mina favoriter klarade sig genom första natten, och ännu mer av att upploppet höll i sig.. avsnitt efter avsnitt.. ja, hela säsongen faktiskt.

Gisslan

Gisslan

Ganska tidigt förstår man att alla inte är på samma plan vad gäller målet med upploppet. Vissa vill ju inte alls vara med, Taystee och hennes klick vill bara ha upprättelse för Poussey, och de flesta andra vill ha utbildning, bättre mat och en högre standard helt enkelt. För att få det de vill ha tar de alla vakterna till fånga. Här vände det sig faktiskt i magen på mig. De behandlar vakterna så fruktansvärt illa och under tortyrlika förhållanden. Visst att några av dem faktiskt förtjänar det, men långt ifrån alla.

När sedan fångarna börjar få gensvar från guvernören och några av deras krav möts, svarar de inte helt genomtänkt med eld.

Hela säsongen är alltså fokuserat kring upproret. Det tillåts inte jättemycket runt omkring, och tyvärr får även de uppskattade tillbakablickarna stryka på foten. De visar några få, men aldrig hela vägen till själva brottstillfället, så egentligen ger de inte särskilt mycket. Vad jag däremot gillade var att man fick se nutida sidospår med karaktärernas familjer och vänner. Då förstår man mer vad de har att kämpa för på utsidan. Maria Ruiz som aldrig fått natta sin lilla dotter till exempel. Hjärtskärande för en småbarnsförälder som mig.

OITNB handlar verkligen om karaktärerna och deras egna resor. I den här säsongen har man tyvärr mer samlat ihop alla i grupper, och eftersom man inte får inblick i deras tidigare liv, så blir det inte en djupare känsla för karaktärerna som individer. Ett nytt gäng som får större plats är nazisterna, en inte så populär grupp människor på min lista i vanliga fall, men de här tre tjejerna är lite av ”the comic relief” i den här säsongen, och jag gillar dem verkligen. Särskilt Brandy (Asia Kate Dillon). Hon är en prisvinnande barrista som fick avbryta sin karriär när det uppdagades att hon serverat förgiftat kaffe till judar och svarta.

Nazi-gänget

Nazi-gänget

Karaktärerna tilläts här att ta ut svängarna lite, när de inte övervakades av vakterna längre, så den här säsongen var om något, annorlunda. Jag förstår varför de ville kasta om lite i leken, men det drog ut på tiden för mycket. Ofta fann jag mig sittandes i frustration och bara ”jaja, kom igen nu, få det här överstökat nån gång”.  Men så tog det aldrig slut, de fick det inte överstökat, för som så många gånger tidigare i den här serien så går det aldrig bra till slut. De får det inte bättre, och de kommer aldrig ut. Och inte helt oväntat så avslutas säsongen i en rejäl cliffhanger. Frågan är bara, sitter jag som på nålar inför nästa säsong, eller har jag nötts ner och slutat bry mig?

Alla säsonger av Orange is the new black finns att streama på Netflix.


Skrivet av Therese Wåtz

En biolog som vill känna sig invigd och därför alltid letar efter detaljer och dolda budskap. Älskar riktigt bra karaktärsbeskrivningar men hatar övertydlighet. Har även en förkärlek till Will Ferrell och tecknat.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg