Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Vi listar serierna du trodde att du inte ville se

Inlägg av Embla Sue Panova den 12 augusti 2016 i

TV

bingewatch

Känner du igen dig? Hypen kring random serie är total men du har noll lust att kolla. Risken att missa grymma serier är stor men oroa dig inte – här listar vi våra egna klavertramp: serierna vi trodde att vi inte skulle gilla men som vi kom att älska. Det passar ju bra nu när du precis sett färdigt Stranger Things och letar efter något nytt att sätta tänderna i.

. . .

Emblas val

trueblood

True Blood. (Eric Northman får blod i sina slingor – what’s not to love?)

Jag är sjukt snabb med att döma. Ja, egentligen allt och alla men särskilt serier. Är det en skådis jag inte gillar eller jag får för mig att jag vet vad det är för serie låter jag bli att kolla även om alla omkring mig har motsatt åsikt. För att inte tala om att jag bara ger serierna 20 minuter – är jag inte helt uppslukad så stänger jag av. Det betyder att jag ratar en hel del som faktiskt visat sig vara bra. Men med fördelen att när man är sist på bollen finns sådär 7 säsonger att bara sluka.

True Blood: Jag var helt säker på att det här var Twilight fast med Alexander Skarsgård. Little did I know att det skulle vara svettigt, amerikanska södern och folk som går ensamma genom skogen när olika onda väsen lurar. Det ballade ur lite mot slutet men under många säsonger var jag helt fast. Nu kommer jag på mig själv med att sakna den. Ofta.

Dexter: Heller ingen serie som lockade mig, minns inte ens varför, men när jag väl började kolla: hej 5 säsonger att plöja. Sen förstörde ju sista säsongen hela känslan, men ändå. Fram tills dess var det fantastiskt.

Game of Thrones: Började till och med kolla 2-3 gånger utan att fastna. Men så bestämde jag mig för att ge en sista chans och fick även där en handfull säsonger att kolla ikapp. Nu är det dock så segt att jag skiter i vem som lever och dör, men kärlekssagan pågick ändå ett bra tag.

Serier jag fortfarande är tveksam till: 

  • Supernatural – är det inte bara en barnslig låtsasserie med ”söta killar”? Övertala mig gärna.
  • Person of interest – han huvudpersonen som spelade att han satt i fängelse i en annan film känns så otroligt kall och hela omslaget skriker CSI-sent-på-kvällen-serie?
  • 24 – Jag har hela boxen och tror jag skulle kunna gilla den, men något bär mig ändå emot. Kanske att jag tycker att Kiefer ska hänga upp och ner i en grotta och inte springa runt och lösa mord.
  • Orange is the new black – jag har provat, fattar nada av hypen. Kanske testar igen.

. . .

Thereses val

bojack-horseman-exclusive-trailer-debut_bghe

BoJack Horseman

BoJack Horseman: Min man tyckte absolut att vi skulle börja se denna. Jag var tveksam och tänkte att det verkligen inte kan bli bra med en häst/människa i huvudrollen. Jag hade helt fel. Den här serien är djup, smart och rolig. Lindman beskriver den bäst i sin krönika HÄR.

The Wire: Jag kan säga er att det tog mig tre eller fyra försök bara att ta mig igenom första avsnittet. Nu när jag sett hela serien kan jag skatta mig lycklig att jag tog mig över kullen. En riktigt bra serie helt enkelt.

Serier jag fortfarande är tveksam till:

  • Doctor Who – Jag vet att jag borde sälla mig till den enorma skaran fans, men jag är verkligen inte såld. Vissa avsnitt är ju bra och så men jag förstår inte hypen.

. . .

Ingrids val

buffy

Buffy the vampire slayer. Ni ser väl hur bra det här ser ut??

Buffy the vampire slayer: Visst var det så att Buffy vampyrdödaren visades på svensk tv på vardagseftermiddagar i klippt version, och sen gick i repris i oklippt version på natten? Det känns ju skrattretande när man tänker på det nu, det är inte precis de mest brutala slagsmål och monster man sett på tv.. I alla fall, jag zappade förstås förbi det där ibland men tyckte det verkade vara en supertöntig serie. Det är ju onekligen så, att man vid zappande har väldigt svårt att se skillnad på bra och dålig ungdomsserie med glättig bildkvalitet, nördar och sportkillar, och fula monster. Jag var därför minst sagt skeptisk när min kompis inte kunde sluta prata om hur bra serien var, och det tog jättelång tid innan jag faktiskt började kolla. Och efterhand upptäckte att det ju är en av de bästa serier som gjorts! Men man måste komma över den första känslan av töntighet, som onekligen genomsyrar första säsongen en del. Sen blir det skitbra, jag lovar. Fullt med spänning, smart humor, fantastisk vänskap, coola kvinnor , och faktiskt – existensiella frågor.

Serier jag fortfarande är tveksam till:

  • Vinyl – Premissen låter verkligen som något jag borde gilla. Musikscenen i New York på 70-talet, det låter ju mustigt och härligt. Men herre vad det känns grabbigt och tillgjort coolt. Och med mycket mer fokus på en mordhistoria och huvudpersonens knarkande än på musiken (iallafall i de avsnitt jag då alltså sett). Jag fick aldrig nån feeling, och det är väl det man vill ha av en serie med musiktema. (Man kan lugnt säga att Måns Lindén gillade den mer än jag).
  • The unbreakable Kimmy Schmidt – Älskar Tina Fey och älskade hennes serie 30 rock, så trodde såklart att jag skulle älska även denna serie, som hon skapat. Men pallar inte den hysteriska stämningen som genomsyrar allt. 30 Rock kan inte precis beskyllas för att vara nedtonad heller, men där fastnade jag för karaktärerna mycket mycket mer än i denna serie.

. . .

Lindmans val

SV1

Silicon Valley

Silicon Valley: Efter fler filmer, dokumentärer och biopics än jag kan räkna till i ämnet så lockar HBO med… ÄNNU FLER IT-nördar som skall rocka runt i Silikondalen, bli miljardärer och köra härskarteknik. Orka. Jag höll ut länge men till slut hamnade jag i det där jobbiga serievakuumet som förr eller senare alltid uppstår och jag tänkte, äh, vad har jag att förlora och föll rätt ner in i paradiset. Visst kan man klaga på att det går rätt mycket på rutin efter tre säsonger, man vet att något alltid kommer att skita sig i varje avsnitt och att det blir både stressigt och pressat men den torra infantila humorn och det fantastiska persongalleriet överväger ändå alla brister. Lagom långa avsnitt med lättsmält komik i en värld som för mig nästan är skrämmande välbekant.

Black Mirror: Jag skrev om detta tragiskt förbisedda mästerverk redan i februari men jag kan inte nog hylla denna fullständigt unika upplevelse så jag öser väl på med ytterligare superlativ. Black Mirror är ett formidabelt, briljant, häpnadsväckande och magnifikt fenomen som måste upplevas.

iZombie: Med en plot så vansinnigt pajig att upphovsmännen egentligen borde bannlysas och skickas i exil redan i planeringsstadiet lyckas man på något obegripligt vis vrida den här produktionen till något mer eller mindre oemotståndligt. Hur beskriver man egentligen iZombie? The Walking Dead för räddhågade möter Veronica Mars? Liv Moore är läkarstudenten som råkar bli zombie på en spårad fest. Hon behöver äta hjärna för att överleva men vill inte döda. Så vad gör man? Man tänker utanför boxen! Hon skaffar helt enkelt ett kneg hos rättsmedicin och får därmed fri tillgång till hjärna. Kruxet är bara att hon börjar se allt som döingen sett och rätt var det är har hon blivit spårhund åt polisen och löser mordgåta på mordgåta. En perfekt mix av skräck och humor och en av de mest oväntade favoriterna i år.

Serier jag fortfarande är tveksam till:

  • Boardwalk Empire – Jag vet att den är tokhyllad och att den förmodligen är lysande men jag lyckas bara inte kliva över intressetröskeln. Efter fyra försök har jag nu gett upp.
  • Big Bang Theory – Egentligen av samma anledning som jag först ratade Silicon Valley. Skillnaden är att här hade jag redan försökt se skiten och avskydde varenda minut. Det går förresten precis lika bra att byta ut titeln till Vänner eller How I Met Your Mother. Påtvingad humor med skrattlåda funkar bara när Larry David är involverad, det är sen gammalt.
  • Mad Men – Den här är svår och förmodligen känslig men det är något med Mad Men som gör att jag inte orkar engagera mig. Visst är den exceptionellt välgjord, skådespeleriet är på topp och jag vill köpa varenda klädesplagg men serien är ju dyngtrist. Karaktärsdriven story i all ära men till slut handlar det mer om vem som kan vara mest osympatisk och se snyggast ut i motljus än amerikansk företagskultur. Vilket i och för sig inte behöver vara särskilt illa men efter några säsonger tröttnade jag och bytte kostym till Suits.

 

Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg