Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ray Donovan – En underskattad machoserie går in i säsong 3

Inlägg av Emil Viksell den 13 juli 2015 i

TV

Ray Donovan

Kära läsare, denna text innehåller inte några spoilers. Så även ni som inte sett säsong ett och två kan läsa. Tjolahopptjolahejtjillevippen!

Så var det då dags för en tredje säsongen av Showtime-serien Ray Donovan. En serie som likt Banshee flyger något under den svenska tv-radarn. Det är annan underhållning som utgör korridorssnacket kring kaffeautomaten – inbillar jag mig, det här är något av en höftning, jag hänger sällan (läs: aldrig) vid kaffeautomater.

Ray Donovan (Liev Schreiber) är Hollywood-elitens got-to-guy. En ”fixare” som löser rika och kända människors problem, hur dessa problem än må se ut. Ett ”yrke” med oklar och bred arbetsbeskrivning, som faktiskt funnits (och antagligen finns) i verkligheten. Skaparen Ann Biderman har talat om den ökände producenten Eddie Mannix som en inspirationskälla. En annan herre med liknande bakgrund var Fred Otash, på vilken Jack Nicholsons karaktär, J.J Gittes, i Chinatown (1974) delvis baserades. Otash ska för övrigt porträtteras i en kommande film på HBO, producerad av David Fincher och James Ellroy.

Ray

Ray Donovan (Liev Schreiber).

Biderman låg bakom polisdramat Southland. Också det en serie som flög lågt i Sverige. En underskattad skildring av LAPD:s arbete på stadens gator. En serie med realistiskt anslag, lite COPS-känsla, och ett slags ”vardaglighet” av Spanarna på Hill Street-snitt.

I Ray Donovan är det inte riktigt realismen som är i fokus. Istället ett lika flådigt som degenererat Los Angeles och den ständigt krisande mannen och hans manlighet – viss realism i också det. I Entourage framstår Hollywood i all sin glassiga frestelse. I David Cronenbergs Maps to the Stars (2014) i sitt kompakta, fördärvade mörker – riktigt där är vi inte här, men ungefär.

Söker man ett arbete där den ena dagen inte är den andra lik, verkar ”fixare” vara en lämplig sysselsättning. Det kräver dock att man är en problemlösare av rang. En MacGyver, fast utan den schweizisk armékniven, silvertejp och fysik- respektive kemikunskaperna. Här bör du istället vara hågad att ta till nävarna vid behov och besitta PR-feeling. The Boston Globe skrev i en passande rubriksättning: ”’Ray Donovan’ brings Southie to Lala Land”. Det är exakt vad serien gör. Southie är det där beryktade, och inom filmen mystifierade, södra Boston. Bland annat skildrat i Good Will Hunting (1997) The Departed (2006) och The Town (2010) – och även i den komplett idiotiska bajsfilmen The Boondock Saints (1999).

Ray Donovan 3

We’re a happy family.

Rays Southie-härstammande familj utgörs av en kriminell gigolofarsa, galant spelad av Jon Voight. En krisande och olycklig fru, Abby (Paula Malcomson). En Parkinsons-drabbad äldre bror och före detta boxare, Terry (Eddie Marsan). En yngre bror, Bunchy (Dash Mihok), psykiskt labil på grund av de sexuella övergrepp han utsattes för som barn. Därtill en boxande halvbror. Och till detta ett helt galleri med fascinerande och engagerande birollskaraktärer, spelade av bland andra Katherine Moennig, Steven Bauer och Elliot Gould.

ABby

Abby Donovan (Paula Malcomson).

Trots att Ray (Schreiber) behärskar sitt yrke med bravur verkar det bara bli svårare att hålla familjen samman och utanför trubbel. En olycka kommer i Ray Donovan med flera olyckor. Ray är en sådan som utgör själva sinnebilden för en man som verkligen skulle behöva ”prata om det”. Trots att han går i parterapi för att reparera sitt störtande förhållande, så ”löser” han om och om igen sin ångest med sprit, sidoknull och våld. Såsom Tony Soprano, trots att denne (också) pratade om det. Och när Ray står och blickar ut och bort – så där som när man fastnar med blicken – som han gör i tid och otid, så tittar han antagligen in i sig själv. Särskilt mycket klokare verkar han dock inte bli, han fortsätter som han alltid gjort. Och så länge världen behöver och kallar på denna typ av figur kommer denna figur att tillhandahållas. Antingen det är i form av en Luca Brasi, Doug Stamper eller Ray Donovan. Män (för sådana är det ju mest) som inte är rädda för att ”göra det som krävs”. I Rays fall behöver de inte heller vara lika lojala som, säg, Micholetto Corella i The Borgias. Det räcker att man ger honom (rejält med) penningar. Sedan går det inte att komma ifrån att sådana här herrar fängslar, män som löser saker. I alla fall som tankeexperiment, i film eller som idé. I verkligheten är de mest otäcka.

John VOight

Mickey Donovan (Jon Voight).

Ray Donovan både roar och oroar. Och den går aldrig bort sig, den gräver inte ned sig i en viss tematik. Det finns en uppkomlings- och ”kulturkrocks”-tematik, den sociala klättringen från Southie till Calabasas. Det finns relationsproblematik. Det finns djup ångest, antingen den är knuten till barndomen eller en produkt av den struliga tillvaron, eller både och. Men serien fastnar aldrig, den lyckas flyta genom allt detta och samtidigt skildra det. Och trots att problemen staplas på hög så blir det sällan några krystade ”deus ex machina”-lösningar. Det kan ju vara kul i sig, det där att se hur manusförfattare löser diverse belägenheter som de försatt sig i. Men ofta blir ju det en studie i finess och vild fantasi på bekostnad av trovärdig skildring.

Antihjälten Ray håller ihop alla trådar och händelser, trots att han inte är särskilt talför. Hela hans uppenbarelse är en kommentar till manligheten. En kavalkad av inre konflikter spelar i hans ansikte, ett ansikte utan tydlig mimik.

Tredje säsongen tar vid efter den omtumlande andra säsongen, där massa skit träffade fläkten. Det första avsnittet lovar oerhört gott. Det börjar rätt… köttigt, utan att säga för mycket. Denna serie går bara från klarhet till klarhet. In kommer också Katie Holmes och Deadwood-bekantingen Ian McShane. Än så länge ser den tredje säsongen ut att bli den bästa. Proklamerar jag djärvt – efter ett avsnitt…

Ray Donovan visas på HBO Nordic.  

Nedan, trailer till tredje säsongen.

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Haddokk

    Det bästa på dumburken idag tillsammans med Banshee. 5 stjärnor utges med glädje.

  • Skönt att det är fler som är med på tåget! Säsong tre var förträffligt. Och trevligt att du också diggar det brunkiga och extremt beroendeframkallande Banshee.

Fler onyanserade inlägg