Senaste Kommentarer

Top Commenters

Så mycket bättre – Ola Salo

Inlägg av Embla Sue Panova den 21 oktober 2014 i

TV

så mycket

I lördags hade Så mycket bättre premiär för femte gången i rad. Den här gången består gänget som ska göra covers på varandras låtar (och gärna få varann att berätta om sorgliga livshistorier) av Ola Salo, Orup, Amanda Jenssen, Carola, Love Antell, Kajsa Grytt och Johan T Karlsson.

Det är som vanligt – ett par av dem älskar man, någon eller fler tål man inte att se och resten har man aldrig hört talas om. Och vilka man känner såhär för varierar såklart efter vad man har för smak, konstigare är det ju inte. I mitt fall såg jag fram emot Orup, Ola och Amanda. Hade ingen aning om vem Kajsa Grytt, Love och den här Familjen (låt oss tala om det här med bandnamn i en annan krönika, men jag kan avslöja att jag absolut inget har emot om namnet börjar med ett ”the”: namn som Hästpojken förstår jag inte alls och att sen en ensam artist kallar sig Familjen får det att koka i hjärnan).

Det är ju något väldigt härligt med den här programidén. Dels för att vi får veta att artister vi sett på avstånd har precis sama jävla diskbänksrealistiska liv som en annan och dels för att nästan vad man än tyckte om artisterna innan säsongen så kommer man oftast på att man ändå gillar dem efter att de blottat sitt känsloliv lite. Dessutom: låtarna man gillar är alltid kul att höra i andra versioner och låtarna man hatar är definitivt skänt att höra framföras av någon annan.

Först ut var Ola Salo, sångaren i the Ark – ett band jag inser att jag möjligen har lyssnat alldeles för lite på. Han gav såklart ett sympatiskt intryck och öppnade upp dörrar som gjorde både honom och de andra artisterna rörda. Fint.

Musiken då? Ja allra bäst var tveklöst Amanda Jenssen, som verkligen framförde sin låt (Calleth You Cometh I) som en hyllning till en älskad tonårsidol. Man kunde riktigt känna hur viktig den här låten varit för henne och det var av någon sjuk anledning svårt att inte börja tjuta i soffan (jag vet, känslomonstret i mig måste tygla sig!).

Orup översatte texten till Echo Chamber och gjorde det givetvis riktigt, riktigt bra. Det är ju Orup, liksom. Mest förvånad blev jag över han den här Familjen, som ju är grymt begåvad (och jaa, verkar sjukt trevlig). Han gjorde Breaking up with god på svenska (nej skånska) och levererade med en käftsmäll ackompanjerad av synthesizers. Carola (mähä!) blev extremt hyllad för sin version av Tell Me This Night Is Over, föga förvånande eftersom alla tydligen älskar Carola, men jag som tycker hon är en ”bra” röst utan härlig personlighet kände mest en stor jäspning byggas upp i käkpartiet.

Nästa vecka ser vi Orup, och vad de andra ungdomarna ska göra av popundrets enorma repertoar ska bli minst sagt spännande att se (och höra). Här har ni mitt favoritframförande för aftonen. Jag tror inte ens man måste gilla The Ark för att få rysningar av den här.


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg