Senaste Kommentarer

Top Commenters

På jakt med Lotta och Leif – En första titt

Inlägg av Ingrid Forsberg den 22 april 2014 i

TV

på jakt

Texten publicerades ursprungligen den 14 april.

Den 23 april lanserar Svt sin nya webbtjänst Svt Flow. Förvirringen blev rätt stor när de presenterade sin satsning för nån månad sen – vad ska det här Flow egentligen vara för något? Och behövs det verkligen en till webbtv-tjänst förutom Svt Play? Allt detta återstår såklart att se när lanseringen väl sker, för det är som bekant svårt att uttala sig om något man själv varken sett, testat eller blivit van vid. Hur som helst, Svt Flow beskrivs som en korsning mellan tablå-tv och Svt Play. Det ska finnas en tablålagd spellista som Svt:s redaktörer satt ihop, som man alltså kan välja att följa precis som det som sänds på de vanliga tv-kanalerna, men man kan också klicka sig vidare och välja vilka program man vill se där och då.

Några program kommer vara speciellt framtagna för Svt Flow – däribland På jakt med Lotta och Leif. Ett program som beskrivs så här: Han har jagat ett helt liv. Hon har aldrig hållit i ett vapen. I programmet ”På jakt med Lotta och Leif” får vi följa matskribenten Lotta Lundgren när hon lär sig jaga under ledning av Leif G.W. Persson. Vi följer dem under en jaktsäsong, från tidig höst till tidig vår. Kombinationen Lotta Lundgren och Leif GW Persson har redan gjort programmet omtalat, och Onyanserat har fått en exklusiv förhandstitt på de två första avsnitten! Här kommer utlåtanden från oss fyra som kollat:

Ingrid: Egentligen var jag kanske lite orimligt peppad på det här programmet – jag äter ju inte ens kött, och det här är ett program om jakt. Så jag erkänner, det är tack vare Lotta och Leif jag vill se detta, för de är två tv-personligheter som jag verkligen gillar. Och, när det kommer till köttätande så gillar jag ändå bättre tanken på att äta vilt än industriuppfött, så nånstans kan jag ändå rota fram intresset kring att se på ett program om en matskribent som vill komma närmare den mat hon lagar och äter.

Det första jag tänker är att vinjetten till programmet känns väldigt ”hipster”, i brist på bättre uttryck. Aviga illustrationer och poppig banjomusik, det känns som det finns en tydlig målgrupp här, eller vad säger ni? Formatet är ovant, avsnitten är alltså bara 15 minuter långa, så med tanke på att programmet bara består av 7 avsnitt så blir det ju inte så jättemycket programtid totalt sett (fattar inte riktigt varför det inte kunde vara 30 minuters-avsnitt istället, man kommer ju ändå alltid vilja kolla på mer än ett avsnitt åt gången när de är så korta). Leif och Lottas personligheter verkar funka bra ihop, det blir trevligt liksom. Jag hoppas att Lotta får laga lite mat också, för som hon själv påpekar så är det inte mycket fokus på hur de olika vilda djuren egentligen smakar, när man pluggar till en jägarexamen. Och är det nåt jag har svårt för så är det jagande enbart för jagandets skull och inte för att man också ska ta tillvara på och äta det  man jagat.

Lotta skriver prov

Lotta skriver prov

Embla: Jag hade verkligen noll koll på vad det här var för program innan tjuvtitten. ”På jakt” för mig kunde ju innebära precis vad fan som helst. Särskilt när GW är med. Jag blev inte superglad när jag insåg att det var just jakt det handlade om – jag är precis som du, Ingrid, avigt inställd till köttätande (även om jag inte är vegetarian utan snarare en dubbelmoralist med förkärlek för tryffelsalami). Dessutom hatar jag verkligen alla dessa jaktprogram med döda djur och macho män. Och det här var ju, precis som man kunnat tänka sig, nånting annat!

Att Lotta skulle vara skön kunde man ju tänka sig, men att Leif bidrar med så känslomässiga ingredienser blev jag lite förvånad över. Det verkar viktigt för Leif att tala om att dödandet förändrar en – något jag aldrig hört talas om att man fokuserat på i något annat jaktprogram. Om det är för att han ska lära just Lotta eller inte, vet jag inte och det spelar mig ingen roll. För i en tid då varenda hipsterpappa som vuxit upp bland asfalt och betong plötsligt ska dra till skogs och döda sin egen mat tycker jag att jakt fått ett glorifierat skimmer kring sig. Håller med dig, Ingrid, om att de som kan döda är de som kanske har rätten att äta – men lite distans till jakt, det här programmet hittills verkar ge, känns bra! Det är ju trots allt skillnad på att mata en surdeg och att ha ihjäl ett levande väsen, om man nu vill laga från grunden.

Jag hade liiiite svårt för det drömska, hur Lotta ser på Leif med ett gåtfullt leende – jag vet inte vad hon tänker och det gör mig lite stressad!

Jag har dock stort hopp för serien, men vet inte om jag kommer våga se så mycket mer. Ölburkar med kulhål klarar jag men jag är rädd för att en blodigare jakt blir lite för magstarkt för min smak. Mitt hopp står däremot till att Leif och Lotta kommer hajpa köttet som råvara i kommande program, så att fler äter finare kött och mer sällan. Och det tror jag inte känna alltför avlägset.

Lotta skjuter ölburkar

Lotta skjuter ölburkar

Eduardo: Det första som slog mig var också vinjetten som du påpekade Ingrid. Den är lekfull, barnslig och framförallt väldigt lättsam, vilket kommer att stå sig i ganska skarp kontrast till innehållet.  Serien handlar väl som mycket annat i samhället om att man vill gå till grunden med de vardagliga i livet – för att rättfärdiga det som många känner är fel men ändå gör varje dag kanske. Det ligger väl i linje med dagens samhälle generellt sett där man vill bli mer medveten om sin omvärld och även vara med i så många av stadierna som möjligt av det man sätter i sig men kanske framförallt eskapismen som fenomen där man ser att folk försöker koppla ned. Fly staden (i rimliga doser) och upptäcka en ny del av sig själv – helt enkelt uppväga den urbanitet som vi fylls med varje dag.

Så det är inte bara köttkonsumtion och dödandet av djur som programmet behandlar men även varför man gör det och känslan som följer med. GW som jagat i hela sitt liv ger sina tankar om hur jakten förändrar en person – inte bara dödandet men även tystnaden som kommer med jakten och koncentrationen som kommer med det hela. Inhwan Svensson, som hjälper Lotta med utbildningen och jagar tillsammans med GW, får frågan av Lotta om jägare måste gilla att ha tråkigt då jakten till stora delar går ut på att vänta och ger ett svar som många mer urbana människor nog skulle vilja anamma – nämligen att i stan finns inte mycket att se men väntan i jakten utgör ett myller av händelser som man måste lära sig se. Det ligger rätt bra i tiden och det är här som programmet känns som bäst- när det behandlar jakten som fenomen och inte som enbart jakten av djur utan jakten på sig själv i viss mening. Kanske det mest värdiga också och just därför känns inledningsvinjetten lite väl fjantig för resten av programmet.

Emil:  På jakt med Leif och Lotta påminner i sitt korta format mer om serier som Rebecca & Fiona och Danne & Bleckan än mera intrikata idékoncept som Historieätarna och Landet brunsås. Även om situationen här är ”stejgat” på ett sätt som den aldrig var – antar jag – i de två förstnämnda serierna. Detta är också ett lite annorlunda sätt att både göra och se på tv. Det är inte lika manusdrivet eller uppbyggt enligt traditionell berättarteknisk disposition. Det mest bara maler på. Kanske tv gjort för att människor ska kunna engagera sig i annat medan serien rullar – multitaska.

Lotta är lika underhållande som vanligt. Hon är verkligen gjord för tv. Och Leif är väl mest som Leif är. Problemet är att det finns någon populär idé om att man bara behöver ställa en kamera framför honom så säger han roliga saker. Riktigt så enkelt är det inte. Här är han förvisso betydligt mer nedtonad och faller inte in i den där jargongen han sportat i Efterlyst och Veckans brott, det är rätt skönt. GW-myten är tröttsam. Sedan är det ju det där med jakt. Det verkar faktiskt inte särskilt spännande. Först ska det inte hända något, man ska gräva ned sig i existentiella grubblerier i något jakttorn, och sedan ska man skjuta ihjäl något på någon sekund. Jag säger det igen: man lever inte sitt liv mer rätt bara för att man i perioder sitter och gör ingenting. Det är bara tråkigt. Jag har också väldigt svårt för den där romantiseringen och mystiken som omger fenomenet. Ungefär samma kvasifilosofiska idéstoff som kretsar kring boxning. Det här uppsvinget för jakt – Zlatan och allehanda människor man aldrig trodde skulle ge sig ut i skogen är nu jägare – känns mer som livsstilsvurm än något slags genuin ekologisk omtanke. Jag är mer intresserad av hur vi ska få vår mat, industrikött verkar knappast vara vägen att gå, men alla kan inte heller gå ut i skogen och jaga sitt eget kött.

Däremot är programmet långt ifrån macho, vilket är väldigt befriande. Och ska man se det med öppna ögon så finns det ändå något intressant i att verkligen ”förstå” jakt. Men vette fan om det kommer att komma några svar ur ett sådant här koncept. Tyvärr är inte detta något för mig. Fågelskådning verkar lika tråkigt, men där slipper man i alla fall dödandet, kanske kunde en serie om det vara spännande – Jan Guillou är tydligen fågelkännare.

 

 På jakt med Lotta och Leif har premiär den 23:e april på SVT Flow

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg