Senaste Kommentarer

Top Commenters

Sharp Objects – psykologisk deckare med lysande Amy Adams i huvudrollen

Inlägg av Ingrid Forsberg den 8 juli 2018 i

TV

HBO:s senaste kvalitetsdrama-miniserie med stor Hollywood-skådis i huvudrollen heter Sharp Objects. Och precis som med den förra succen Big Little Lies så är den regisserad av kanadensaren Jean-Marc Vallee (som tidigare gjort filmer som Dallas Buyers Club och Wild). Jag har sett fem av åtta avsnitt, och den här texten är spoilerfri!

Sharp Objects är baserad på boken med samma namn (Vassa föremål på svenska) av Gillian Flynn, som också skrivit filmatiserade Gone Girl. Amy Adams spelar Camille, en tidningsreporter som skickas till sin lilla uppväxtort Wind Gap, Missouri, för att rapportera om morden på två tonårsflickor. Men man förstår snabbt att det såklart inte blir något vanligt reporteruppdrag. Besöket betyder att Camille åker till en hemstad hon inte varit i på väldigt länge, och framför allt träffar hon den tonåriga halvsyster som hon knappt känner, och mamman som hon har en minst sagt komplicerad relation till. Faktum är att Camille har en komplicerad relation till hela staden och sin uppväxt och bakgrund där. Något har hänt som gjort henne så trasig och självdestruktiv som man snabbt förstår att hon är.

De vassa föremålen i titeln syftar på det som Camille tar till för att dämpa sin ångest, det som har lämnat alla spår på hennes kropp som hon döljer med långärmade tröjor. Och den där vattenflaskan som hon ständigt dricker ur, den innehåller något mycket starkare än vatten. Det tar inte många minuter i första avsnittet innan man ser henne fylla en mineralvattenflaska med vodka, för att kunna dricka ostört var hon än är, även när hon är ute och kör. Samtidigt tycker jag aldrig att hon verkar särskilt berusad. Även om man har en hög toleransnivå och håller en jämn berusningsnivå så borde det väl märkas på något sätt? Visst är det uppenbart att Camille verkligen inte är i toppform, men ser hon inte lite för fräsch ut ändå?, kommer jag på mig själv att tänka.

Amy Adams

Spöken från Camilles förlutna genomsyrar alla avsnitt, det är som psykologiska pusselbitar som både Camille och tittarna pusslar ihop efter hand. Det skildras som flashar bakåt i tiden, som hela tiden vävs ihop med det som händer i nutid. Varvat med något som kanske närmast kan kallas hallucinationer Ett effektivt sätt att skildra hur Camilles psyke vacklar, och att väva in tidigare händelser så vi förstår mer och mer och vad som hänt tidigare i hennes liv. Men tyvärr blir det också en lite tröttsam och förutsägbar form i längden, som kanske hade funkat bättre i en långfilm än i åtta serieavsnitt?

Amy Adams är en av mina favoritskådisar, och hon gör mig verkligen inte besviken här heller. Emmy- och Golden Globe-nomineringarna lär komma! Ett annat känt ansikte är Chris Messina, som spelar polisen från storstaden som kommit till Wind Gap för att utreda morden, men såklart blir motarbetad av lokalpolisen. Här återförenas alltså Amy Adams och Chris Messina, som ju spelade ett gift par i underbara mysfilmen Julie & Julia 2009. Kul kul!

Amy Adams och Chris Messina

En annan skådis som jag brukar gilla mycket är Patricia Clarkson, men här är jag lite mer tveksam. Hon spelar Camilles mamma Dora, som bor i ett fantastiskt, obehagligt perfekt, hus tillsammans med man och dotter (Camilles halvsyster). De är sådana människor som går runt i högklackade skor och perfekt kostym i sitt eget hem trots att de är ensamma hemma (förutom hushållerskan förstås), och som verkar få panik när något bryter det perfekta.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Patricia Clarksons roll. Karaktären är helt outhärdlig. Men jag kan inte riktigt avgöra om det bara är själva karaktären eller om det också är Patricia Clarksons tolkning som är problemet. Efter mer än halva säsongen kan jag i alla fall säga att jag inte ser några försonande drag hos mamman. Hon blir som en klyscha, när hon kritiserar exakt allt som Camille gör, mår dåligt av att Camille ens har mage att prata med någon i staden om det hemska som har hänt (hon fattar alltså inte alls en reporters roll), och nästan håller på att svimma av att riva handen på en rosbuske. Kanske förändras det i senare avsnitt, men hittills är karaktären tyvärr rätt ointressant.

Patricia Clarkson

Sharp Objects är fängslande, foto och musik är lysande och stämningen är krypande. Frågan om vem som mördade flickorna är såklart en av seriens handlingstrådar, men det handlar desto mer om Camille, vad det egentligen är som har gjort henne så här skadad, och om hon kommer kunna ta sig genom det och vidare. Och hur hon egentligen relaterar till de döda flickorna, som dessutom är i samma ålder som Camilles halvsyster. Det är en deckare, men framför allt ett psykologiskt drama.

Som sagt så kommer Sharp Objects med all säkerhet få både Emmy- och Golden Globe-nomineringar, och säkert vinster, inte minst för Amy Adams. Hon är verkligen lysande. Men jag tror inte det blir den succé som Big Little Lies var (om man nu ska jämföra). Det här är mörkare, både till form och ämnen. Nu handlade Big Little Lies ju verkligen inte om ljusa saker såklart, men det var samtidigt Hollywoodstjärnor i flertal, snaskiga relationsdraman, soliga Kalifornien, bra musik. Det här är självskadebeteende, hemska flickmord, psykisk sjukdom och mer american gothic-stämning, så inte lika tilldragande helt enkelt.  Men ett välgjort psykologiskt drama med deckarvibbar, där den krypande mörka stämningen får tankarna att gå lite åt True Detective-hållet (främst första säsongen). En väldigt sevärd slowburner.

Sharp Objects har premiär på HBO Nordic måndag 9 juli 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg