Senaste Kommentarer

Top Commenters

Quincy Jones: Burning the Light – Cancersjuk komiker kör observationshumor

Inlägg av Emil Viksell den 20 juni 2016 i

TV

Quincy Jones: Burning the Light

Quincy Jones är komiker och har ingenting med musikern och producenten med samma namn att göra. Och han har cancer.

Att skratta åt sin egen och andras smärta är ett stående inslag inom ståuppkomiken. Ibland nästan hela poängen. Amatörpsykologer brukar hävda att skrattandet åt hemskheterna har en terapeutisk effekt. Världen är fruktansvärd och vi hanterar det bäst vi kan. Komikern Richard Pryor försökte ta livet av sig genom att tända eld på sig själv. Han misslyckades och skämtade sedan om det på scen. Bioaktuelle Kevin Hart kallade dokumentären om honom själv Laugh at My Pain (2011) och Marc Maron kallade en av sina stand-up-shower Thinky Pain. Smärta är i ropet, och har länge varit. På gott och ont, för parad med den där bekännelsekulturen vi lever mitt uppe i kan det gå för långt och bli för mycket av det goda, eller, ja, onda. När Henrik Schyffert körde sin show The 90’s – ett försvarstal (2007) kändes det nyskapande i ett svenskt sammanhang. Ironikern numero uno blev seriös och personlig. Det kändes för att använda en inredningsterm som Schyffert också är bekant med: fräscht.

Quincy Jones: Burning the Light

Men sedan skulle varenda (ish) jävla komiker bli privat och djup. Alla skulle köra drabbande ”sommarprat” om hur jobbigt än det ena än den andra varit i deras liv. Alla började leta efter smärta. Problemet med smärta är att den är fruktansvärd och relevant för varje individ i varje individs liv. Men inte all smärta håller för att fluktas i offentligheten. Inte all smärta är lika drabbande som Pryors självmordsförsök. Och alla lustigkurrar kan definitivt inte hantera smärtan lika underhållande som Pryor gjorde.

Till Quincy Jones nackdel talar också det faktum att Tig Notaro redan gjort så kallad ”cancer-stand-up”. Hon ställde sig på en scen, berättade att hon hade cancer och resten är som det heter historia. Ljudinspelningen från showen sålde galet bra. Den fina dokumentären om henne, Tig (2015),  går att se på Netflix. Men Jones gör någonting väsensskilt från Notaro. Notaro gjorde ett slags fantastisk dödsföraktande, existentialistisk performance. Jones vill bara göra en så kallad ”special” – i stand-up-sammanhang en egen show som spelas in. Efter sitt cancerbesked slöt komikervärlden upp, pengar samlades in och han fick också komma på tv-besök hos Ellen, eller ”white Oprah” som Jones själv kallar henne. I live-tv fick han beskedet att han skulle få göra en special på HBO. Fint.

Quincy Jones: Burning the Light

Jones kör vanlig stand-up, rakt upp och ned. Visst pratar han om sin cancer, men han dyker inte ned i sin sjukdom på något sätt. Detta är en komiker som råkar ha cancer. Inte ”cancer-stand-up”. Och han gör det bra. Fyller sin show med sådana där ”spaningar” om samtiden, mycket handlar om sociala medier, en del om relationer och annat om politik. Det är helgjuten komik. Han borde ha fått, eller skulle förmodligen ändå ha fått, göra en special, med eller utan sjukdomen.

Jones skojar att han inte vill bli ”the Magic Johnson of stand-up” – alltså att han blir dödssjuk och sedan bara lever vidare. Men det är en förlust för komikervärlden och väldigt sorgligt att han antagligen inte kommer att få fortsätta köra sina kvickheter.

Quincy Jones: Burning the Light går att se på HBO Nordic. 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg