Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Patrick Melrose – Bråddjup ångest och svart humor i brittiska överklassen

Inlägg av Ingrid Forsberg den 20 maj 2018 i

TV

Brittiska författaren Edward St Aubyns omtalade och kritikerrosade böcker om Patrick Melrose har varit på min läslista ett tag. Så jag var lite tveksam till om jag verkligen skulle kolla på miniserien baserad på böckerna. Förstör man inte potentiellt sett läsupplevelsen om man kollar på serien först, innan man läst böckerna liksom? Men, upplägget var för lockande för att kunna låta bli. Så nu har jag sett de tre första avsnitten av den femdelade serien, med Benedict Cumberbatch i titelrollen (och som exekutiv producent). 

Det är en skildring av Patrick Melroses liv, från barn till vuxen, i en överklassfamilj där den brittiska pappan kom med namnet och den amerikanska mamman kom med pengarna. Ett liv som präglas av den sadistiske faderns övergrepp i barndomen, som man inte precis blir förvånad över leder till ett djupt drogberoende för Patrick i 20-årsåldern. Romanerna är mer eller mindre självbiografiska, även om inte huvudpersonen bär författaren Edward St Aubyns namn.

Nu har manusförfattaren David Nicholls (En dag) och regissören Edward Berger (Deutschland 83) gjort en miniserie, där varje avsnitt bygger på en roman. Men man har kastat omkull kronologin lite och jobbar med tillbakablickar, och vi börjar inte i barndomen utan kastas istället direkt in i 20-årsåldern. När Patrick är djupt nere i drogträsket och får beskedet att fadern har dött, och måste åka till New York för att ta hem kvarlevorna.

Det här leder till ett avsnitt som nästan är en enda lång drogtripp, eller snarare drogtrippar med ångestladdade transportsträckor emellan. Det är skitjobbigt, men också med svart humor så att det blir väldigt underhållande samtidigt. Man kastas mellan olika sinnesstämningar och platser, och Benedict Cumberbatch får verkligen spela ut hela sitt register (sorry, riktigt klyschig formulering, men det är precis så). Det är så dekadent så man mår lite illa. Och man får hela tiden små glimtar av det som hände när Patrick var liten, och som man förstår har skadat honom rejält.

En 22-årig Patrick

Det är smart att kasta in tittarna i serien med ett sådant första avsnitt, för sen kommer avsnitt två som utgår från barndomen när familjen bor i ett stort gods på Frankrikes landsbygd. Och där är det nästan bara helt svart. Fy fan vilken ångest alltså. Patricks pappa David är så vidrig så man inte vet var man ska ta vägen (bra spelat av Hugo Weaving då, med andra ord). Och stämningen i det där stora huset, med mamman (Jennifer Jason Leigh) som är kärleksfull mot Patrick men inte kan ta hand om honom, utan mest är i en tablett och alkohol-dimma, jag får nästan panik av den. Och den riktigt jobbiga stämningen på middagsbjudningarna med de inbjudna gästerna, där man inte förstår om någon egentligen tycker om någon annan över huvud taget, eller om allt bara handlar om klass, hierarkier och förakt.

Jennifer Jason Leigh som mamman, och Sebastian Maltz som den unge Patrick.

Avsnitten är alltså ganska olika varandra, de är som nedslag i ett par dagar under en viss period av Patrick Melroses liv. Jag vet inte om det är samma upplägg i romanerna, men det är ett smart upplägg för en miniserie om inte annat. Och med tillbakablickarna, och Patricks inre monologer (särskilt under drogserien) som funkar utan att kännas “för litterära”.

Men det här med åldrarna är lite förvirrande. Det står i början på varje avsnitt vilket år det är, men jag har ändå lite svårt att få ihop det. Jag försöker räkna mig till vilken ålder Patrick , och andra karaktärer, egentligen är (i avsnitt tre tar det jättelång tid innan jag inser att en kvinnlig karaktär var med redan i det första avsnittet, 22  år tidigare. Har fortfarande svårt att få ihop det med hennes ålder). Det blir ju lätt så här, när en skådis som är 42 år i verkligheten ska spela en karaktär från 22 till medelålder (Som barn är det förstås en annan skådespelare. Sebastian Maltz, som är mycket bra). Det går helt enkelt inte att se på Benedict Cumberbatch vilken ålder hans karaktär har. Det blir intressant att se hur det är i resten av avsnitten, hur gammal kommer han vara i det sista?

Det känns som att Benedict är som klippt och skuren för den här rollen, vilket är både bra och dåligt på något sätt. För det är ändå lite svårt att frigöra seriens Patrick Melrose från skådisen Benedict Cumberbatch. Och det blir ju tyvärr inte bättre av de inte helt övertygande åldersskildringarna, som sagt.

Men, ingen är väl förvånad över att Benedict Cumberbatch är skitbra på att spela överklasskille med perfekt timing för raljerande och sarkastiska kommentarer. Och samtidigt med en hel del charm och sympatiska dag, till skillnad från många andra helt odrägliga överklasstyper i serien. Han har också en nära manlig vän, Johnny (Prasanna Puwanarajah), vilket blir som ett andningshåll bland alla kalla förljugna relationer man ser runt omkring honom.

En 30-årig Patrick med vännen Johnny, spelad av Prasanna Puwanarajah.

Hantverket är fantastiskt. Skådespeleriet (vi får se många bekanta ansikten), fotot, vinjetterna, och musiken. Både soundtrack-låtarna och inte minst den specialskrivna musiken av Hauschka (Volker Bertelmann), som jag verkligen gillar. Allt för många filmer och serier har för menlöst score, men Hauschkas musik förmedlar en mycket mer speciell känsla som passar väldigt bra till stämningen i serien.

Det är en skildring av hur skadad en människa blir av att behandlas som Patrick blir av sin far, och hur han ska kunna ta sig upp och bygga upp sig själv igen. Det är aristokratisk dekadens i den brittiska överklassen, dysfunktionella relationer, det är bråddjup ångest, och svart humor. Men efter tre avsnitt känner jag att det känns futtigt med bara två avsnitt till. Kommer det kännas tillräckligt? Hittills har jag trots allt inte kommit Patrick Melrose så mycket in på djupet. Jag har i alla fall bara blivit ännu mer sugen på att ta mig an Edward St Aubyns romaner nu.

Avsnitt 1 av Patrick Melrose hade premiär 14 maj på HBO Nordic. Ett nytt avsnitt kommer varje måndag. 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg